Pappor som blir hyllade feminister

Text publicerad i Göteborg-Posten 17 Juli

Det pågår en debatt om barnkultur och dess brist på genusmedvetenhet. SVT-journalisten och debattören Joakim Lamotte startade det hela med texten ”Min dotter drabbas av sexismen i Alfons Åberg” på den egna bloggen (28/6). Om hur hans dotter hade reagerat på filmen Alfons och Milla som just nu visas på svenska biografer. Lamotte beskriver hur filmen förlöjligar flickor genom påståenden om att killar inte kan leka med flickor eftersom tjejer ändå bara kan leka två och två, kammar håret, är tramsiga och fega och så vidare. Sensmoralen är att Alfons leker med flickan Milla ändå. Inte enbart en solskenshistoria så klart. ”Det enda min treåriga dotter kommer minnas från filmen är att hon inte duger till att leka med pojkar på grund av sitt kön”, konstaterar Lamotte.

Gunilla Bergström hade  givetvis goda intentioner när hon skrev boken som kom ut 1985. Något som hon även har förklarat i GP (1/7).

Lamotte har fått svar av både Martina Montelius (Expressen 1/7) och Linda Skugge (Expressen 11/7). Svar som Lamotte kommenterar som förlöjligande, samt att de innebär ett förminskande av hans dotter. ”Det är på grund av henne som jag har blivit feminist”, replikerar han på Expressens kultursida (15/7).

Joakim Lamotte är inte ensam om att ha blivit en feminismens förkämpe efter att ha sett världen genom sin dotters ögon. Förra veckan fick en statusuppdatering av entreprenören och programledaren Navid Modiri stor spridning och uppmärksamhet.

Där ger han utlopp för den ilska och uppgivenhet han upplever när hans femåriga dotter tycker att hon har en ful rumpa.  ”Gudrun Schyman har försökt. FI! har försökt. Flera av mina kvinnliga och manliga vänner har försökt men jag har vägrat kalla mig feminist.” Efter den omvälvande händelsen med dottern, och därmed även insikten av hur hon i framtiden kommer att reduceras till de blickar som riktas emot henne, är Modiri däremot stolt feminist och strider för övertygelsen att män ska våga kalla sig feminister. Och får stående ovationer.

Åtminstone har hans statusuppdatering delats över 9 000 gånger och han har blivit uppmärksammad i svenska, norska och finska medier. En äldre man från Finland vågar nu kalla sig för feminist tack vare Navid Modiri. Plats för applåd.

Och inom mig gnager en frustration. Självklart behövs det hur många feminister som helst. Manliga såväl som kvinnliga. Alla vinner på jämställdhet mellan kvinnor och män. Ju fler desto bättre. Oavsett könstillhörighet.

Men en manlig feminist är inte värd mer än en kvinnlig feminist. En manlig feminist är inte mer beundransvärd än de kvinnor som kämpat i århundraden för jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Visst är det bra att Joakim Lamotte och Navid Modiri har vaknat. Och fler med dem. Om än i grevens tid. Däremot är det är långt ifrån oproblematiskt med alla dessa män som blir feminister för sina döttrars skull. Själv kan jag bara beklaga att flickvänner, fruar, politiker, systrar, kollegor, vänner inte har blivit tagna på allvar eller sedda som jämlika i de här männens liv innan de fick egna döttrar. Att det är först när de får barn som de inser alla människors lika värde.

Problemet är nämligen att det sätt på vilket dessa nyfrälsta feministmän bemöts i samhället och i media ringar in hela den patriarkala strukturen på ett tydligt sätt.

Medan kvinnor har blivit hånade, bespottade och hatade för sitt feministiska engagemang i åratal så blir män bemötta som hjältar och tagna på allvar när de säger samma sak som kvinnor (främst) har sagt sedan Mary Wollstonecrafts dagar. Pappor som blir hyllade feminister blir till ytterligare ett bevis på att mäns ord väger tyngre än kvinnors.

Sommar i P1 med Edda Magnasson

När Edda Magnason med kärleksfull röst pratar om sin portastudio som blinkade och lyste likt en stad på golvet i tonårsrummet då glöder det i radiorymden. (GP 6 JULi)

Ibland är begåvning så uppenbar att den nästan är fysisk och går att ta på. Det upplevde jag när jag såg Edda Magnason gestalta Monika Zetterlund i filmen om hennes liv. Monika Zetterlund som var nära vän till Tage Danielsson, upphovsmannen till Sommar i P1. Så passade då att Edda Magnason får avsluta sitt framgångsår i Tage Danielssons anda med ett eget sommarprat. Detta efter att ha fått uppleva att Monika Z var den mest sedda filmen på svenska biografer 2013 och hon själv belönats med en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll.

Edda Magnason har förmågan att bygga upp och berätta historier och får programmet att sitta ihop med cliffhangers och fram- och tillbakablickar. Gissningsvis skickligt guidad av en vass producent i Henrik Johnsson.Med sina 29 år på nacken faller det sig dock naturligt att denna skådespelare, musiker och låtskrivare har relativt begränsad livserfarenhet. Det ligger alltid de unga sommarpratarna i fatet jämfört med exempelvis en gigant som Evabritt Strandberg.

För att fylla ut hela sin sändningstid krävs av en unga sommarpratare att hen har en förmåga att levandegöra livserfarenhet och åsikter, eller brinna för en viss sak väldigt mycket. Så är inte fallet med Edda Magnason. I stället bjuder hon på ett par anekdoter och glimtar ur uppväxten och yrkeslivet. Det är när hon släpper fram musikern inom sig och med kärleksfull röst pratar om sin portastudio som blinkade och lyste likt en stad på golvet i tonårsrummet som en glöd hörs tändas i radiorymden.

Sista meningen: Så att jag kan fundera ut vad jag ska göra härnäst och i hemlighet hoppas på nästa överraskning.

Musiken: I låtvalet hörs Edda Magnasons breda och djupa intresse för musik. Allt ifrån Björks stökiga Declare independence och Scissor Sistors Pink Floyd-cover Comfortably numb – till Miles Davis, Tonbruket och Ulla Billquist.

Sommar i P1 med Jason Diakité

Jason Diakité backar tillbaka till skolstarten och den rasism som han mötte redan i unga år och som har följt honom genom livet. (GP 21/6)

Jason Diakité är rapparen och musikskaparen som har gjort sig ett namn som Timbuktu. I december förra året blev han kanske mest känd som Jason för att han stod i Sveriges riksdag och tog emot Fem i tolv-rörelsens utmärkelse för sin kamp mot rasism. Detta efter att hans och Kartellens låt Svarta duvor och vissna liljor hade kritiserats skarpt från högerhåll och fått Riksdagens talman att bojkotta prisutdelningen. Jason Diakté bet ihop, visade upp sitt svenska pass och höll sitt numera historiska tal om sin självklara rätt att få leva i Sverige. 

I Sommar i P1 tar Jason Diakité avstamp i den där onsdagen i riksdagen, för att sedan backa tillbaka skolstarten och den rasism som han mötte redan i unga år och som har följt honom genom livet. Rättfram och hudnära berättar han om hur erfarenheterna har format honom och hans sätt att se på världen. Hur rasismen har väckt en vaksamhet och en känslighet inför mötet med nya människor och sammanhang.

Att Jason Diakité har talets gåva är ingen nyhet, men i sitt sommarprogram har han slipat sin retorik till en diamant som skiner bortom riksdagens salar. Han talar med en självklar auktoritet utifrån ett manus så välskrivet att det inte i en endaste formulering finns ens ett sandkorn som skaver.

Att han dagarna innan har gått ut och sagt att han kan tänka sig en framtid som politiker är givetvis ingen slump. Inte heller att Sveriges Radio väljer att sända hans sommarprat på självaste midsommarhelgen, den svenskaste av högtider.

Musik: Hip hop och soulpärlor som Kendrick Lamar och Nina Simone.

Sista mening: Jag påminner mig själv om detta idag, för det ger mig hopp.

Söndagens sommarvärd: Sanna Nielsen

Snyggast på festen

Stilsäkert blandar hon kärlek med uppror och en rejäl dos cynism som lägger ett lager av svärta över såväl teckningar som text. Snyggast på festen är lika mycket en konstbok som en seriebok, skriver Hanna Jedvik om Nina Hemmingssons nya bok.
(GP 23/6)

Trots att Nina Hemmingsson har varit verksam som konstnär och serietecknare i över ett decennium blev hon under förra året kanske mest uppmärksammad för en censurerad snippa i Småland. På affischen för sin egen utställning i Kulturparken i Växjö blottade nämligen en av hennes seriekaraktärer en strimma tecknat kvinnokön mellan sina särade lår.

I sin nya bok Snyggast på festen är det avklädda verket lyckligtvis publicerat i sitt originalutförande. Likaså ett pärlband av serier som har kunnat läsas i Aftonbladet. I boken finns även tidigare opublicerade små samhällskritiska berättelser och tänkvärda käftsmällar.

”Det känns som om du inte tycker att jag duger som jag är!

Var inte fånig, jag vill ju bara förändra dig lite så att det ska gå att älska dig. För det är du verkligen värd.”

Ett typexempel på det rappa meningsutbytet i Snyggast på festen.

En bok som tar med sin läsare på en guidad tur genom de krav som omvärlden ställer på framför allt kvinnor. En omvärld som låter dig förstå att du är vacker utan spackel, men som i sin välvilja enbart bygger på högen av måsten, som växer sig stor i kapp med att patriarkatets trångsynthet tränger sig på.

Många av karaktärerna i Snyggast på festen känns igen sedan tidigare. Den lite rundlagda kvinnan med stora, stirrande ögon och skarpa svarta ögonfransar dyker upp då och då likt en bekant och är ett givet inslag på festen för den som kan sin Hemmingsson. Ofta inramad av syrliga repliker och en svart skarpsynt blick på livet.

Men här finns också mer konstnärliga och något mer svårtydda bilder. Alltsammans tecknat i Nina Hemmingssons ständigt kreativa, fulsnygga och täta stil.

En av serieformens grundförutsättningar är det komprimerade berättandet, gärna kryddat med satir eller humor. Nina Hemmingsson är en av de få som lyckas dra denna konstform till sin spets.

Stilsäkert blandar hon kärlek med uppror och en rejäl dos cynism som lägger ett lager av svärta över såväl teckningar som text.

Snyggast på festen är lika mycket en konstbok som en seriebok.