måndag 25 januari 2016

Medusas skratt av Helene Cixous


"Samtidigt som Medusas Skratt med sin högtravande ton och under stundom svårsmälta prosa kan vara svår att palcera i samtiden är den tidlös och träffsäker, skriver Hanna Jedvik" (Text publicerad i GP 25 januari) 


Essä
Författare: Helene Cixous
Titel: Medusas Skratt
Förlag: Modernista
Översättning: Sara Gordan & Kerstin Munck

Vid en första genomläsning av Helene Cixous feministiska manifesMedusas skratt från 1975, som nu kommer ut i svensk översättning, tycks den mig den något förlegad. Som ett eko från en tid då kvinnors röster och skrivande inte nådde ut i offentligheten. Från en tid då Helene Cixous filosofiska stridsrop om kvinnors frigörelse genom skriften sågs som radikala. När mannen var likställd med vad det är att vara människa.
Mest för att hennes sätt argumentera för en uppvärdering av det kvinnliga ter sig aningen daterad i dagens läge då vi snarare strävar efter det motsatta: att utjämna skillnaderna mellan män och kvinnor och gränsen däremellan är flytande och rymmer en mångfald som sällan tidigare skådats. Jag vill ju så gärna tro att vi har kommit så mycket längre idag.

Sen läser jag om Margot Wallström. Om hennes så kallade lägenhetsaffärer, som påstås vara muta. Framför allt läser jag DN:s ledarsida (16/1) som på ett effektivt vis förminskar Utrikesministern. ”Det ramlar dock ofta saker ur munnen på Wallström, som hon inte har tänkt igenom eller förstått följderna av.”  Än en gång ser vi ett tydligt exempel på hur kvinnor i offentligheten granskas hårdare än män. Hur deras ord näst intill förlöjligas och påstås brista i underbyggnad och därmed även kompetens. Att Utrikesministern rent av inte begriper bättre. Ändå kan väl ändå ingen påstå att Margot Wallströms företrädare på posten Carl Bildt var ett under av stringens och logik. Att sitta i styrelsen för ett oljebolag som utreds för folkrättsbrott samtidigt som man är utrikesminister torde även det ses som lite ogenomtänkt.
Olika falla domen över kvinnor och mäns ord i offentligheten. Förnuft och känsla.
Nästan hela skriftens historia är sammanvävd med förnuftets, där den är på en gång resultatet, det som bär upp den, och ett av dess viktigaste alibin. Den har gått hand i hand med den fallocentriska traditionen. Den är rent av fallocentrismen som betraktar sig själv, som njuter och hyllar sig själv.” Skriver Helene Cixous och kallar hela detta system för en maskin som snurrar och upprepar sin ”sanning” sedan århundranden. 

Inom ramen för detta system tar hon i sin essä strid för kvinnorna som ska låta sina ord ljuda för att protestera mot den samhällskropp där penisen och dess enkelspåriga erotik regerar. Helene Cixous gör täta kopplingar mellan skrivandet och sexualiteten, på samma sätt som man tidigare i historien satte likhetstecken mellan en skrivande kvinna och en dålig kvinna uppmanar hon personer av kvinnokön att utforska sin libido och sina kroppar. För att bryta sig loss från det hat och den skam som kvinnor bär på gentemot den egna kroppen. Nedärvt genom generationer.

Hon går i polemik med Freud och hans syn på den hysteriska kvinnan och den så kallat ”Mörka kontinenten”.  Här har vi det igen: kloka män och galna kvinnor. Så enkelt.
Samtidigt som Medusas skratt med sin högtravande ton och under stundom svårsmälta prosa kan vara svår att placera i samtiden är den tidlös och träffsäker, inte bara när det kommer till Cixous tankar om kvinnors skrivande, språk och trovärdighet. Hon ringar även in mycket av dagens debatt när det kommer till synen på moderskap och sexualitet, som fortfarande låser fast kvinnor världen över i en förutbestämd roll där mannens behov sätts främst.  
Tyvärr är Helene Cixous manifest lika angeläget idag som för fyrtio år sedan.  Det gör Medusas skratt brinnande aktuell. På ett plågsamt vis.  

Svinn av Lars Berge

En satirisk samtidsskildring som klarar sig bra. Även om personskildringarna stundvis blir något stereotypa så är driften med konsumtionssamhället och dess övervakning träffsäker. (Text publicerad i GP) 


Författare: Lars Berge
Titel: Svinn
Förlag: Wahlström & Widstrand

Sven är en av dem som har hamnat på botten. Efter sju års frånvaro från yrkesliv och socialt umgänge befinner hos arbetsförmedlaren Steffani som låter honom veta att det är hög tid att sätta in åtgärder. Ett personlighetstest och någon dag senare befinner sig Sven på det nyöppnade gigantiska köpcentret Folkhemmet söder om Stockholm, i uppdrag att arbetsträna med övervakning och säkerhet under den Willy Wonka-artade kvinnliga köpcenterchefen Willy Fonzega. Denna karaktär är inte det enda i Lars Berges roman Svinn som ter sig surrealistisk. 

Lars Berge är författare, journalist, dokumentärfilmare och manusförfattare. Han debuterade 2013 med romanen Kontorsninja och dessutom är Lars Berge krönikör i Svenska Dagbladet och en del av det kollektiv som skriver texter till P3-programmet Mammas nya kille. Och det är utan tvekan den där förmågan att skruva till verkligheten på ett lagom underfundigt vis, utan att det blir påklistrat, som utmärker Lars Berges författarskap.
Den här gången är det konsumtionssamhället och modeindustrin som får sig en känga. Inte minst fallet med den misogyna modefotografen Boy Bobby Roy delar likheter med verklighetens avslöjanden kring modeföretaget American Apperel och dess utnyttjande av unga tjejer.

För att vara en satirisk samhällsskildring klarar sig Svinn bra. Gestaltningen av huvudpersoners Svens öde, från framgångsrik PR- och reklamperson till kraschlandningen på samhällets botten och hans väg tillbaka, är både rörande och relativt trovärdig. Däremot är personskildringarna stundvis väl karikatyrartade. Extra stereotyp blir gestaltningen av anarkisten och lyxliraren Isa, som är någon slags modevärldens Lisbet Salander med sin sexiga, totalt orädda stil och förmåga att förföra förvirrade män.
Svinn är en välskriven historia som vågar sig på att ifrågasatta och ställa viktiga frågor om tiden vi lever i. En roman som är både träffsäker och underhållande.

torsdag 21 januari 2016

Pappa av Hanneriina Moisseinen

Serieromanen Pappa handlar om sorgen efter en försvunnen far. Stundtals smärtsam, men med en försoning som gör historien mindre tung att bära, skriver Hanna Jedvik. (Text i GP 21 januari)


FöfattareHanneriina Moisseinens
Titel: Pappa
Förlag: Lystring
Översättning: Jocke Laitala 

Ibland händer det att jag upplever en viss likriktning bland svenska serietecknare. Stundvis känns stilen, tonen och budskapet krafsande nära varandra. Något som leder till en slags mättnadskänsla. Inte sällan stöttar dess tecknare varandra och möjligtvis blir de även isnpirerade av varandra. Ofta utbildar de sig på serieskolan i Malmö. Inget fel i det. Att Sverige har en vital och högljudd scen för serietecknare är mer än välkommet. Ibland känns dock det hela lite väl likartat.

Då kan det vara uppfriskande att läsa något annat. Som exempelvis finska Hanneriina Moisseinens självbiografiska serieroman Pappa. När Hanneriina Moisseinens var tio år försvann hennes far spårlöst i samband med en jobbkickoff på en ö i finska Karelen. Svaret på gåtan om pappans försvinnande är obesvarad än i dag.
I boken blandar Moisseinen blyertstecknade självbiografiska sekvenser med poetiska partier som har scannats in från broderade bonader, tillverkade i olika handarbetstekniker. Resultatet blir vilsamt och manar till eftertanke. 

Pappa är en smärtsam läsning om en familj där faderns försvinnande blir ett öppet sår och där den tioåriga Hanneriina lever utelämnad till såväl en sörjande och trasig mor som hårdbarkade högstadiekompisar och ett lokalsamhälle som inte direkt är finkänsligt när det kommer till den sorg och det kaos det innebär att förlora en förälder. Speciellt för den som ändå ständigt hoppas. 
Trots det rymmer Pappa försoning och en mjukhet som gör historien mindre tung för mig som läsare att bära. Helt utan att något förenklas eller förminskas. 

tisdag 19 januari 2016

Vi kom från överallt av Karin Brygger

Här finns likheter med både Ljungberg och Åkesson som blir påtagliga i hur det personliga blir politiskt och när vardagen får stå i textens centrum, skriver Hanna Jedvik om Karin Brygger diktsamling Vi kom från överallt. (Text publicerad i GP) 


Genre: Lyrik
Författare: Karin Brygger
Titel: Vi kom från överallt
Bokförlaget Korpen

Jag har skrivit om det förr. Om att som ensamstående mor bära på en rädsla för att falla mot avgrunden. Känslomässigt eller ekonomiskt. Och hur svagt skyddsnätet är och hur hård marken därunder kan vara. Framför allt har Ann-Marie Ljungbergs skrivit om det i boken I fallinjen – en essä om prekärfeminism (Bokförlaget Korpen 2015).

Karins Bryggers diktberättelse Vi kom från överallt kan läsas som en förlängning på Ann-Marie Ljungbergs essä. Även här möter vi de ensamstående mammorna. De som stöttar varandra, som överlever på havregrynsgröt och lämnar arbetsplatsens lunchrum när kollegorna pratar om att det inte finns någon fattigdom i Sverige.
De som lever med en ständig oro över vinteroveraller och skolutflykter, i den karga verklighet där ensamstående mammors inkomst är trettionio procent lägre än ensamstående pappors. Där de ensamstående mammorna tar sig fram i en skuggtillvaro bakom medelklassens solsida.

I Bryggers lyrik finns rent av samma förening för ensamstående mammor som i Ljungbergs I fallinjen och här finns närapå samma miljöer (Bangatan, Ghettoplayan och Sjömanshustrun) och samma personer. Men där Ljungbergs essä är filosofisk och argumenterande är Bryggers diktning än mer personlig och självbiografisk.
Karin Brygger, som skriver på en avhandling om Sonja Åkesson, associerar och jämför sitt liv och sin tid med Åkessons. Om den trygghet som försvann tillsammans med folkhemmet och kampen som dagens ensamstående för i jakten på förstahandskontrakt och en skälig månadslön. Brygger lyfter även fram Sylvia Plaths fattigdom som en möjlig bidragande orsak till hennes öde. Åtminstone som ett faktum svårt att blunda för.

Här finns likheter med både Ljungberg och Åkesson som blir påtagliga i hur det personliga blir politiskt och när vardagen får stå i textens centrum.
Men Brygger utforskar även sjukdom, politisk övertygelse och längtan efter kärlek. Tack vare att Karin Brygger är en skrivande person som lever i sitt liv i en kulturell medelklass för hon de fattiga mödrarnas talan. Hon gör det rått, ömt och uppriktigt.

Kusinerna Tamakis Den sommaren

Den sommaren är en gripande växa upp-skildring som tar ungas funderingar på allvar och gestaltar såväl vänskap som familj med uppriktighet och värme, tycker Hanna Jedvik. (Text publicerad i GP) 


Grafisk roman
Bild: Jillian Tamaki 
Text: Mariko Tamaki
Förlag: Placebo Press
Översättning: Sara Årestedt

Den där speciella sommaren då allting händer. Då man står på en språngbräda in i vuxenvärlden, men ännu inte har lämnat barnet inom sig och man ser på världen omkring sig med nya ögon. Just den sommaren handlar de kanadensiska kusinerna Mariko Tamaki och Jillian Tamakis fina grafiska roman Den sommaren om.

den får vi följa Rose som varje sommar sedan ”typ alltid” har tillbringar sommarveckorna i det lilla samhället Awago Beach. Nu är det dags igen och som vanligt hänger hon med sommarbästisen Windy. Båda två har de vuxit upp sedan sist de sågs, kropparna har förändrats och tankarna rör sig i nya banor. Mot sex, relationer och det nya intresset för blodiga skräckfilmer som de hyr i närbutiken där det jobbat spännande bofasta, något äldre ungdomar från en annan samhällsklass. Här spirar också en förälskelse.

För Rose del präglas även den här sommaren av tystnaden och grälen mellan föräldrarna. Konflikten ligger som våt filt över hela semestern. Mammans depression, missfall och föräldrarnas tröstlösa försök att få ett barn till äter sig in i märgen på Rose. ”Som om det inte räckte med mig”, är den outtalade frågan som vilar över familjens sorg och som skaver i hjärtat på Rose.

Den sommaren är en gripande växa upp-skildring som tar ungas funderingar på allvar och gestaltar såväl vänskap som familj med uppriktighet och värme. Det är Mariko Tamaki som står för texten medan Jillian Tamaki, vars illustrationer bland annat brukar publiceras i New York Times och The New Yorker, står för det bildliga berättandet. Hennes indigofärgade grafiska teckningar bär på både ett vemod och en känsla av att allting är möjligt. Här ryms eftertanke, sårbarhet och en träffande detaljrikedom. Exempelvis en mamma med Bikini Kill-tröja och en mormor med hatt och en fäbless för cocktails.

Text och bild tillsammans blir en inlevelsefull läsupplevelse, som garanterat talar till unga med en passion för manga och anime. Givetvis också till alla som är intresserade av livet och existentiella funderingar. Oavsett ålder.