Lena Dunham - Not that kind of girl

Not that kind of girl är smart, slagkraftig och underhållande på ett sätt som är förunnat enbart den som får förtroendet att skriva sina memoarer innan trettio års ålder. Om Lena Dunham fortsätter att skriva kan det nog blir riktigt bra, skriver Hanna Jedvik. (GP 31 OKTOBER)

Genre: Självbiografi
Författare: Lena Dunham
Titel: Not that kind of girl – en ung kvinna berättar vad hon ”lärt av livet”
Översättning: Annika Ruth Persson och Johanna Karlsson
Förlag: Norstedts

Lena Dunham är som Woody Allen, Joan Rivers, Sarah Jessica Parker och Karl Ove Knausgård i en och samma person. Ett filmiskt och komiskt geni med en påtaglig fäbless för att älta sina egna neuroser, inte sällan berikat med detaljerad information om såväl sexliv som underliv. Alltsammans präglat av en påtaglig narcissism och övertygelsen om att det privata är allmängiltig. Därtill en totalt skambefriad förmåga att våga ta plats i det offentliga.

Lena Dunham är skådespelaren, manusförfattaren, regissören och producenten som har lyckats erövra en värld där väldigt många andra inte ens har lyckats få in en stortå genom dörrspringan. Hon är nu 28 år fyllda och har hunnit med att avsluta den tredje säsongen av HBO-serien Girls, skriva och regissera två långfilmer samt debutera som författare. För sina memoarer Not that kind of girl som nu kommer ut i svensk översättning ska Lena Dunham ha fått ett förskott på 3,7 miljoner dollar av det amerikanska bokförlaget Random House. Inte för att man ska stirra sig blind på pengar när det kommer till kultur, men det går trots allt inte att bortse från att det sjusiffriga beloppet är en tydlig markör över Lena Dunhams status på den populärkulturella stjärnhimlen.

Tv-serien Girls har ofta jämförts med Sex and the city, vilket både är missvisande och ignorant. Även om de båda serierna handlar om kvinnor i New York som inte räds att prata om sex och att utöva det samma, så både börjar och slutar likheterna där. Låt oss i stället konstatera att Lena Dunham snarare verkar i samma anda som komiker som Woody Allen, David Sedaris, Jerry Seinfeld och Larry David, där hon själv, eller alteregot Hannah Horvath, står i centrum med sina trasiga relationer och självupptagna medelklassfunderingar. Kanske når dessa funderingar sin kulmen när hon i serien befinner sig på sin förläggares begravning frågar änkan om hon kan rekommendera ett annat förlag ”nu när min bok är död.”

Lena Dunham är uppvuxen i Brooklyn, New York, och med två konstnärer till föräldrar praktiskt taget föddes hon in i den amerikanska kultureliten.

I boken återkommer hon ofta till sina föräldrar. Det är pappan Carrol Dunham, vars konst dottern beskriver som explicit och där målningarna främst utgör närbilder på könsorgan. Det är svårt att inte ge henne rätt på den punkten. Där finns också mamman Laurie Simmons som är filmare, fotograf och konstnär. Förutom de laddade och surrealistiska dockhusbilderna som hon är känd för tog hon även under 70-talet dagliga självporträtt på sig själv i bara mässingen.

När Lena Dunham i tidig ålder behöver psykologhjälp för sina tvångssyndrom tigger hon och ber om att få gå till samma terapeut som hennes far har besökt i alla år. Det verkar inte vara mycket i Lena Dunhamns uppväxt som skiljer den från vilken skruvad New York-skildring som helst. I filmen Tiny Furniture från 2010 är rent av hennes mor med och spelar sig själv, likaså lillasystern Grace är med i rollen som huvudpersonen Auras (Dunham själv) cyniska syster.

Så vad händer då när Lena Dunhams liv blir till bok? Egentligen inte så jättemycket. Hon har hämtat inspirationen från Cosmopolitans tidigare chefredaktör Helen Gurley Browns bok Having it all från 1982. En självhjälpsbok i konsten att vara kvinna och som fokuserar på ämnen som viktnedgång, värdet av att alltid ställa upp på sex när maken så önskar och hur du skapar en vinnande sexappeal. En bok som har kritiserats av feminister som aktivisten Gloria Steinem och manusförfattaren Nora Ephron, vilket Dunham givetvis inte hade en susning om när hon var tjugo och någonting och föll för boken när hon var på loppisutflykt med sina vänner. Having it all är indelad i avsnitt som vart och ett avhandlar olika aspekter av en kvinnas liv, såsom dieter, sex eller äktenskapsproblem. Ett upplägg som Lena Dunham har kopierat till sin egen bok. Att hon därmed går på tvärs mot tidigare generationers feministiska debattörer ringar in Lena Dunham på ett utmärkt vis. Dunham som både i serien och utanför har kallats för sin generations röst. ”Eller åtminstone en röst” som hon pressar ur sig i ett försök att övertyga sina föräldrar i premiäravsnittet av Girls om att det bara är en tidsfråga innan hon slår igenom stort som författare.

Som bok betraktat går Not that kind of girl aldrig egentligen på djupet om varför Lena Dunham har lyckats komma dit hon är i dag eller vilka drivkrafter som ligger bakom. I stället betar hon av livets alla delar från uppväxten och framåt genom college och karriär, stundvis explicit och stundvis med ett stort mått humor och självdistans.

Att Lena Dunham kan skriva råder det ingen tvekan om. Hon har ett sinne för detaljer och en förmåga att gestalta stämningslägen och händelser som gör henne till en riktigt lovande författare. Vad jag skulle vilja är att hon dissekerade ett eller ett par skeenden av sitt liv och gjorde om det till litteratur. Eller att hon faktiskt vågade skriva om vägen in till HBO:s finrum och hur det är att slå sig fram där innan man ens har fyllt 25. Eller kanske rent av vad hon tror att hennes uppväxt och bakgrund har betytt för hennes skapande och synen på sig själv och sitt mod att visa upp sin kropp i det pärlband av sexscener som Girls utgör.

Not that kind of girl är smart slagkraftig och underhållande på ett sätt som är förunnat enbart den som får förtroendet att skriva sina memoarer innan trettio års ålder. Om Lena Dunham fortsätter att skriva kan det nog blir riktigt bra. Men så har hon ju också livet framför sig.

Roy Andersson återskapar Hugo Rask

Kvinnor som hyser känslor för män anses vara besatta, behövande och krävande, medan män får lov att vara förnuftiga och tänkande, skriver Hanna Jedvik apropå diskussionen om romanen Egenmäktigt förfarande. (GP 28 oktober) 

I fredags briserade en smärre bomb i kultursverige. Filmregissören Roy Andersson talade ut i tidningen Fokus och påstod sig erkänna att det är han som är Hugo Rask i Lena Anderssons augustprisbelönade roman Egenmäktigt förfarande, om den kärlekskranka Ester Nilsson som kärar ner sig fullständigt i den äldre videokonstnären Hugo Rask. Denne varken bemödar sig med att svara på sms med någon högre frekvens eller tar Ester och deras relation på allvar. 

En ganska otidsenlig historia på många vis, med tanke på att Lena Andersson gestaltar Ester som den trånande, längtande och lätt naiva person som hon faktiskt är. Rent av irriterande med tanke på hur mycket hon blottar sig, kan man tycka när man läser Egenmäktigt förfarande. Att stå vid sidan av och se på när en person tappar förnuftet när kärleken tar henne i besittning är ingen njutning. Ännu mer plågsamt blir läsningen då det minst sagt vilar något otidsenligt och unket över relationen mellan den skarpsinta essäisten och poeten Ester Nilsson, som kämpar för att fånga den självgode konstnärsmannen Hugo Rask trots hans uppenbart svala intresse.

Att det skulle vara Roy Andersson som har stått modell för föremålet för Ester Nilssons (läs Lena Andersson) kärlek är något som det har tisslats och tasslats om i kultursverige allt sedan romanen släpptes i handeln för drygt ett år sedan. Att Roy Andersson kom ut som Hugo Rask togs emot mer med ett ironiskt ”Äntligen!” än ett förvånat ”Va!?”

”Jag tycker att det är lite tråkigt att hon tog det så jävla allvarligt. Att hon blev så sårad efteråt”, sa Roy Andersson samma dag till Skavlans av reportern Niklas Källner när han fortsatte att prata om boken som han ännu inte hade läst. Trots det sa han sig alltså veta att det är han som är Hugo Rask.

Intrigen fortsatte med att Lena Andersson medverkade som gäst i SVT:s litteraturprogram Babel där hon konstaterade att ”Roy Andersson inte är Hugo Rask eftersom det är Hugo Rask som är Hugo Rask”, och slog fast att fiktion utspelar sig mellan böckernas pärmar och ingen annanstans.

Det mest underhållande, tillika plågsamma, i sammanhanget är att hela situationen återspeglar exakt vad Lena Andersson gestaltar i sin roman: den självförhärligande manliga konstnären som inte tar ansvar för sina relationer och får kvinnan som åtrår och ömmar för honom att framstå som klängig, krävande och behövande.

Ett fenomen som även har stötts och blötts i debatten om den så kallade Kulturmannen, som påbörjades av en lång text av Dagens Nyheters Eva Beckman när hon dissekerade ämnet geniet till kulturman som kvinnorna trånar efter och som beter sig lite hur som helst i relationer. Även den till synes osympatiske Hugo Rask har en svans med beundrande kvinnor efter sig.

När den 71-åriga Roy Andersson går ut och säger att Lena Andersson tog relationen på för stort allvar och att det är synd att hon blev så sårad gör han exakt det han och så många före och efter honom har gjort: förminskar kvinnans självständighet och rätt till känslor och får henne att framstå som ett känslostyrt våp, medan han (mannen) är rationell och klarsynt.

Typiskt kulturmannen, skulle man kunna sammanfatta många av de reaktionerna som har kommit fram i sociala medier. Och visst är det lätt att applicera detta beteende på just kulturmannen då personer som ofta förekommer i kulturdebatten kanske har omgett sig främst med just kulturutövande män av olika slag. Vad man bör vara högst medveten om är att detta inte är ett beteende som är reserverat för endast kulturmän, detta är cementerat i allas våra könsroller. 

”Man är inte besatt, man görs besatt” som Lena Andersson sa i en intervju i Tv-programmet Sverige.angående sin nya roman Utan personligt ansvar. Kvinnor som hyser känslor för män anses vara besatta, behövande och krävande, medan män får lov att vara förnuftiga och tänkande. Kulturman eller inte.

Damned if you do, damned if you don't

Hur du än gör som kvinna som verkar i det offentliga så kommer du att dömas efter ditt utseende. Oavsett om du låter kroppen följa tyngdlagen och låta den åldras, eller om du likt Renée Zellweger kämpar emot med näbbar och klor, anser Hanna Jedvik om veckans mest omtalade ansikte. (GP 24 oktober)

Det var i måndags som världen tycktes rämna i Hollywood. Det var då som skådespelaren Renée Zellweger dök upp på röda mattan i samband med modemagasinet Elles årliga gala Women i Hollywood. Renée Zellweger gick knappt att känna igen där hon poserade framför fotograferna, till synes plastikopererad till oigenkännlighet. ”Jösses Renée Zellweger! Var har du fått de där stirrande stora ögonen ifrån?” skrev kändisbloggaren Perez Hilton på sin sajt och skandalen var ett faktum.

Renée Zellweger som är en av de få kvinnliga skådespelarna som har lyckats göra sig en karriär inom Hollywoods utseendefixerade filmindustri, trots att hon kanske inte i alla avseenden har levt upp till branschens benhårda skönhetsideal, ska under flera års tid ha sagt sig ha svårt att acceptera sitt utseende. Nu vid 45 års ålder har hon uppenbarligen kapitulerat och lagt sig under kniven vid upprepade tillfällen. Det har redan tidigare spekulerats i Zellwegers yttre förändringar och sedan i måndags har plastikkirurger fått uttala sig i utländska medier om vilka ingrepp filmstjärnan kan tänkas ha genomgått. Renée Zellweger själv avfärdar spekulationerna med att hon mår bra, är harmonisk och lycklig samt lever mer hälsosamt än någonsin tidigare.

Händelsen verkar inte lämna många människor oberörda. Under den gånga veckan har debatten gått het och, som brukligt är, delat upp tyckarna i två olika läger – de som anser att det är förkastligt att Zellweger skaffat klippkort hos plastikkirurgen och de som anser att hon och hennes utseende ska lämnas i fred.

Men vad är då grejen med ett ansiktslyft? kan man fråga sig. Att kvinnliga skådespelare i allmänhet filar på sitt yttre är knappast något nytt och att äldre skådepelare i synnerhet injicerar botox och lyfter ögonlock är mer regel än undantag då det i princip är omöjligt att åldras framför kameran i Hollywood. Att Nicole Kidman, Sandra Bullock och Meg Ryan har skulpterat sig för att se ut som trettio när de alla har passerat femtioårsstrecket är Hollywoods sämst bevarade hemlighet. Problemet är bara att plastikkirurgi ska verka men inte synas, åtminstone om du vill behålla din status på filmstjärnehimlen. Ingen ska behöva förstå fullt ut vilka övergrepp du har gjort på din kropp och på ditt ansikte för att se tjugo år yngre ut.

I stället förväntas du stanna tiden genom så små ingrepp som möjligt, kanske bara en liten, liten spruta filler här och där i samband med en tandblekning, så där så att det nästan inte märks. För vi vill ju så gärna tro på att det är Gwyneth Paltrows omtalade diet som håller henne ung, eller att den bakomliggande orsaken till att Nicole Kidman knappt går att känna igen när man jämför en bild på henne från 1995 och 2013 beror på regelbundna gympass och god nattsömn. Att göra som Reneé Zellweger och låta förvandlingen ske över en natt är fel fel fel, enligt Hollywoods och vår egen standard. Därför är det så mycket enklare att moralisera och rasa över hennes uppenbara ingrepp än många av de andra som redan har gjort samma sak.

För hur du än gör som kvinna som verkar i det offentliga, speciellt i en bransch som lever på myten om att evig kvinnlig ungdom, så kommer du att dömas efter ditt utseende. Oavsett om du låter kroppen följa tyngdlagen och låta den åldras, eller om du likt Zellweger kämpar emot med näbbar och klor. Så då är det väl lika bra att följa strömmen och förändra vad som förändras kan. Bara ingen märker att du gör det. Eller när du gör det.

.

Skriver mig ut ur världen

Text om Birgitta Stenbergs Skriver mig ut ur världen. Publicerad i GP 23 oktober. 

Ibland tänker jag att det är tack vare Birgitta Stenberg som jag skriver böcker. Åtminstone har alla vi svenska kvinnliga författare henne att tacka nästan för allt. Jag är tacksam för hennes mod och hennes äventyrslusta som fick henne åka ut i världen, att gå före och bryta ny mark. Birgitta Stenberg bröt inte enbart ny mark inom det konstnärliga området, hon var även en pionjär vad det gäller synen på kvinnors sexualitet, normer och levnadsvillkor. Om detta skrev hon i de självbiografiska romanerna Kärlek i Europa, Apelsinmannen, Spanska trappan, Rapport och Alla vilda. Förutom den sista som kom 2004 plöjde jag hela romansviten när jag var tjugonågonting och pluggade på universitetet. Som så många andra före och efter mig. 

När tidningen Vi läser besökte Birgitta Stenberg i somras var hon mitt uppe i färdigställandet av den sista boken Skriver mig ut ur världen, vilket också är titeln på en av dikterna i boken. Intervjun blev hennes sista. Natten till den 23 augusti avled hon i sitt hem. I denna sista sista bok samlade hon noveller, texter, dikter och även sina egna illustrationer. Berättarstilen känns igen och återigen rör hon sig kring teman som kvinnors sexualitet och sitt eget behov av frihet. Här finns även texter från hennes älskade Åstol och skildringar av livet som fiskare tillsammans med den dåvarande maken Håkan.

Från andra sidan hörs Birgitta Stenbergs röst lika klar, tveklös och självsäker som den alltid har varit. Ett fint bokslut över ett liv utöver det vanliga.

Alles ist gut Birgitta. 

David Levithan - Världens viktigaste kyss

Sju unga killar söker kärlek bortom heteronormen i David Levithans kärnfulla berättelse. En angelägen tonårsroman som inte liknar någon annan, skriver Hanna Jedvik (GP 19 oktober)

Författare: David Levithan

Titel: Världens viktigaste kyss

Förlag: Gilla böcker

Genre: Ungdomsroman

Översättning: Helena Hansson

I Världens viktigaste kyss skildras sju tonårskillar som söker kärlek. De gör det alla på sitt eget vis och befinner sig i olika stadier av förälskelsen. Det är Ryan och Avery som träffas på en skolbal. ”Avery med det rosa håret som föddes som en pojke som resten av världen såg som en flicka.” Det är Peter och Niel som är ett par sedan länge. Och Cooper som slåss mot världen och närapå går under i sin kamp för att få vara den han är. Det är också Craig och Harry älskar varandra och som ska mötas i en kyss som ska pågå nonstop i 32 timmar och sändas live över nätet. En kyss för att manifestera allas människors rätt till kärlek och allas lika värde, oavsett sexuell läggning. Världens viktigaste kyss.

Det här är en tonårsroman som inte är som någon annan. Handlingen är egentligen enkel. Kyssen löper som en röd tråd och varvas med en kärnfull gestaltning av de olika kärleksrelationerna som får utrymme där emellan. Men här finns inget jag eller något han, hon eller hen som står för berättarrösten. Istället finns ett ”vi”. Ett vi som består av en kör av homosexuella män som har gått ur tiden, de som tystades ner, belades med skam och dog i aids. Detta vi står i kulissen och iakttar Ryan, Avery, Cooper, Niel, Peter, Harry och Craig och registrerar varje steg de tar, varje tanke de tänker och varje sprittande känsla som leker sig fram i deras tonårskroppar. Kören berättar om sin generations livsvillkor och jämför med de unga i dag som har det så mycket enklare. Ändå långt ifrån lätt.

Språket är stundvis poetiskt och destillerat. Den prisbelönta David Levithan har en förmåga att koka ner iakttagelser, känslor och stämningslägen till ett par meningar i vilka hela livet under stundom får plats.
”Man ägnar så mycket tid, så mycket möda, åt att försöka hålla ihop sig själv.
Och så faller allt ändå sönder.”

Romanen är klassificerad för en läsekrets som är 15 år och uppåt. Även om det är en berättelse som är oerhört viktig och angelägen för läsarna i övre tonåren så hoppas jag att många som möjligt, i alla folklager och generationer, hittar till Världens viktigaste kyss. Det är både boken och vi värda.

Viveca Lärn - Södra vägen till Saltön

Persongalleriet känner vi igen och humorn likaså. Viveca Lärn är svårslagen i sin genre, menar Hanna Jedvik som läst nya Södra vägen till Saltön. (GP 11 oktober) 

Författare: Viveca Lärn

Titel: Södra vägen till Saltön

Förlag: Wahlström & Widstrand

Genre: Roman

I nya romanen Södra vägen till Saltön förenar Viveca Lärn två av sina världar. Hon tar oss med tillbaka till Saltön med dess väl inarbetade karaktärer som Blomgren, Emliy, Kabben, Baskermannen och alla de andra, men till ön rör sig även figurerna från romanerna Öster om heden och Väster om Vinga.  

För den som har följt de karikatyrartade personerna i Viveca Lärns böcker, eller TV-serien Saltön, finns här mycket att känna igen. Berättarstilen, språket, humorn och personskildringarna är dem samma. Likaså regnar de bohusländska miljöbeskrivningarna ner över berättelsen lika ihärdigt som ett göteborgsregn i november.

I Södra vägen till Saltön är det dags för öborna att hitta sätt att locka turister till ön även de nio månader om året som inte är högsäsong. Kampanjföreningen Peppra Saltön bildas och en luxulös spaanläggning öppnas av baddräktsmiljonären Philip O’Don, varpå förvecklingar följer.

Som vanligt varvar Viveca Lärn berättarperspektivet mellan den långa raden av karaktärer och spelet dem emellan. Som läsare glider man igenom de fyrahundra sidorna lätt som vore det sillspad. Det hela puttrar på som det brukar. Inte en enda intrig är stormigare än en krusning på västerhavet och ingen kris är större än att den går att lösa över en kopp te eller ett telefonsamtal. Att Viveca Lärns böcker blev till guld i Karin Mannheimers regihänder är givetvis ingen slump. Lärn skriver lagom tvistad feeelgood för sin egen generation, och i sin genre är hon näst intill oslagbar.

Den som är på jakt efter litteratur som går på djupet i de existentiella frågorna gör nog bäst i att se sig om efter något annat. Den som däremot vill ha underhållning och ett par skratt hittar däremot hem i denna typiska Lärn-roman. Att de många och rikliga miljöbeskrivningarna och de oräkneliga västkustska referenserna under stundom ligger iväg för berättelsen i Viveca Lärns romaner är inget nytt fenomen. Må hända är det en fråga om smak. Så den som vill ha äggost, bohusgranit och Kal och Ada på ungefär var tionde sida torde få sitt lystmäte i ytterligare en tur till Saltön. 

Fylleskrönor utan insikt

Att ge ut Johannes Brosts självbiografi är mer en fråga om kassaklirr än publicistisk integritet. Och "att inte en enda gång ge Johannes Brost chansen att problematisera sin kvinnosyn är djupt beklagligt", skriver Hanna Jedvik (GP 11 oktober)

Titel: Dö inte nyfiken

Författare: Berättat av Johannes Brost för Leif Eriksson och Martin Svensson

Förlag: Lind & C/O

Genre: Självbiografi

Dö inte nyfiken, sa Johannes Brosts mamma, skådespelaren Gudrun Brost, till sin son något år innan hon dog. Den enda person som tycks ha stått Johannes Brost riktigt nära genom livet. Skildringen av detta ögonblick är också det enda som det bränner till i den skandalomsusade skådespelarens självbiografi Dö inte nyfiken.

Likaså nuddar han vid något ömt när han berättar om arbetet med publik- och kritikersuccén Avalon från 2011. Hur han blev besvärad av att titta på filmen eftersom ”det var så mycket Johannes Brost” i den. Ni som har sett filmen och har en förförståelse om privatpersonen Johannes Brost har nog inga problem med att förstå vad han menar. Närmre än så kommer vi inte huvudpersonen i denna på förhand uppmärksammade självbiografi. Självbiografin som Norstedts inte ville publicera utan vissa strykningar, vilket Brost betackade sig för och gick till 

Lind & C/O som gladligen gav ut boken i sin nuvarande version. 

En fråga om kassaklirr snarare än publicistisk integritet givetvis, med tanke på att Johannes Brost tillåts att hänga ut en rad kända skådepelare och artister som kokainsnortare och drinkare. Mest uppmärksamhet har redan ägnats åt att Örjan Ramberg i boken anklagas för att ha för vana att misshandla såväl män som kvinnor, samt en i boken namngiven svensk kvinnlig skådespelare.

De båda spökskrivarna Leif Eriksson och Martin Svensson sväljer Johannes Brosts historia med hull och hår. Kanske är det deras jobb att låta honom pladdra fritt och låta fylleskrönorna från Café Opera avlösa varandra. Givetvis är det Johannes Brosts eget val att inte beskriva en enda kvinna på något annat sätt än utifrån hennes utseende och byststorlek, men kanske hade man kunnat styra in samtalet på lite mer skådespeleri och lite mindre knark- och kvinnoaffärer.

Repetitionerna med Åbo svenska teater pågår i kulissen medan Johannes Brost super skallen av sig och raggar upp kvinnor tillsammans med regissören Jouko Turkka. Han får en kvinna i present efter sin tid på anstalt som följde på kokaindomen. Av yrkespersonen Johannes Brost syns bara glimtar i periferin. Om han själv hade en förhoppning om att bli tagen på allvar efter sin guldbaggebelönade insats i Avalon kan vi nog minnas detta som ett ögonblick som blåste över på fortare än någon hinner säga ”Gittan Goding”, strippan som han och gänget brukade anlita på sina fester. Att inte en enda gång ge Johannes Brost chansen att problematisera sin kvinnosyn är djupt beklagligt. Dessutom är språket platt, babbligt och totalt intetsägande