Text publicerad i Göteborg-Posten 17 Juli |
Det pågår en debatt om barnkultur och dess brist på genusmedvetenhet. SVT-journalisten och debattören Joakim Lamotte startade det hela med texten ”Min dotter drabbas av sexismen i Alfons Åberg” på den egna bloggen (28/6). Om hur hans dotter hade reagerat på filmen Alfons och Milla som just nu visas på svenska biografer. Lamotte beskriver hur filmen förlöjligar flickor genom påståenden om att killar inte kan leka med flickor eftersom tjejer ändå bara kan leka två och två, kammar håret, är tramsiga och fega och så vidare. Sensmoralen är att Alfons leker med flickan Milla ändå. Inte enbart en solskenshistoria så klart. ”Det enda min treåriga dotter kommer minnas från filmen är att hon inte duger till att leka med pojkar på grund av sitt kön”, konstaterar Lamotte.
Gunilla Bergström hade givetvis goda intentioner när hon skrev boken som kom ut 1985. Något som hon även har förklarat i GP (1/7).
Lamotte har fått svar av både Martina Montelius (Expressen 1/7) och Linda Skugge (Expressen 11/7). Svar som Lamotte kommenterar som förlöjligande, samt att de innebär ett förminskande av hans dotter. ”Det är på grund av henne som jag har blivit feminist”, replikerar han på Expressens kultursida (15/7).
Joakim Lamotte är inte ensam om att ha blivit en feminismens förkämpe efter att ha sett världen genom sin dotters ögon. Förra veckan fick en statusuppdatering av entreprenören och programledaren Navid Modiri stor spridning och uppmärksamhet.
Där ger han utlopp för den ilska och uppgivenhet han upplever när hans femåriga dotter tycker att hon har en ful rumpa. ”Gudrun Schyman har försökt. FI! har försökt. Flera av mina kvinnliga och manliga vänner har försökt men jag har vägrat kalla mig feminist.” Efter den omvälvande händelsen med dottern, och därmed även insikten av hur hon i framtiden kommer att reduceras till de blickar som riktas emot henne, är Modiri däremot stolt feminist och strider för övertygelsen att män ska våga kalla sig feminister. Och får stående ovationer.
Åtminstone har hans statusuppdatering delats över 9 000 gånger och han har blivit uppmärksammad i svenska, norska och finska medier. En äldre man från Finland vågar nu kalla sig för feminist tack vare Navid Modiri. Plats för applåd.
Och inom mig gnager en frustration. Självklart behövs det hur många feminister som helst. Manliga såväl som kvinnliga. Alla vinner på jämställdhet mellan kvinnor och män. Ju fler desto bättre. Oavsett könstillhörighet.
Men en manlig feminist är inte värd mer än en kvinnlig feminist. En manlig feminist är inte mer beundransvärd än de kvinnor som kämpat i århundraden för jämställdhet och mänskliga rättigheter.
Visst är det bra att Joakim Lamotte och Navid Modiri har vaknat. Och fler med dem. Om än i grevens tid. Däremot är det är långt ifrån oproblematiskt med alla dessa män som blir feminister för sina döttrars skull. Själv kan jag bara beklaga att flickvänner, fruar, politiker, systrar, kollegor, vänner inte har blivit tagna på allvar eller sedda som jämlika i de här männens liv innan de fick egna döttrar. Att det är först när de får barn som de inser alla människors lika värde.
Problemet är nämligen att det sätt på vilket dessa nyfrälsta feministmän bemöts i samhället och i media ringar in hela den patriarkala strukturen på ett tydligt sätt.
Medan kvinnor har blivit hånade, bespottade och hatade för sitt feministiska engagemang i åratal så blir män bemötta som hjältar och tagna på allvar när de säger samma sak som kvinnor (främst) har sagt sedan Mary Wollstonecrafts dagar. Pappor som blir hyllade feminister blir till ytterligare ett bevis på att mäns ord väger tyngre än kvinnors.