Inlägg publicerat på bokcirklar.se 16 maj.
Ja, så vad menade jag då med det här med att man inte ska sträva efter att bli publicerad som jag skrev i mitt förra inlägg?
Jo så här. En tydlig utveckling de senaste åren har varit att skrivandet har fått ett enormt uppsving. Det bloggas, det ges ut böcker som man själv har tryckt. Det finns till och med tidningar på både webben och i pappersform som handlar om skrivande och hur man ska förverkliga drömmen om att bli utgiven. Och på universitet finns kurser om att skriva sitt liv.
Heja! Jättebra tycker jag. Framför allt för att skrivandet inte längre måste vara något som vi gömmer undan i byrålådan och låter förbli en väl förborgad hemlighet. Att vi lyfter skrivandet som konstnärligt uttryck och till något som vi tar på allvar och inte låter det förpassas till ”dagbokstrams” gör mig lycklig. Jag hoppas framför allt att det kan hjälpa unga idag att våga stå för att de skriver och har litterära drömmar. När jag var ung, och i den staden jag kommer ifrån, var det inte högstatus att skriva och läsa mycket böcker. Då ansågs man vara ”djup” och konstig.
Nu generaliserar jag givetvis, men jag upplevde i alla fall att omgivningen var så pass dömande att jag hemlighöll mitt skrivande för de allra flesta. Kanske är det så än idag på många ställen. För de unga som idag växer upp i en miljö präglad av trångsynthet och jantelag så är det bara att klicka sig runt på nätet och hitta en massa likar som skriver och kanske när en dröm om att en dag bli författarare. Det gör mig varm i själen och lycklig i hjärtat. När jag växte upp tänkte jag nog aldrig tanken att författare var ett yrke som fanns. Detta trots att jag kommer ifrån ett hem med en diger bokhylla och en mamma som ständig försåg mig med nya böcker från bokhandeln och biblioteken.
Att skrivarskolor, skrivarbloggar och tidningar finns överallt är på det stora hela oerhört positivt givetvis. Där får man utbyte och utbildning. Kanske inte minst bekräftelse på att det man gör är värt någonting.
Det jag däremot vänder mig emot är att en hel del av dessa artiklar och guider om skrivande fokuserar på målet att bli utgiven. Det är väl bra på sätt och vis. Alla vill ju veta. Självklart är det en hägrande dröm för väldigt många.
Problemet är att publicering som drivkraften är det ingen bra grund för bra litteratur. Du ska inte skriva för att bli utgiven. Du ska skriva för att du har en historia som bara MÅSTE ut. Eller för att du dör inombords om du inte får skriva. Sen är det givetvis en bonus om man har lyxen att bli utgiven. Kanske rent av kan leva på sitt skrivande (ack ljuva dröm!). Men målet med skrivandet kan inte vara att bli utgiven. Lätt för mig att säga som har gett ut två böcker, tänker ni. Jo visst, det kan jag hålla med om.
Men faktum är det var inte därför jag började skriva. Jag skrev för att få utlopp för mina känslor och för min kreativitet. För att det får mig att må bra och lite lugn och ro i själen. Mitt skrivande kan aldrig någon ta ifrån mig, även om ingen skulle vilja ge ut mina böcker. Mitt skrivande universum är mitt och bara mitt. Ingen annans. Där kan ingen tala om för mig vad jag måste, borde, ska. Vem som ska ha blont hår och vem som ska ha en störd förälder. Vem som ska få vem i slutet och vem som ska var kille, tjej, straight eller gay. Där får min fantasi flöda och jag har makten över varenda litet ord. Skrivandet är mitt eget andningshål som alltid kommer att finnas.
För grejen är ju att om du skriver för att bli utgiven och sen inte lyckas med konststycket att få något förlag att vilja publicera dina texter – vad är då ditt skrivande värt? För dig?
Så resonerar jag. Ni får gärna resonera annorlunda. Let me know!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar