Vad vem hur och varför - därför måste vi bryta mönstret

Inlägg publicerat på bokcirklar.se 21 maj

…eller han/hon/hen/det/vad?

Sånt tål att funderas på när man ska skriva. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg så visste jag inte från början vilket kön Alex i Kurt Cobain finns inte mer hade. Jag visste, eller bestämde mig rättare sagt, ganska fort dock. För läsaren däremot en obesvarad gåta en bra bit in i boken. Varför då kan man fråga sig? Det gjorde bland annat en recensent i Värmlands Folkblad. I övrigt är det ingen som har ifrågasatt att det inte är solklart från början, vad jag har hört.

Givetvis har jag en tanke med det. Jag har rent av ganska många tankar bakom det, men jag ska försöka fatta mig kort. Lovis och Alex (vars namn inte heller framgår förrän en bra bit in i handlingen) har en väldigt speciell och nära relation. Nästintill symbiotisk. Vänskapen drabbar dem som ett pistolskott i bröstet första dagen i gymnasiet.

”Pornography är Cures bästa album”, säger du.
”Nej, Disintegration”, säger jag.
Efter den dagen är det vi och världen blir en annan.

Vänskapen är inte okomplicerad. De slits och dras mellan varandra, mellan vänner och något annat mörkt som ingen av dem riktigt kan rå på. Framför allt är det Lovis som inte släpps in i Alex liv. Istället står hon där utanför och knackar på och vill komma in. Lovis som, inte förstår att Alex som inte öppnar dörren för någon, blir kall, ilsken och irriterad. Till och från får hon kliva in en bit i Alex liv. Därinne är det varmt och tryggt och solen skiner nästan jämt. Lovis är den enda som får komma in så långt. Längre in vilar hemligheter och mörka tankar som Alex behåller för sig själv. Trots att Alex är nyckfull och tydligt säger stopp binds de båda vännerna samman av ett osynligt band som bara de kan se. Känslorna de har för varandra är starka och greppbara. Nästintill skrämmande.

Varför var det då viktigt för att inte göra klart för läsaren att Alex och Lovis är två tjejer, eller en tjej och en kille? Helt enkelt därför att inte tyckte att könet var så viktigt. Jag ville att läsaren skulle få skapa sig sina egna bilder. Att inget är rätt eller inget är fel. Kanske rent av fundera kring varför det eventuellt väcker frustration att inte få veta. Reflektera kring vilken relation och vilken typ av känslor vi förväntar oss mellan två personer utifrån att de är av samma kön eller olika kön? Och återigen – varför vi eventuellt tycker att könet spelar roll för berättelsen?

Ytterligare en dimension läggs till när det även kommer fram att Alex tampas med frågor kring sexuell läggning. Något som också var en av anledningarna till att jag valde att förlägga handlingen till 90-talet. En tid då det fortfarande var betydligt mer tabubelagt att avvika från heteronormen och när antalet offentliga förbilder för HBTQ-personer var minimalt. I det tidigare 90-talet hade inte ens Eva Dahlgren kommit ut. Kanske Rickard Wolf? Ingen visste säkert. TV-programledaren Jakob Dahlin gick bort i aids, men ingen nämnde något om hans kärleksliv. Allt det här vet ni redan om ni efter att ha sett och läst Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Den utspelar sig visserligen något tidigare, men någon avsevärd utveckling på den här fronten hade inte skett på bara ett par år.

Den enda öppet homosexuella personen i Sverige på 90-talet var nämligen Jonas Gardell (rätta mig gärna om jag har fel, ingen blir gladare än jag om jag har fel på den här punkten).
”Vet ni att jag är RIKSFIKUS?!” frågade han retoriskt på sitt typiskt gardellska sätt i sin föreställning En pall, en mikrofon och Jonas Gardell.Alex i Kurt Cobain finns inte mer läser Jonas Gardells böcker så att ögonen blöder och Lovis vill slänga böckerna i huvudet på sin älskade vän.

Jag ville skriva om det här för att jag har tänkt på alla de som var unga då. De som inte vågade komma ut. De som likt Rasmus i Torka aldrig tårar lämnade Värmland för Göteborg eller Stockholm, enbart för att kunna vara sig själva.

De jag aldrig såg. De jag aldrig förstod. De som antydde men aldrig sa något rakt ut. Det här är ändå inte länge sedan. Därför var det viktigt för mig att få skriva om den tiden. För att göra upp. Kanske be om ursäkt, kanske förklara. Mitt sätt att säga att jag har tänkt på er.

I ljuset av dagens öppna klimat där unga tonåringar ofta vågar vara ärliga med vilka de blir kära i och, åtminstone inte i lika stor utsträckning, upplever att de måste ta livet av sig på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Idag när schlagerstjärnor, operasångare, dansbandsångare, journalister, skådespelare (nåja), fotbollsspelare (någon enstaka i alla fall), politiker, rockmusiker (tror jag?) och programledare vågar vara öppna med sin kärlek.

När vi har en artist som YOHIO som likt en sprakande, androgyn discokula klädd i klänning reser land och rike runt och uppträder för en ung publik – viss i övertygelsen om att alla har rätt att var sig själva och är mån om att sprida budskapet. Ja, då kan 90-talet te sig som en evighet tillbaka i tiden. Ändå så nära att det är skrämmande.

Därför är det viktigt att berätta. Påminna. Påminna om kampen och om hur allt handlar om tolerans och solidaritet. Om att vi ständigt måste ompröva våra värderingar och vår syn på vad som är konstigt och vad som är normalt.

Men också för att det fortfarande råder ett underskott på litteratur för unga som går utanför hetero- och könsnormen. Den finns och blir allt vanligare. Men ändå. Vi får aldrig glömma att det är vår förbannande plikt att berätta deras historier också. Vi ska blåsa liv i känslor, drömmar och fantasier som alla kan identifiera sig med. Inte bara de allra flesta.

Bryt upp, bryt om. Bryt normen. För oss som ägnar oss åt barn- och ungdomskultur finns inget viktigare uppdrag än att inkludera alla. Kärlek, sorg, glädje, hopp och längtan känns lika inuti alla människor.

Oavsett om man är svart, vit, hon, han eller hen. Det spelar heller ingen roll om man har har ett eller två ben, är blind, döv eller stum. Inom oss bär vi samma känslor och tankar om livet, döden och kärleken.

Vi får aldrig glömma. Därför spelar det roll vilka historier vi väljer att berätta. Vem och vilka vi berättar om. Och hur vi gör det.

Att skapa karaktärer

Publicerat på  bokcirklar.se 20 maj

Karaktärer. Det låter ju lite trist. Helst undviker jag faktiskt att använda det ordet. Personer eller huvudpersoner är mycket trevligare. För det är ju faktiskt personer jag skriver om i mina böcker.
Och det är med dem som allting börjar. Jag går aldrig på förhand och klurar ut en viss story som jag ska skriva. Alltså inte en händelseutveckling med en början, ett slut och en mitt. Det kommer långt senare.

För mig börjar det alltid med att personerna tränger sig på i mitt medvetande. De pockar, lockar och vill ha min uppmärksamhet. Ofta är det mer än en. När de här personerna då har trängt sig på så har det hittills alltid varit deras relationer som jag har velat utforska. Utifrån vad som händer med den ena – hur påverkar det deras relation och deras utveckling som individer? Sånt vill jag ta reda på.
Först när jag börjar skriva kan jag veta vad som händer. Innan dess kan jag ha en vag uppfattning om vad som ska ske med mina huvudpersoner och deras relation, men jag vet inget helst säkert förrän jag börjar skriva. Då först kan jag ta reda på hur de egentligen känner för varandra och vad som sker inom dem och runt omkring. Allt sånt påverkar hur de själva utvecklas, men också själva berättelsen givetvis.

När jag skrev Snart är jag borta hade jag öppningsscenen klart för mig väldigt tidigt. Den låg mer eller mindre färdig ett par år innan jag bestämde mig att det var något som jag kunde skriva vidare på.
Då började jag med att berätta om Maja och Lina på varsitt håll. Först efter ett tag insåg jag att de kände varandra. Att de till och med var bästa vänner. Och sen rullades allt upp och vidare.
Med Kurt Cobain finns inte mer var det lite annorlunda. Man kan säga att det rörde sig om tre samverkande faktorer. Ska se om jag lyckas göra det begriplig.

Det började med att jag Alex och Lovis med mig i huvudet under en lång tid, jag tror flera år. Egentligen var de nog två personer i en helt annan berättelse än vad som kom att bli boken. Men sen fick jag syn på (i mitt huvud alltså) den här personen Alex vars historia jag ville berätta. Då visste jag inte alls hur eller vem Alex var. Inte ens vilket kön hen hade.

När jag lite senare drabbades av insikten att jag ville berätta om mitt 90-tal och hur hur livet var som tonåring då, när jag själv växte upp, blev allting solklart. Jag skulle berätta Alex historia men placera berättelsen i mitt eget 90-tal. Ganska snart efter att jag hade börjat skriva upptäckte jag att det var Alex och Lovis historia som jag berättade, alltså de personer som jag hade tänkt på först.

Under skrivprocessens gång blev det även tydligare vilket kön Alex skulle ha och vad det var som skavde och skulle utforskas i Alex och Lovis relation. Tack vare att jag vågade låta historien leva sitt eget liv, samtidigt som jag hade vett att hålla den i ganska strama tyglar, växte så småningom berättelsen om Alex och Lovis och deras komplicerade relation fram.

Under tiden gjorde jag små skissartade anteckningar och någon slags tidlinje över vilka moment som skulle med och vad som skulle ske på vägen. Svårare än då behöver det inte vara. ;) Eller nåt.

Det där med inspiration

Inlägg publicerat på bokcirklar.se 17 maj.

Som de flesta skapande människor har jag funderat en del på det där med kreativitet och inspiration. Vad det egentligen är. Varifrån kommer den och hur lockar man fram den?
Jag har egentligen inga svar. Däremot har jag kommit fram till ett par saker när det gäller mig själv och min egen kreativitet. För det finns ju de som inte ”tror på” inspiration. Att skrivande handlar om hårt arbete och att det gäller att sätta sig sina timmar och skriva. Sen är det inget mer med det. Något som jag kan hålla med om.

När jag skrev Kurt Cobain finns inte mer kunde jag sitta över en timme och stirra på skärmen innan jag ens kunde förmå mig till att skriva de där första raderna. Motståndet var stort och det allt gick som i slow motion. Varje ord värktes fram och det var som om mina fingrar var för stela för att trycka ner tangenterna. Kanske tampades jag med ett visst mått av perfektionskrav på mig själv. Jag vet inte.
Å andra sidan var Kurtan lätt i det avseendet att jag hade en väldigt bestämd uppfattning om hur allting skulle vara. Vilken rytm språket skulle ha, vilken stämning jag ville förmedla och vilka känslor som skulle prägla berättelsen. Det är också en väldigt avskalad historia, så det gällde att vara omsorgsfull redan från början när det gällde vilka delar av Alex och Lovis liv jag skulle skilda. Och hur.

Det konstiga är att trots att det gick trögt som sirap så har jag aldrig kännt mig så kreativ som i arbete med den boken. Konstigt det där. Såväl språket som berättelsen tog sig vindlande vägar som jag inte hade kunnat förutse. Däremot var jag sjukt disciplinerad. När jag började skriva satt jag nästan varje kväll mellan klockan tio och tolv på kvällen (rekomenderas inte för er som i likhet med mig är heltidsarbetande. Det leder till sömnbrist). Ömsom stirrade jag på den där skärmen. Ömsom skrev jag. Tack vare att jag hade bestämt mig för det fogade jag samman bit för bit.

Likaså var jag på två skrivresor. Först en kortare tredagarstripp till Köpenhamn och sen en vecka i en hyrd lägenhet i Berlin. Att målmedvetet och strävsamt skriva på, många timmar om dagen, även när det gick segt gjorde att jag kunde åka hem från Berlin med ett mer eller mindre färdigt bokmanus i datorn.

Vad som däremot hände när jag började skriva på Kurt Cobain finns inte mer är en upplevelse som jag knappt kan beskriva med ord. Jag brukar förklara det med att det var som en förälskelse. När jag väl insåg att det var Alex och Lovis jag skulle berätta om och hur jag skulle göra det uppstod en feber i min kropp. Glädjen och lyckan över att få skriva om dem och deras liv bubblade inom mig och jag bar deras berättelse inom mig som en hemlig kärlek. Där kan man verkligen tala om inspiration. Om jag inte fick berätta om dem skulle jag implodera. Så kändes det.

Å andra sidan. Jag hade gått och tänkt och klurat väldigt länge på Lovis och Alex. Vänt och vridit på deras historia. Vilka de var. Hur de kände varandra och vilka som fanns runt omkring dem. Det var bara det att alla bitarna helt plötsligt föll på plats och gjorde att inspirationen kunde infinna sig.
Som sagt; svårt det där med kreativitet och inspiration.

Ha inte som mål att bli publicerad

Inlägg publicerat på bokcirklar.se 16 maj.

Ja, så vad menade jag då med det här med att man inte ska sträva efter att bli publicerad som jag skrev i mitt förra inlägg?

Jo så här. En tydlig utveckling de senaste åren har varit att skrivandet har fått ett enormt uppsving. Det bloggas, det ges ut böcker som man själv har tryckt. Det finns till och med tidningar på både webben och i pappersform som handlar om skrivande och hur man ska förverkliga drömmen om att bli utgiven. Och på universitet finns kurser om att skriva sitt liv.

Heja! Jättebra tycker jag. Framför allt för att skrivandet inte längre måste vara något som vi gömmer undan i byrålådan och låter förbli en väl förborgad hemlighet. Att vi lyfter skrivandet som konstnärligt uttryck och till något som vi tar på allvar och inte låter det förpassas till ”dagbokstrams” gör mig lycklig. Jag hoppas framför allt att det kan hjälpa unga idag att våga stå för att de skriver och har litterära drömmar. När jag var ung, och i den staden jag kommer ifrån, var det inte högstatus att skriva och läsa mycket böcker. Då ansågs man vara ”djup” och konstig.

Nu generaliserar jag givetvis, men jag upplevde i alla fall att omgivningen var så pass dömande att jag hemlighöll mitt skrivande för de allra flesta. Kanske är det så än idag på många ställen. För de unga som idag växer upp i en miljö präglad av trångsynthet och jantelag så är det bara att klicka sig runt på nätet och hitta en massa likar som skriver och kanske när en dröm om att en dag bli författarare. Det gör mig varm i själen och lycklig i hjärtat. När jag växte upp tänkte jag nog aldrig tanken att författare var ett yrke som fanns. Detta trots att jag kommer ifrån ett hem med en diger bokhylla och en mamma som ständig försåg mig med nya böcker från bokhandeln och biblioteken.

Att skrivarskolor, skrivarbloggar och tidningar finns överallt är på det stora hela oerhört positivt givetvis. Där får man utbyte och utbildning. Kanske inte minst bekräftelse på att det man gör är värt någonting.

Det jag däremot vänder mig emot är att en hel del av dessa artiklar och guider om skrivande fokuserar på målet att bli utgiven. Det är väl bra på sätt och vis. Alla vill ju veta. Självklart är det en hägrande dröm för väldigt många.

Problemet är att publicering som drivkraften är det ingen bra grund för bra litteratur. Du ska inte skriva för att bli utgiven. Du ska skriva för att du har en historia som bara MÅSTE ut. Eller för att du dör inombords om du inte får skriva. Sen är det givetvis en bonus om man har lyxen att bli utgiven. Kanske rent av kan leva på sitt skrivande (ack ljuva dröm!). Men målet med skrivandet kan inte vara att bli utgiven. Lätt för mig att säga som har gett ut två böcker, tänker ni. Jo visst, det kan jag hålla med om.

Men faktum är det var inte därför jag började skriva. Jag skrev för att få utlopp för mina känslor och för min kreativitet. För att det får mig att må bra och lite lugn och ro i själen. Mitt skrivande kan aldrig någon ta ifrån mig, även om ingen skulle vilja ge ut mina böcker. Mitt skrivande universum är mitt och bara mitt. Ingen annans. Där kan ingen tala om för mig vad jag måste, borde, ska. Vem som ska ha blont hår och vem som ska ha en störd förälder. Vem som ska få vem i slutet och vem som ska var kille, tjej, straight eller gay. Där får min fantasi flöda och jag har makten över varenda litet ord. Skrivandet är mitt eget andningshål som alltid kommer att finnas.

För grejen är ju att om du skriver för att bli utgiven och sen inte lyckas med konststycket att få något förlag att vilja publicera dina texter – vad är då ditt skrivande värt? För dig?
Så resonerar jag. Ni får gärna resonera annorlunda. Let me know!

Min kluvna relation till bokpratande

Inlägg publicerat på bokcirklar.se 15 maj.

Jag har tänkt lite på det där med Bokcirklar. Jag har aldrig varit med i någon bokcirkel. Däremot är det självklart fantastiskt att de finns. Jag tänker att när jag någon gång i framtiden har en massa mer tid över till sånt som är roligt ska jag gå med i en bokcirkel, kanske rent av starta en själv. Bokcirkel och sjunga i kör. Det är sånt jag ska göra när tiden sträcker ut sig som en katt framför mina fötter mina fötter. Får väl se vad som händer med den saken.

Ändå är det inte alltid lätt det där med att prata om böcker. Gillar ni att prata om böcker? Ibland kan jag tycka att det är svårt att sätta ord på en läsupplevelse. Som om jag vill behålla magin och personerna boken handlar om för mig själv. Som om allting dör lite om jag plockar fram bokens innehåll i ljuset och tittar på det. Som om jag är rädd att någon annan ska ha en annan uppfattning, ”fel” åsikter om språket eller bara ifrågasätta allt det där fina i berättelsen.

Jag är fånig nu jag vet. Självklart är det viktigt och jättebra att diskutera litteratur och böckers innehåll. Oftast tycker jag att det är jättekul, givande och intressant. Rent av utvecklande. Även om jag betydligt oftare faktiskt upptäcker att jag befinner mig mitt uppe i en livlig diskussion om en film än om en bok. Tv-serier är däremot nästan samma sak som böcker. Dem har jag också ett på tok för personlig relation till för att diskutera med andra. Ni hör ju själva. Konstig är vad jag är.

Dock har jag ett precis lika kluvet förhållande till att prata om mitt skrivande som jag har till att prata om böcker. Jag snackar aldrig någonsin om det jag skriver. Det har jag gemensamt med en stor skara andra författare. Många gillar å andra sidan att vrida och vända, älta och diskutera det de skriver.

Att just bolla med kolleger är för dem absolut nödvändigt. Medan det alltså för mig är precis tvärtom. Inte för att det jag håller på med är så himla hemligt. Snarare är det just den där känslan av berättelsen och karaktärerna dör om jag pratar om dem. För om jag helt plötsligt börjar prata om dem – varför ska jag då fortsätta att skriva? Kanske handlar det om självbevarelsedrift. Jag vet inte. Mönstret upprepar sig även när jag ägnar mig åt journalistik. Att jag ogärna pratar om idéer och projekt. Då tappar jag motivationen.

Däremot för jag gärna dialog rent allmänt om skrivande, mina rutiner och arbetsmetoder (även om de inte är många). Eller om det där med att bli publicerad. Få sin bok utgiven. Något som jag med en dåres envishet hävdar att man inte ska sträva efter. Vad jag menar med det ska jag skriva om i ett annat inlägg.

Gästbloggar på Bokcirklar

Den här veckan gästbloggar jag på bokcirklar.se Häng med dit!