torsdag 31 oktober 2013

Värmländsk bokmässa

I morgon fredag 1 november är jag på CCC i Karlstad för att invigningstala och ta emot pris för utmärkelsen Årets Värmlandsförfattare. Hoppas att vi ses! Läs mer om priset och mässan här.

                

söndag 27 oktober 2013

Ia Genberg - Sent farväl

Recension av Ia Genbergs Sent farväl, publicerad i Göteborgsposten 27 oktober. 

Titel: Sent farväl
Författare: Ia Genberg
Genre: Roman
Förlag: Weyler förlag

Ia Genbergs täta, ordrika prosa präglas av en exakthet i skildrandet av vardagens enkla detaljer, skriver Hanna Jedvik. 

”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig”. Jaques Werups strof om omöjlig kärlek och separation i dikten Envoi från sent 1970-tal är relativt vanligt förekommande i svenska dödsannonser. Det är även i en sådan som de laddade orden dyker upp första gången i Ia Genbergs roman Sent Farväl

Bokens huvudperson Mia upptäcker den där annonsen i en tidning på badrumsgolvet. En nära vän från förr har gått bort. Då, på 1990-talet delade de allt. Var varandras närmaste. De reste, utforskade världen, litteraturen och poesin tillsammans. Och de menade att Jaques Werup-citatet ovan ”lyckades sammanfatta allt som har med människor att göra”.

Sen kom livet emellan och de gled isär. När Maria långt senare senare dör (lätt förvirrande rent berättartekniskt att de två vännerna heter Mia och Maria) har de inte haft kontakt på många år. Men något är skumt med det plötsliga dödsfallet, vilket leder till att den skadeskjutna polisen Olle kopplas in för att reda ut omständigheterna kring olyckan.  

Marias öde binder samman Olle och Mia. Med hjälp väninnans gamla dagböcker lägger de pusslet om hennes förflutna. Vad kan ha lett fram till att hon kanske inte bara ”råkade” springa ut framför den där lastbilen en söndagsmorgon på Södermalm?

Sent farväl går dåtid och nutid in i varandra och det är inte alltid helt enkelt att skilja dem åt. Möjligtvis avsiktligt. Ändå något rörigt. Men här finns en äkta språkglädje och Ia Genbergs täta, ordrika prosa präglas av en exakthet i skildrandet av vardagens enkla detaljer. Samtidigt fångar hon den förtrollande känslan av att vara ung och på väg ut i livet. Känslan av att allt är möjligt.

Dock är jag osäker på huruvida Sent farväl är en berättelse som man bär med sig livet ut likt Jaques Werups kärnfulla ”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig”. Eller om den är mer av en bagatell. En parentes. Men som sådan är den i så fall synnerligen trivsam.

fredag 18 oktober 2013

Anna Mattsson - Ljusgatan

Recenserade Anna Mattssons diktsamling Ljusgatan i Göteborgsposten 17 oktober. 

Genre: Lyrik
Författare: Anna Mattsson
Titel: Ljusgatan
Förlag: Wahlström & Widstrand

Anna Mattsson gestaltar åtrå, hetta och skuld med en uppriktighet som går rakt in i själen, skriver Hanna Jedvik.
Två kvinnor på en strand. Den ena ligger utslagen på marken i sanden med två vita liljor bredvid sig. Framför sitt ansikte håller den andra kvinnan upp en spegel som avbildar väninnan vid hennes fötter. Fotografiet pryder omslaget till Anna Mattssons sjunde diktsamling Ljusgatan.
I den får vi stillsamt följa kärleken som växer fram mellan två kvinnor i Kambodja. Där finns hon med såren från barndomen, som möter kvinnan som bär på en skuld hon inte kan skaka av sig. Ändå är de båda offer.
Likt kvinnorna på omslaget speglar de sig i varandra, låter vänskap och kärlek flätas samman, växa och bli något nytt. Något som bara är deras. Tillsammans utforskar de sanning, skuld och minnen.
”skydda dig inte
en skyddad sanning blir dröm och lögn
du svarar: det är inte svårt att finna
det svåra är att bli funnen”
I Ljusgatan skildras också Kambodja, landet som Anna Mattsson lever i sedan några år tillbaka. I sin poesi står hon stundvis i utkanten och betraktar, men lyckas samtidigt befinna sig mitt i stormens öga där hon gestaltar hetta, blod, leriga gator och en nation med sargad själ.
”valla honom vid platsen för folkmordet
där de dödas skallar ligger kvar
valla mördaren vid platsen
och se om han går sönder”
Anna Mattssons dikter undersöker vad det är att vara människa och älskande i ett land där ingenting är självklart och där den romantiska kärleken lever i skuggan av kampen för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. I en lyrik som är lika delar kärv som len behandlar hon de riktigt stora frågorna. Med en lätthet som får dikterna att leta sig fram över boksidorna i sakta mak.
Hennes gestaltning av såväl nationens uppbyggnad som den framväxande kärleken är hudlös och kroppslig. Anna Mattsson skildrar åtrå, hetta och skuld med en uppriktighet som går rakt in i själen.

söndag 13 oktober 2013

Solig söndag i oktober


Det har verkligen varit helt sjukt fint väder i helgen. Har varit uppe i stugan, läst och tagit det lugnt.  Vet inte om det syns på bilden, men det gick alltså alldeles utmärkt att vara utomhus i enbart linne i flera timmar. 



 Bland annat läste Anna Mattssons diktsamling Ljusgatan. Vad jag tyckte får man veta lite längre fram. 

Läste även förlagskompisens Patrik Lundbergs fina bok Gul utanpå. Den borde alla läsa. 
                              
Förutom allt han berättar om rasismen i Sverige, adoptionen, om att återvända till Korea och sökande efter sina rötter, kan man även läsa att Patriks favoritbok som barn var samma som min. Nämligen Pricken. Jag grät och blev alltid väldigt ledsen och medtagen av den när jag var liten. Men så var jag väl alldeles överemotionell redan då. Läs!
                                     


torsdag 10 oktober 2013

Liza Marklund - Lyckliga gatan

Recension av Liza Marklunds Lyckliga gatan. Publicerad i Göteborgs-posten 9 oktober.

När inte ens Annika Bengtzon övertygar i sitt engagemang – varför ska man då som läsare bry sig, undrar Hanna Jedvik.

Genre: Thriller
Författare:  Liza Marklund
Titel: Lyckliga gatan
Förlag: Piratförlaget
 

När det kommer till litteratur som har i uppgift att vara underhållande snarare än konstnärlig finns det somliga som hävdar att språket inte ska stå i vägen för berättelsen. I Liza Marklunds tionde roman om kvällstidningsjournalisten Annika Bengtzon är sannerligen så inte fallet. Här flyter allt runt som ljummet badvatten i en barnbassäng. Inte en enda formulering bränner till, isar sig fast eller griper tag i mig som läsare.

Däremot finns det ett ivrigt driv i historien som resulterar i den bladvändande effekt som vi har vant oss vid att Liza Marklund bjuder på. Lyckliga gatan, som med sin sarkastiska titel snarare leder associationerna till stråk som Rosenlund och Malmskillnadsgatan än det välbärgade ”Solsidan”, inleds med att kommunpolitikern Ingemar Lerberg faller offer för en tortyrliknande och bestialisk misshandel i sin egen villa. Dessutom är hustrun Nora försvunnen och misstankar fattas om att hon har förlupit hemmet.
Som vanligt när det gäller Marklund ligger styrkan i trovärdigheten och ett väl utfört researcharbete. Här behandlas ämnen som näthat, ekonomisk brottslighet och sanningshalten i granskande journalistik. Skjutjärnsjournalisten Annika Bengtzon lunkar numera på som reporter för webb och papperstidning. Hon lämnar redaktionen vid 17-tiden varje dag och uppvisar inga som helst tecken på arbetsnarkomani.

Inspirationen till Lyckliga gatan är Ibsens Ett dockhem. Illusionen om den perfekta familjen med fasaden som rämnar känns dock ganska väl utforskad i genren och det vore en överdrift att påstå att Marklund tillför något nytt. Däremot är det en skickligt uppbyggd historia. Även om de oväntade motgångarna och oförutsedda vändningarna uteblir. Och när inte ens Annika Bengtzon övertygar i sitt engagemang – varför ska man då som läsare bry sig?

HANNA JEDVIK