Kulturkritik: Musiklivet i Göteborg 1955-2018

Göteborgs stadsmuseum skildrar i ny utställning det livliga musiklivet i Göteborg, från 1955 och framåt. Men Arbetets Hanna Jedvik är besviken: Var är hjärtat och smärtan? (Arbetet Kultur 27 november) 

Woah Dad är mina kompisar och finns alldeles runt hörnet där jag bor. Och så har Isse en grym skivsamling, säger Håkan Hellström i ett pressutskick från skivbolaget.

Det är november 2015 och Håkan Hellström har precis sålt slut på biljetterna till två spelningar på Ullevi när beskedet om att han lämnar sitt skivbolag Universal ramlar ner som ett höstlöv i spårvagnsspåren. I stället för multinationellt är det nu alltså det lokala skivbolaget Woah Dad, med kontor i Majorna, som får äran att kränga Håkan Hellströms kommande album.

Isse som nämns ovan är Ismael Samie och den som en gång i tiden kontrakterade Broder Daniel till sin etikett Dolores Records. Några år signade han Håkan Hellström till EMI, sedermera Universal. Efter det har Isse följt Håkan Hellström som A&R* genom åren. Att de nu båda två tar steget från storbolag till litet lokalt säger ganska mycket om den sviktande skivbranschen, men det säger kanske ännu mer om Göteborg som musikstad.

”Vi supportar varandra här på ett sätt som jag inte har sett någon annanstans”, säger gitarristen Nicke Ström, med bakgrund i Nationalteatern, i en filmad intervju som ingår i utställningen Musiklivet Göteborg 1955-2018, som nu visas på Stadsmuseet i Göteborg. Teorin om den goda kamratandan i Göteborgs musikliv har varit ständigt återkommande bland de band som jag har följt genom åren, som Broder Daniel, Bad Cash Quartet, Hästpojken och Joel Almes soloprojekt. Medlemmar går in och ut ur varandras poporkestrar och soloprojekt. Och om Stockholm pratar man knappt.

Detta och mycket mer fångas fint i utställningen om Göteborgs mångfacetterade musikliv och dess utveckling genom åren. Från jazzens intåg på femtiotalet med musiker som Ingmar Glanzelius och Sonya Hedenbratt via Doris, Tages, Ace of Base och Leila K till nyare förmågor av i dag som Kapten Röd, Westkust och Makthaverskan.

Det börjar bra. När man som besökare kommer upp på tredje våningen i det stolta gamla trapphuset i museibyggnaden vid kanalen möts man av tre stora TV-skärmar. Med lurar tryckta över öronen sjunker jag ner mot väggen och dyker in i den göteborgska musikhistorien. Ett hopklipp av närapå 70 liveframträdanden med allt ifrån Bengt Hallberg, Doris och Spotnicks till Leila K, In Flames och Håkan Hellström tar mig dit via tv-framträdanden, privata filmer och inspelningar från såväl stadsfestivaler som klubbspelningar. Det är digert, ambitiöst och visar på den bredd och kreativitet som har präglat musiklivet i Sveriges mesta hamnstad.

Efter denna musikkavalkad är det dessvärre slut på musikupplevelserna. I de båda rummen där utställningen fortsätter pryds väggarna av fotografier på band, artister och spelställen. Här kan man lära sig om Cue club, Nefertiti, Valvet, Magasinet. Här finns scenkläder och instrument i glasmontrar, anrika radioapparater och interaktiva kartor på stora skärmar där besökarna kan klicka sig runt och få information om allt från skivbutiker till svartklubbar.

Tyvärr känns det hela lite trångt. Sex decennier av musik trängs på en relativt liten yta. Åren med legendariska Sprängkullen får ett hörn och indiepopen och hårdrocken delar på några få kvadratmeter. Missförstå mig rätt. Ambitionen och det omfattande materialet är det inget fel på. Men visst hade det varit välkommet med lite mer rymd, lite mer eftertanke och lite mer känsla och upplevelse. Den som har haft förmånen att bevista den världsturnerande utställningen David Bowie is (om David Bowies musik och historia) vet vad jag menar när det kommer till hur man kan göra musikhistoria till en levande konstform där ljud och musik får ta en central plats. Där livemusik och tidsanda fångas på ett hisnande vis och skapar en tidsmaskin rakt in i Top Of The Pops studiopublik.

Hur kändes det? Hur luktade det? Vad var det som kittlande? Vad var det med musiken som lockade och var farligt när den gjorde sitt intåg i Göteborgs klubbar på femtio- och sextiotalet? Var är rösterna om det? Fansen? Var är musikupplevelserna? Musik är så mycket mer än information om musiker och spelställen. Musik är känslor och rusande hormoner. Musik är förälskelse och förnimmelsen av att allting är möjligt. Dessvärre ryms mycket lite av detta i Musiklivet Göteborg 1955-2018. Även om det glimmar till ibland.

Självklart är det en fråga om tillgång till utställningsyta och ekonomiska muskler, men jag tycker att det är synd att man har missat att jobba med ljudet på ett kreativt vis. För att skapa magi krävs mer än klickningar på en skärm som spelar upp valda hits. Släng in mig i framför en scen på 60-talet, en svartklubb på 90-talet eller en fritidsgård där rapen frodas på 00-talet. Jag vill att en utställning om musik ska ta mig dit. Jag vill ha en upplevelse.

Allt det där som är kärlek och smärta. Allt det där som gör att en gosse i sjömanskostym med hjärtat utanpå kroppen fyller Ullevi och sätter 70 000 själar i brand i det sjungande publikhavet. Eller det där som får en handfull tjugoåringar att dansa sig svettiga framför en minimal scen på Jazzhuset. Det där som går utanför kroppen. Allt som är musik.

Hanna Jedvik

* A&R, från engelska Artist and Repertoire, har som uppgift att granska alla inkomna demos på skivbolag. En A&R fungerar oftast som en hjälpande hand eller coach till artister. A&R är också den som plockar ut artisterna till skivbolaget

Tack och Förlåt av Fanny Agazzi

Kompisar ska inte dö innan de fyller trettio och det ska inte vara ett helvete att bli gravid. Fanny Agazzis serieroman Tack och förlåt är stundom dyster, men ändå framejslad med mjuk hand, tycker Hanna Jedvik (Text i GP).

Genre: Serier
Författare: Fanny Agazzi 

Titel: Tack och förlåt

Syster Förlag

Nabil bara dör en dag. Så där som tjugosexåringar absolut inte ska göra. Ändå bara faller han död ned. Och Fanny, som är Nabils bästa vän, går i tusen bitar.
Det är intimt, hudlöst och blottande när Fanny Agazzi skildrar bästa vännens bortgång i serieromanen Tack och förlåt.

Allt tar sin början den dagen då Fanny och Nabil lär känna varandra och delar på den sist asnusen. Sedan hoppar berättelsen fram till när Fanny träffar sin kärlek Elias och sedan kastas vi lite fram och tillbaka i tiden. Främst får vi följa Fanny och Elias tröstlösa försök att bli gravida.

Det blir en hård kamp som inkluderar ett par smärtsamma bakslag i form av utomkvedshavandeskap och missfall. Alltsammans färgat av sorgen efter Nabil. En sorg som är outhärdlig och svår att hantera, samtidigt som de tillfälliga anställningarna i mediebranschen avlöser varandra i en ständig stressande tillvaro. 

 Fannys sorg över ett förlorat barn och den döde Nabil förvandlas till ilska och hon riktar taggarna också mot dem som vill henne väl. Det blir lite rörigt i det där som kallas livet helt enkelt. Det som inte alltid är så himla lätt. 

Fanny Agazzi är född 1985, bor i Stockholm och jobbar till vardags på Barnkanalen på SVT. När hon nu debuterar lyckas hon renodla en svår berättelse till en kärnfull, stark och utelämnande historia som är lätt att ta till sig. Vardagen som präglas av sorgen som tränger sig tränger sig på och håller huvudpersonen i ett järngrepp blir så verklig att den går att ta på i Fannys svartvita realistiska teckningar.

Visst är det stundom svart och dystert, men även vändningarna lyckas Fanny Agazzi mejsla fram med mjuk hand. På ett effektivt sätt visar hon att det faktiskt kan finnas hopp även när det är som mörkast. Tack vare att det finns en total ärlighet i berättelsen blir den trovärdig, varm och engagerad. Dessutom gestaltar hon ett öde som är viktigt för många att kunna spegla sig i.

Granta #6

Den litterära tidskriften Granta kommer med ett nytt nummer. Den hår gången på temat sex. Njutbar läsning och en välbehövlig plattform, tycker Hanna Jedvik (Text i GP)

Tidskrift

Granta, nummer sex

Red: Cecilia Losberg

Albert Bonniers förlag

”Jag ville ha friheten att lära känna mitt begär. Men jag hade lovat att gifta mig med en man vars definition av kärlek var kvävande.” Så skriver den Berlinbaserade författaren och översättaren Saskia Vogel i sin novell Slampor, om en person som lyckas hitta friheten i porrbranschens förunderliga värld i ett plastigt Kalifornien.

Saskia Vogel jobbar med den brittiska upplagan av tidskriften Granta i London. Nu finns hennes novell att läsa i nummer sex av den svenska versionen av den litterära tidskriften med samma namn, som i Sverige ges ut av Albert Bonniers förlag.

Ett nummer som genomsyras av temat sex, med texter skrivna av såväl svenska som utländska författare och skribenter. Här berättar Isabell Ståhl i novellen Närhetsimitationer om slentrianmässigt dejtande på Tinder där männen glider in och ut i författarjagets liv och är svåra att skilja åt. Alla med liknande intressen och livsstilar. 

Texten visar på samtidens näst intill kliniska dejtingkultur, där föremålet för träffen blir till en förbrukningsvara, lätt att byta ut och där erotiken och känslorna får stå tillbaka.

Och i denna samling av texter, med sex som tema, är det inte sällan som just lusten och passionen väntar runt hörnet eller lurar i kulissen utan att riktigt beröras. Som i Kristoffer Folkhammars novell Brandon där själva sexakten redan ägt rum, men där det under ett cocktailparty ändå pågår ett maktspel som gör situationen ohanterbar.

Vi kan även läsa om Karolina Ramqvist som undersöker heterosexualitetens paradox: att så många kvinnor tänder på underordning och om ett helt sexfritt äktenskap i en novell av den japanska författaren Sayaka Murata. 

Granta är en fristad där allt är möjligt och där en svensk debutant som Erika Bernalt får dela utrymme med världsnamn som Jeanette Winterson. Granta är njutbar läsning och en välbehövlig plattform. Det är en fröjd att en sådan tidskrift får finnas. Så också denna gån

Lars Hägers Förglasningen

På samma gång gåtfullt och jordnära. Hanna Jedvik läser Lars Hägers femte diktsamling Förglasningen som blir till en process och en atmosfär att stanna i. (text publicerad i GP)

Genre: Lyrik

Författare: Lars Häger
Titel: Förglasningen

Bokförlaget Edda

Det vilar en känsla av höst över Lars Hägers lyrik i Förglasningen. Kanske för att löven gulnar och faller utanför fönstret medan jag läser, men där finns också något annat. En förnimmelse av natur i förändring och en vandring mot livets höst.
I sin femte diktsamling utforskar Lars Häger sin egen existens, åldrande och vändpunkter i tillvaron. Känslan av att befinna sig mitt i en pågående förändring är påtaglig. Här finns också det som är konstant.

Sårigt gestaltad är pappan som kommer och går, utan att ens på självaste julafton ta av sig jackan när han sitter där i soffan hos sonen. Oundvikligen går han bort, modern likaså. Båda två inom loppet av en vecka. Och i bakgrunden anas en sjukdom eller olycka som har ställt livet på sin spets för diktarjaget.

”Jag stannar vid viken utmed kanalen

klappar försiktigt

Jag har inte ont i den här handen

Men i den andra handen

Kan inte hålla en annan hand”

Lars Häger är poet och översättare hemmahörande i Uppsala. I sin poesi har en förmåga att utforska de vardagliga tingen och upplevelserna och filtrera dem genom ett raster som blir till påtagligt tydliga bilder.

Han reflekterar utan att älta och ibland blir dikten till en spegel som vrider sig ifrån författaren och emot läsaren. Så som bara personliga och intima texter kan göra. 

Förglasningen är en triptyk bestående av tre bilder. Den inledande, med samma titel som boken, berör ett viktigt möte, kärlek, ömhet och iakttagelser av samtiden. Mittentexten Drömserier – röster och kör" blir till ett eko av förändringen och människorna runt omkring, medan den avslutande delen Bilderna blickar tillbaka och knyter ihop dåtid med nutid. Det är gåtfullt och jordnära på samma gång.

Trots att Lars Häger inte väjer för tungsinnet lyckas han med konststycket att väva in en mildhet i lyriken, som gör den lätt för läsaren att bära.

Förglasningen blir till en process och en atmosfär att stanna i.  

Klas Östergren - Samlade noveller

Även om novellerna bjuder på en annan typ av gestaltning lyckas Klas Östergren ändå bygga upp komplicerade skeenden och röra sig mellan tidsplanen på ett obrytt vis, skriver Hanna Jedvik om novellsamlingen Samlade noveller. (Recension publicerad i Göteborgs-Posten 24 November.)

Genre: Novellsamling

Författare: Klas Östergren

Titel: Samlade noveller
Förlag: Natur & Kultur

Att träda in i den Östergrenska världen är inte enbart att resa i tid och rum. Det är också att färdas i samhällets skuggmarker, i de förlorade själarnas land och att få en inblick i skumraskaffärer och snabba klipp. Oavsett om det rör sig om en EU-parlamentariker i trångmål, som i novellen Kvinna i starkt ljus i Klas Östergrens nya novellsamling, eller de ökända bröderna Leo och Henry Morgans äventyr i Gentlemen och Gangsters, finns alltid en konflikt på lut eller trubbel som väntar bakom hörnet.  

I Klas Östergrens litterära universum bjuds vi upp till dans bland trashankar, slashasar och kvicktänkta damer. Till allt det där som vilar dolt under ytan. Gärna i ett Stockholm från förr, när tidens stod stilla på ölsjappen och när män var män och kvinnor var kvinnor. Som bekant är det många herrar vid bardiskar som radar upp sig i Klas Östergrens författarskap. Här smids planer och trassliga liv passerar revy medan drinkarna sänks i takt med solnedgången utanför smutsiga fönsterrutor.

Kvinnorna kommer och går. Ofta sluga och rappa i käften. Sällan våp som inte vet att ta för sig. Oftare agerar de spindeln i nätet och utgör historiens mittpunkt, som exempelvis den mystiska Maud som ständigt nästlar sig i berättelsen om Bröderna Morgan. Eller den karismatiska Anne-Marie vars livsöde rusar fram som en löpeld i romanen Twist från förra året. Även i Den sista cigaretten finns karaktären Madeleine som en välsmord berättarteknisk motor. Oftast figurerar damerna dock som bifigurer i en skog av manliga subjekt. Det måste ändå sägas. Och med det sagt kan man lugnt konstatera att mönstret med druckna män och mer eller mindre fallna, men skarpsynta kvinnor, känns igen tydligt också nu när Klas Östergrens Samlade noveller kommer ut lagom till julhandeln. Alltsammans är kortprosa tidigare utgiven i olika sammanhang genom åren.

Akademiledamot Klas Östergren har vid det här laget varit verksam som författare i över fyrtio år och behöver knappast någon närmare presentation. Han har översatt en rad romaner och dramatiska verk, gett ut ett tjugotal romaner, noveller och novellsamlingar samt skrivit manus till hyllade filmer och TV-serier som Veranda för en tenor och Soldater i månsken. Och sedan februari 2014 är han även innehavare av stol nummer elva i Svenska Akademin där han efterträdde bortgångne Ulf Linde.

Det som ofta imponerar i Klas Östergrens författarskap är förmågan att bygga en komplex historia med oväntade vändningar, snitsiga sidospår och en dov dyster stämning. Där figurerar ofta ett otal karaktärer utan att blir rörigt och romanerna spinner ofta över ett brett tidsspann. När hans noveller nu samlas i en enda tegelsten till volym blir det uppenbart att novellen som form bjuder på hela andra utmaningar och förutsättningar jämfört med romanen.

”Kortare och mer koncentrerade berättelser kan ha den fördelen att man som författare får en chans att inbilla sig, åtminstone för en stund, att man har saker och ting under kontroll", säger Klas Östergren själv i en kommentar på förlagets hemsida om novellen som genre.

Även om novellerna bjuder på en annan typ av gestaltning lyckas Klas Östergren ändå bygga upp komplicerade skeenden och röra sig mellan tidsplanen på ett obrytt vis, precis som han brukar. Han lyckas dessutom teckna personporträtt och människoöden med lika lätt hand som i sina romaner, exempelvis i Kamrat i Blå uniform eller Ravioli. Medan läsaren slungas fram och åter mellan skrönorna i Klas Östergrens noveller befinner sig författarjaget hela tiden på en metanivå och öppnar dörrar till sina olika berättelser, som binds samman av honom själv där han går in och ut ur historierna.

Det råder ingen tvekan om att Östergrens styrka ligger i berättarglädjen, drivet och förmågan att få mig som läser att tro att han berättar en hemlighet där han står tätt intill i baren med ett glas bordeax framför sig. Men trots att dialogen överlag är rapp och underhållande, miljöbeskrivningarna detaljerade och snillrika är det bästa ändå det som pågår däremellan. Det där som tar Klas Östergrens litterära gestaltning till en högre nivå. Kommentarerna, funderingarna och de beska invändningarna som mynnar ut från författarjaget själv. Det där som tillför det lilla extra i den Östergrenska prosan. Det där som anger tonen och den kamratliga jargongen. Som försätter mig i tron om att vara utvald och ha ingått en pakt med författaren och får mig att tro på den där röktunga mystiska världen. Som får mig att spana lite extra när jag går förbi det där glömda ölhaket på hörnet vid Sveaplan (nej, inte Gyllne Prag), där män och kvinnor sitter en och en vid borden och intar den dagliga middagen med tillhörande öl. 

De där haken som jag då och då luras att tro att de har försvunnit mellan hipsterkrogar och minimalistiska cocktailbarer. Tills jag en dag läser Klas Östergren igen och inser att de där människorna finns där mitt framför näsan på oss och bjuder på berättelser från tidens rand, signerade Klas Östergren som från sin skrivmaskin för deras talan och öppnar ögonen på oss andra som annars låter oss förblindas av samtidens vita väggar.

En inte allt för vild gissning är att denna bok med sina 700 sidor kommer att vänta under granen på julafton som gåva till såväl mor som far, syster och bror. Fast den som har läst novellerna White trash Christmas, Röd jul och Vinternattens frusna leende vet att julefriden varken är enkel eller självklar. Snarare kan julen den vara kall, hård och skoningslös bland Stockholms trasiga själar. 

Ibland är julen helt enkelt luguber. 

Jag vill att mina barn ska tillhöra

Göteborgspoeten Sara Hallströms nya diktsamling lyfter fram kvinnornas historia. Hanna Jedvik läser en berättelse om kärlek, moderskap och omvårdnad. (GP 15 oktober) 

Relaterat

Det finns en stor inneboende ömhet i Sara Hallströms poesi. Hon har en förmåga att rikta sökarljuset mot en viss fläck och låta läsaren stanna där. För att sedan förflytta sig en millimeter och belysa något annat. Något närliggande, men ur en lite annan vinkel. På så sätt rör hon sig med små viktiga steg genom sin nya diktsamling Jag vill att mina barn ska tillhöra.

Poeten Sara Hallström, hemmahörande i Göteborg, debuterade 2004 med Vi måste ha protein och belönades tre år senare med Mare Kandre-priset för diktsamlingen Rötter smälter. Efter det har hon kommit ut med ytterligare två diktsamlingar, varav den ena, Sjung den! var ett samarbete med Vanja Larberg.

När Sara Hallström nu åter ger ut sin lyrik i bokform är det med en diktberättelse som rör sig i barndomens landskap. Inte sällan i en avskalad skolvärld, där barnen söker närhet och de vuxna ger tröst. Här finns också kvinnors historia. Med hjälp av kvinnokroppars erfarenheter genom generationer skriver Sara Hallström fram en berättelse om kärlek, moderskap och omvårdnad.

Du får lära dig att du ska lämna barndomens kvinnoland

En resa

Om det var så att du en gång hörde hemma där

Men jag måste vara i evig närvaro av kvinnors händer

Måste måste

Jag skulle ta er med mig

Sara Hallström lyfter även fram en rytm som minner om mödrars och mormördars omsorg och det faktum att kärlek är upprepning. Med hjälp av dessa byggstenar formar hon ett universum som rör sig mot framtiden, mot nästa generation.

Sara Hallström har en förmåga att lämna över orden till sin läsare. Hon har inget behov av att skriva på näsan eller basunera ut sitt budskap. Med sin raka poesi ger hon istället nycklarna in till sitt tankerum och vaggar in läsaren i en slags falsk trygghet.

”Vad ser man när man inte ser möjligheter? Man ser allt annat, allt annat, ALLT.”

- See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2864698-sara-hallstrom-jag-vill-att-mina-barn-ska-tillhora#sthash.WAIApuqp.dpuf