Recension av Liza Marklunds Lyckliga gatan. Publicerad i Göteborgs-posten 9 oktober.
När inte ens Annika Bengtzon övertygar i sitt engagemang – varför ska man då som läsare bry sig, undrar Hanna Jedvik.
När inte ens Annika Bengtzon övertygar i sitt engagemang – varför ska man då som läsare bry sig, undrar Hanna Jedvik.
Genre: Thriller
Författare: Liza Marklund
Titel: Lyckliga gatan
Förlag: Piratförlaget
När det kommer till litteratur som har i uppgift att vara underhållande snarare än konstnärlig finns det somliga som hävdar att språket inte ska stå i vägen för berättelsen. I Liza Marklunds tionde roman om kvällstidningsjournalisten Annika Bengtzon är sannerligen så inte fallet. Här flyter allt runt som ljummet badvatten i en barnbassäng. Inte en enda formulering bränner till, isar sig fast eller griper tag i mig som läsare.
Däremot finns det ett ivrigt driv i historien som resulterar i den bladvändande effekt som vi har vant oss vid att Liza Marklund bjuder på. Lyckliga gatan, som med sin sarkastiska titel snarare leder associationerna till stråk som Rosenlund och Malmskillnadsgatan än det välbärgade ”Solsidan”, inleds med att kommunpolitikern Ingemar Lerberg faller offer för en tortyrliknande och bestialisk misshandel i sin egen villa. Dessutom är hustrun Nora försvunnen och misstankar fattas om att hon har förlupit hemmet.
Som vanligt när det gäller Marklund ligger styrkan i trovärdigheten och ett väl utfört researcharbete. Här behandlas ämnen som näthat, ekonomisk brottslighet och sanningshalten i granskande journalistik. Skjutjärnsjournalisten Annika Bengtzon lunkar numera på som reporter för webb och papperstidning. Hon lämnar redaktionen vid 17-tiden varje dag och uppvisar inga som helst tecken på arbetsnarkomani.
Inspirationen till Lyckliga gatan är Ibsens Ett dockhem. Illusionen om den perfekta familjen med fasaden som rämnar känns dock ganska väl utforskad i genren och det vore en överdrift att påstå att Marklund tillför något nytt. Däremot är det en skickligt uppbyggd historia. Även om de oväntade motgångarna och oförutsedda vändningarna uteblir. Och när inte ens Annika Bengtzon övertygar i sitt engagemang – varför ska man då som läsare bry sig?
HANNA JEDVIK
Däremot finns det ett ivrigt driv i historien som resulterar i den bladvändande effekt som vi har vant oss vid att Liza Marklund bjuder på. Lyckliga gatan, som med sin sarkastiska titel snarare leder associationerna till stråk som Rosenlund och Malmskillnadsgatan än det välbärgade ”Solsidan”, inleds med att kommunpolitikern Ingemar Lerberg faller offer för en tortyrliknande och bestialisk misshandel i sin egen villa. Dessutom är hustrun Nora försvunnen och misstankar fattas om att hon har förlupit hemmet.
Som vanligt när det gäller Marklund ligger styrkan i trovärdigheten och ett väl utfört researcharbete. Här behandlas ämnen som näthat, ekonomisk brottslighet och sanningshalten i granskande journalistik. Skjutjärnsjournalisten Annika Bengtzon lunkar numera på som reporter för webb och papperstidning. Hon lämnar redaktionen vid 17-tiden varje dag och uppvisar inga som helst tecken på arbetsnarkomani.
Inspirationen till Lyckliga gatan är Ibsens Ett dockhem. Illusionen om den perfekta familjen med fasaden som rämnar känns dock ganska väl utforskad i genren och det vore en överdrift att påstå att Marklund tillför något nytt. Däremot är det en skickligt uppbyggd historia. Även om de oväntade motgångarna och oförutsedda vändningarna uteblir. Och när inte ens Annika Bengtzon övertygar i sitt engagemang – varför ska man då som läsare bry sig?
HANNA JEDVIK
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar