fredag 27 december 2013

Julens


Ledighet och allt sånt. Fast idag har jag faktiskt jobbat lite. Att vara ledig vid den här tiden på året är lite svårare än på sommaren. Dagarna kommer och går. Är över innan man har hunnit blinka. Skönt på ett sätt, lite frusterade på ett annat. Vädret gör sitt till. 

Julaftons segaste: Min mors lakritskolor. 
Bästa klappen: En rulle gaffatejp, en ny resväska samt en liten go högtalare. 
Finaste julhälsningen: Blev jag glad och varm av. 
Bästa jullåten: Blue Christsmas med Bright Eyes. Men även Mauros julskiva går varm sedan förra året. Av någon anledning lyssnar jag alltid på Rufus Wainwrights album What a world också. 
Bästa grymma: Över 16 000 personer samlades mot rasism i Kärrtorp. Över 3000 i Göteborg. Ger hopp om framtiden i en tid som tycks gå bakåt. 
Julklappsböcker jag fick: Peter Törnqvist - I dikesfaunan och Tove Janssons Småtrollen och den stora översvämmningen. 
Julklappsböcker jag gav: Anna Höglunds Om detta talar man endast med kaniner om + Nanna Johanssons Hur man botar en feminist. 
Ledighetens irr: Att jag får svårt att somna när jag går från intentiv jobbperiod till ledighet, vilket gör att jag sover för länge på dagarna osv. 
Julens längt: Stockholm, Berlin och värme. Bland annat. 
Årets välgörenhet: Vi var över 40 författare som gick samman för att skriva en julsaga till Musikhjälpen. Den drog in 17 400 kronor till tjejers rätt att överleva sin graviditet. 




 
                    Tid att läsa. Äntligen Gansters. På tiden. 

                    Årets julgran hos mamma på Brännö. 

         På julen måste naglarna också vara pyntade så klart. 

Juldagens promenad gick upp till Masthuggskyrkan. Finaste utsikten i stan. 



Slänger med en bild från Stockholm också pga längt. Så här fint var det senast. 

Vilgot på arbetslinjen

Skrev om Robert Nybergs seriealbum Vilgot på arbetslinjen. 
Publicerad i Göteborgs-posten 23 dec.   
                                            
Robert Nyberg har gjort sig känd för att skjuta skarpt från vänsterkanten i sina kärnfulla satiriska serier. Bland annat har han på uppdrag av Kommunalarbetareförbundet gjort teckningar bestående av en enda ruta. Bilder som har blivit spridda i form av runda träffsäkra vykort som synts pryda kylskåp och anslagstavlor runt om i Sverige.

Ofta driver teckningar med arbetsvillkor, men lyfter även frågor om statliga utförsäljningar och vinster i välfärden. Ett exempel är damen som rullas ut från äldreboendet och insiktsfullt frågar ”Är det utflykt eller ska rullstolens säljas?”

Serien Vilgot på arbetslinjen är tecknad för Aftonbladets ledarsida under hösten 2009. I albumet har Nyberg även ett antal av nyss nämnda teckningar för Kommunal. I serierna om Vilgot skildras utanförskapet i en värld av klämkäcka jobbcoacher och diverse diffusa konsulter. Serierna ger oss en innehållsrik resumé av tidperiodens samhällsdebatt och politiska klimat.
Vi möter även en och annan utrikesminister som helst vill svara ”Stick och brinn!” på journalisternas frågor om Lundin Oil, samt en återkommande finansminister med hästsvans som har gjort det till en konstform att dra folket vid näsan.

Robert Nybergs satir är vass och skoningslös. Samtidigt lyckas han med konststycket att bjuda på en stor portion värme och gemytlighet som gör den svår att slå ifrån sig.

Joakim Zander - Simmaren


Joakim Zanders roman är en thriller med många förgreningar och trådar. En märkvärdig debut, skriver Hanna Jedvik. (GP 23 december)

Titel: Simmaren
Författare: Joakim Zander
Förlag: Wahlström & Widstrand
Genre: Spänningsroman

Redan i första scenen med Klara, en av 
Simmarenshuvudkaraktärer, låter upphovsmannen oss förstå att hon både kan hantera ett hagelgevär och jaga sjöfågel. Klara, till vardags assistent i EU-parlamentet, är uppvuxen i skärgården och gjord av klippor och krut som hennes morfar brukar säga.
Tillsammans med sin före detta pojkvän Mahmoud råkar Klara komma över information som gör att de båda tvingas fly för sina liv. Genom länder och ute till havs. Och i en annan del av världen lever en amerikansk agent som inte får ro i själen på grund av det barn som han lämnade ifrån sig till ett osäkert öde en het dag i Damaskus på tidigt 1980-tal.
Vi möter även den odräglige EU-­lobbyisten George som blir satt på ett uppdrag han nog helst hade varit utan. Så småningom ska de fyra personernas öden flätas samman.
Joakim Zanders debutroman är en thriller med många förgreningar och trådar. Den utspelar sig över flera kontinenter och över lång tid. Så snyggt hopsnickrad att jag under läsningens gång måste dubbelkolla att det verkligen är en debutbok jag håller i handen. Jo då, visst är det Joakim Zanders första utgivna litterära verk. Där­emot är rättigheterna till Simmaren redan sålda till 24 länder.
Inte bara berättelsen övertygar. Även språket står stadigt i Simmaren. Stundvis kryper det nära med hjälp av omtagningar och korta stackatoartade meningar, för att sedan ta ett steg tillbaka och låta berättelsen ha sin gång. Ändå lika välputsat. Ett väl genomarbetat manus på alla sätt.
Joakim Zander, som själv är disputerad inom juridik och verksam inom flera av EU:s institutioner, skildrar miljöer och intriger trovärdigt och initierat. Han ger oss inblick i en värld där den enskilda människan kan vara extremt liten och där makten och härligheten vilar någon helt annanstans.
Simmaren är på många sätt en märkvärdig debutroman. Främst i sitt språk, sitt driv och sin närvaro.  

måndag 16 december 2013

Spökryttarna från Ordebec

Recenserade Fred Vargas roman Spökryttarna från Ordebec. Publicerad i Göteborgs-Posten 16 december. 


Genre: Roman
Titel: Spökryttarna från Ordebec
Författare: Fred Vargas
Översättning: Marianne Öjerskog
Förlag: Sekwa


Kommissarie Adamsberg rör sig i ett lätt övernaturligt landskap. Hanna Jedvik har läst den senaste boken om den excentriske franske polisen.
Spökryttarna från Ordebec inleds med att Kommissarie Adamsberg befinner sig på en mordplats i en lägenhet i Paris. Inom loppet av några minuter har han listat ut att gärningsmannen har kvävt sin fru med vitt formbröd, men låtit det se ut som att det är råttor som har kalasat i sig brödet.
Den som inte sedan tidigare känner till Fred Vargas deckare om den excentriske Adamsberg och hans säregna kollegor förstår genast att denna polis är slug som få. Inte bara uppskattar han ett glas riktigt gott vin, han vidtar även de mest kreativa metoder för att få arbetsro och lösa brott.
Fred Vargas är historikern och medeltids­arkeologen, vars böcker har sålts i mer än fem miljoner exemplar. Dessutom är hon flerfaldigt prisbelönt – både hemma i Frankrike och internationellt. Namnet är för övrigt en pseudonym för Frédérique Audoin-Rouzeau.
I sina tidigare böcker om Adamsberg har Vargas rört sig i ett lätt övernaturligt landskap. Så också denna gång då berättelsen tar avstamp i ett följe med levande begravda i den lilla byn Ordebec där den unga kvinnan Lina har blivit vittne till dessa spökryttare, som varslat om död där de dragit fram genom natten i sin tordönjakt. 
Adamsberg blir övertalad av Linas mor att ta sig an fallet och gör sedan sitt bästa för att förhindra att fler faller offer för den bestialiske mördaren i den lilla byn. För mord blir givetvis begångna.
Intrigen är utsökt, dialogen såväl rapp som underhållande och karaktärerna hyfsat komplexa och intressant gestaltade. Det råder ingen tvekan om att Fred Vargas vet hur man snickrar ihop en deckare som håller måttet med råge. Och som därtill präglas av en näst intill brittisk humor.
Att den unga Lina får sina bröst omsorgsfullt beskrivna så fort hon dyker upp i handlingen är gissningsvis sådant man får hacka i sig. Eller kräkas lite över. Vilket man vill.

måndag 25 november 2013

Livet


Just nu: Aktuellt och dator. 
Bloggtitel som bäst beskriver mitt liv just nu: Alla dessa dagar 
Boktitel som förhoppningsvis beskriver resten av mitt liv: Underbara dagar framför oss. 
Hänt i helgen: Hängt med fin vän, pratat, funderat, klurat, städat, vilat, ältat, skrattat, skrivit, tränat, putsat fönster, fikat, sovit. 
Gör i Göteborg i veckan: Jobbar, äter god mat på fint ställe med bra efterlängtad person. 
Gör i Stockholm i veckan: Träffar minst en underbar vän, hänger på seminarium, går på teater, möter kanske upp med en annan fin person, går på Moderna Muséet, samt drar på fest med massa härliga författarkollegor. 
Senaste bokköpet: Martina Montelius - Främlingsleguanen och Alice Munro - Tiggarflickan. 
Bra grej förra veckan: Lunchade med kompis jag inte träffat på mycket länge. 
Bra grej 2 förra veckan: Blev intervjuad om läsande i egenskap av läsambassadör för regionen.
Dagens längt: Nytt avsnitt av Sons of Anarchy i morgon. 
Det går bra nu: Sånt som har med jobb och skrivande att göra 
Synd att: Det inte alltid kan vara sommar. 
Jag tror att: Kanske det finns hopp om livet. 

           
Både igår och idag har det varit sol. Man hade nästan glömt bort hur det kändes. Trevligt var det när den lyste där utanför fönstret när jag vaknade i söndags. 

               
Om man lyssnar på Modern Talking föreslår Spotify Sabrina nästa gång man loggar in. En fingervisning om att man befinner sig på det sluttande planet. 

måndag 18 november 2013

Måndag!

Mångag igen.
 
Hur känns det då? Helt okej faktiskt.
Helgens bästa: Att jag gick ner i spagat i köket på festen i lördags kanske?
Helgens sämsta: Att jag missade stödgalan för Sir Kevin på Jazzhuset.
Bäst just nu: Vissa saker går bra.
Sämst just nu: Saknad.
Tråkigast just nu: Att det är långt kvar till sommaren.
Dagens pirr: Ska leda den här debatten på Publicistklubben i kväll.
Dagens irr: Att jag måste betala för en ny framruta på bilen.
Vill helst av allt: Ha mer tid att skriva. Bland annat.
Ser fram emot: Både besök och Stockholmsresa nästa vecka.
 
 
 
                          
Tog en promenad i det fina vädret i söndags. Kändes mer som september än november. Går ju inte att gå i slottskogen utan att träffa någon man känner. Ledde till minst ett informellt journalistmöte mellan lövhögarna.


                          
I fredags såg jag Vi är bäst och kände mig lite mer så här (jag femton år) efteråt. Längtade tillbaka till spretigt hår och in i pappas stora svarta kavaj. Jag blev även påmind om att man aldrig kan få för mycket Ebba Grön i sitt liv.

tisdag 12 november 2013

En sådan där kväll


                                     

Vissa kvällar kan det helt enkelt falla sig så att man lyssnar på Säkert och inte riktigt får något vettigt gjort. Och så kan man läsa lappen ovan. Har funderat på den sedan i lördags kväll. Den sitter i källaren på Backa Folkets hus ifall någon vill åka dit och ta sig en titt. 

                                     

söndag 10 november 2013

Veckans

Jag fortsätter att uppdatera med viss oreglbundenhet. En intensiv vecka med mycket jobb och fläng, som nu avrundas med skrivsöndag och slappande. Idag är det Fars dag. Jag har inte haft någon far att fira sedan tidigt 90-tal så orkar inte riktigt med att säga något fint och klokt om det. Han fattas mig

Snor istället en sådan här fråga svar från Cecilia

Vad har du på dig?

En lång stickad blå fiskartröja med röda och vita ränder. Röda randiga långkalsonger från Polarn & Pyret. Jag sa ju det, söndag. 
Hur mår du?

Ganska fint faktiskt. Hyfsat utsövd. Lugn. 
Vad önskar du just nu?

Att jag ska komma igång med dagens skrivpass. 
Vad ska du göra i morgon?

Jobba, träna. 
Vad skrattade du senast åt?
Allt möjligt när jag pratade med min bror i telefon i fredags. 
Vad grät du senast åt?
Same old, same old. 
Senaste köp?
Kläder, hårfärg, rouge, ansiktstvätt från Clinique och en massa mer under min shoppingräd i fredags. Händer inte ofta, men när det händer händer det rejält. 
Senast sedda film?
På bio Monika Z. 
Vem var den senaste som ringde dig?
Min kompis Åsa Karlsson. 
Senast 3 inkomna sms?
"Idag är det 75 år sedan Kristallnatten och allt jag kan tänka på är Liv Strömquists serie Tjejkväll i Tredje riket. - Asså har Goebbels sagt nåt om mig eller? Vi hånglade ju på Kristallnatten."
"Hon har ju till och med seglat till Shanghai."
"Beräkningar visar att omkring 10 000 människor i provinsen Leyte i Filippinerna har dödats i supertyfonen, uppger Reuters." 
Vad stod det i ditt senaste skickade sms?
"Fint. Tack."
Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
Min vän Stephanies bror Ricardo. 
Vart vill du åka just nu?
Där det är lite varmare än här. Kanske Barcelona. Men det är komplicerat. 
Nästa planerade resa?
Har ingen just nu. Sånt jag funderar på. Fint vore det. 
Dagens bästa?
Sovmorgon. 



Möhippa igår. Inte min. Kärlek. 
                         

När man har fått diplom får man fira lite.


Var som bekant på en tur till Karlstad förra veckan. Där ligger min gamla gymnasiekola kvar. 


Det här med att se sig själv i det här formatet...
                                         

fredag 1 november 2013

Nu med diplom


Har idag varit på Värmländsk bokmässa i Karlstad och invigningstalat och fått fint diplom, blommor och presenter för utmärkelsen som Årets Värmlandsförfattare för min senaste roman Kurt Cobain finns inte mer. Intervju i Värmlandsnytt


PS.Här kan man läsa en liten enkät som mitt förlag har gjort med mig. 

torsdag 31 oktober 2013

Värmländsk bokmässa

I morgon fredag 1 november är jag på CCC i Karlstad för att invigningstala och ta emot pris för utmärkelsen Årets Värmlandsförfattare. Hoppas att vi ses! Läs mer om priset och mässan här.

                

söndag 27 oktober 2013

Ia Genberg - Sent farväl

Recension av Ia Genbergs Sent farväl, publicerad i Göteborgsposten 27 oktober. 

Titel: Sent farväl
Författare: Ia Genberg
Genre: Roman
Förlag: Weyler förlag

Ia Genbergs täta, ordrika prosa präglas av en exakthet i skildrandet av vardagens enkla detaljer, skriver Hanna Jedvik. 

”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig”. Jaques Werups strof om omöjlig kärlek och separation i dikten Envoi från sent 1970-tal är relativt vanligt förekommande i svenska dödsannonser. Det är även i en sådan som de laddade orden dyker upp första gången i Ia Genbergs roman Sent Farväl

Bokens huvudperson Mia upptäcker den där annonsen i en tidning på badrumsgolvet. En nära vän från förr har gått bort. Då, på 1990-talet delade de allt. Var varandras närmaste. De reste, utforskade världen, litteraturen och poesin tillsammans. Och de menade att Jaques Werup-citatet ovan ”lyckades sammanfatta allt som har med människor att göra”.

Sen kom livet emellan och de gled isär. När Maria långt senare senare dör (lätt förvirrande rent berättartekniskt att de två vännerna heter Mia och Maria) har de inte haft kontakt på många år. Men något är skumt med det plötsliga dödsfallet, vilket leder till att den skadeskjutna polisen Olle kopplas in för att reda ut omständigheterna kring olyckan.  

Marias öde binder samman Olle och Mia. Med hjälp väninnans gamla dagböcker lägger de pusslet om hennes förflutna. Vad kan ha lett fram till att hon kanske inte bara ”råkade” springa ut framför den där lastbilen en söndagsmorgon på Södermalm?

Sent farväl går dåtid och nutid in i varandra och det är inte alltid helt enkelt att skilja dem åt. Möjligtvis avsiktligt. Ändå något rörigt. Men här finns en äkta språkglädje och Ia Genbergs täta, ordrika prosa präglas av en exakthet i skildrandet av vardagens enkla detaljer. Samtidigt fångar hon den förtrollande känslan av att vara ung och på väg ut i livet. Känslan av att allt är möjligt.

Dock är jag osäker på huruvida Sent farväl är en berättelse som man bär med sig livet ut likt Jaques Werups kärnfulla ”Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig”. Eller om den är mer av en bagatell. En parentes. Men som sådan är den i så fall synnerligen trivsam.

fredag 18 oktober 2013

Anna Mattsson - Ljusgatan

Recenserade Anna Mattssons diktsamling Ljusgatan i Göteborgsposten 17 oktober. 

Genre: Lyrik
Författare: Anna Mattsson
Titel: Ljusgatan
Förlag: Wahlström & Widstrand

Anna Mattsson gestaltar åtrå, hetta och skuld med en uppriktighet som går rakt in i själen, skriver Hanna Jedvik.
Två kvinnor på en strand. Den ena ligger utslagen på marken i sanden med två vita liljor bredvid sig. Framför sitt ansikte håller den andra kvinnan upp en spegel som avbildar väninnan vid hennes fötter. Fotografiet pryder omslaget till Anna Mattssons sjunde diktsamling Ljusgatan.
I den får vi stillsamt följa kärleken som växer fram mellan två kvinnor i Kambodja. Där finns hon med såren från barndomen, som möter kvinnan som bär på en skuld hon inte kan skaka av sig. Ändå är de båda offer.
Likt kvinnorna på omslaget speglar de sig i varandra, låter vänskap och kärlek flätas samman, växa och bli något nytt. Något som bara är deras. Tillsammans utforskar de sanning, skuld och minnen.
”skydda dig inte
en skyddad sanning blir dröm och lögn
du svarar: det är inte svårt att finna
det svåra är att bli funnen”
I Ljusgatan skildras också Kambodja, landet som Anna Mattsson lever i sedan några år tillbaka. I sin poesi står hon stundvis i utkanten och betraktar, men lyckas samtidigt befinna sig mitt i stormens öga där hon gestaltar hetta, blod, leriga gator och en nation med sargad själ.
”valla honom vid platsen för folkmordet
där de dödas skallar ligger kvar
valla mördaren vid platsen
och se om han går sönder”
Anna Mattssons dikter undersöker vad det är att vara människa och älskande i ett land där ingenting är självklart och där den romantiska kärleken lever i skuggan av kampen för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter. I en lyrik som är lika delar kärv som len behandlar hon de riktigt stora frågorna. Med en lätthet som får dikterna att leta sig fram över boksidorna i sakta mak.
Hennes gestaltning av såväl nationens uppbyggnad som den framväxande kärleken är hudlös och kroppslig. Anna Mattsson skildrar åtrå, hetta och skuld med en uppriktighet som går rakt in i själen.

söndag 13 oktober 2013

Solig söndag i oktober


Det har verkligen varit helt sjukt fint väder i helgen. Har varit uppe i stugan, läst och tagit det lugnt.  Vet inte om det syns på bilden, men det gick alltså alldeles utmärkt att vara utomhus i enbart linne i flera timmar. 



 Bland annat läste Anna Mattssons diktsamling Ljusgatan. Vad jag tyckte får man veta lite längre fram. 

Läste även förlagskompisens Patrik Lundbergs fina bok Gul utanpå. Den borde alla läsa. 
                              
Förutom allt han berättar om rasismen i Sverige, adoptionen, om att återvända till Korea och sökande efter sina rötter, kan man även läsa att Patriks favoritbok som barn var samma som min. Nämligen Pricken. Jag grät och blev alltid väldigt ledsen och medtagen av den när jag var liten. Men så var jag väl alldeles överemotionell redan då. Läs!
                                     


torsdag 10 oktober 2013

Liza Marklund - Lyckliga gatan

Recension av Liza Marklunds Lyckliga gatan. Publicerad i Göteborgs-posten 9 oktober.

När inte ens Annika Bengtzon övertygar i sitt engagemang – varför ska man då som läsare bry sig, undrar Hanna Jedvik.

Genre: Thriller
Författare:  Liza Marklund
Titel: Lyckliga gatan
Förlag: Piratförlaget
 

När det kommer till litteratur som har i uppgift att vara underhållande snarare än konstnärlig finns det somliga som hävdar att språket inte ska stå i vägen för berättelsen. I Liza Marklunds tionde roman om kvällstidningsjournalisten Annika Bengtzon är sannerligen så inte fallet. Här flyter allt runt som ljummet badvatten i en barnbassäng. Inte en enda formulering bränner till, isar sig fast eller griper tag i mig som läsare.

Däremot finns det ett ivrigt driv i historien som resulterar i den bladvändande effekt som vi har vant oss vid att Liza Marklund bjuder på. Lyckliga gatan, som med sin sarkastiska titel snarare leder associationerna till stråk som Rosenlund och Malmskillnadsgatan än det välbärgade ”Solsidan”, inleds med att kommunpolitikern Ingemar Lerberg faller offer för en tortyrliknande och bestialisk misshandel i sin egen villa. Dessutom är hustrun Nora försvunnen och misstankar fattas om att hon har förlupit hemmet.
Som vanligt när det gäller Marklund ligger styrkan i trovärdigheten och ett väl utfört researcharbete. Här behandlas ämnen som näthat, ekonomisk brottslighet och sanningshalten i granskande journalistik. Skjutjärnsjournalisten Annika Bengtzon lunkar numera på som reporter för webb och papperstidning. Hon lämnar redaktionen vid 17-tiden varje dag och uppvisar inga som helst tecken på arbetsnarkomani.

Inspirationen till Lyckliga gatan är Ibsens Ett dockhem. Illusionen om den perfekta familjen med fasaden som rämnar känns dock ganska väl utforskad i genren och det vore en överdrift att påstå att Marklund tillför något nytt. Däremot är det en skickligt uppbyggd historia. Även om de oväntade motgångarna och oförutsedda vändningarna uteblir. Och när inte ens Annika Bengtzon övertygar i sitt engagemang – varför ska man då som läsare bry sig?

HANNA JEDVIK

torsdag 26 september 2013

Årets Värmlandsförfattare - det är jag

Idag på Bokmässan tillkännagavs det att Region Värmland och Föreningen värmlandslitteratur har utsett mig till Årets värmlandsförfattare. Detta skedde i Värmlandsmontern. Där hänger även detta stora porträtt på mig, taget av den grymma fotografen Linn Malmén.

Man kan bland annat läsa och se en intervju med mig på  Region Värmlands sida. Även "hemmaredaktionen" på Göteborgsposten har uppmärksammat detta stora.
Uppaterat: Här kan man även lyssna på en intervju som gjordes av Marie Stenström i P4 Värmlands förmiddagsprogram direkt efter tillkännagivandet.

Så här löd juryns motivering. 

"Hanna Jedvik väjer inte för det svåra, smärtsamma i unga människors liv. Det finns en andlöshet i hennes gestaltning som är ovanlig hos en ungdomsboksförfattare. Hon skriver om djup vänskap och trofasthet, om kärlek och längtan bort från småstadens trångsynthet."

Bakgrunden är att jag själv är uppvuxen i Värmland och att Kurt Cobain finns inte mer utspelar sig där. 

söndag 22 september 2013

1989 - att leva eller överleva.

Har börjat skriva litteraturkritik i Göteborgsposten. Här är min recension av Linda Skugges och systern Sigrid Tollgårds 1989 att leva eller överleva. Publicerad 18 september.

Roman
Linda Skugge och Sigrid Tollgård
1989 att leva eller överleva
Piratförlaget

Linda Skugges och Sigrid Tollgårds spänningsroman är en feel bad-deckare för blandbandsgenerationen, skriver Hanna Jedvik.
1989 att leva eller överleva är en spänningsroman av systrarna Linda Skugge och Sigrid Tollgård. Deras första gemensamma bok. I den får vi följa Majken och Gunnel vars mor Wenche nyss har dött under mystiska omständigheter i ett skidspår i Norge.
De börjar nysta i moderns märkliga död, och en gammal gästbok från ett skidpensionat i Norge blir nyckeln till det förflutna. Den leder tillbaka till mitten av 1980-talet då två familjer firade påsk tillsammans varje år i Gudbrandsdalen. Fram träder bilden av en samling såriga själar vars öden har vävts samman och bildat mönster av sorg, otrohet, missbruk och övergrepp.
En av berättelsens centralfigurer är Anna. 1989 är hon flickan som älskar The Cure, men som också är smärtsamt förälskad Carl. Carl som i dag är världsberömd DJ och hitmakare har ägnat hela sitt liv åt att fly, oklart från vad.
Musikskribenten Skugge känns väl igen. Författarnamn, boktitlar och indiepop från sena 80-talet löper likt ett populärkulturellt pärlband från pärm till pärm.
Som titeln antyder undersöker även Skugge och Tollgård skillnaden i att leva eller bara överleva. Hur blir livet om vi aldrig lever, endast överlever? Vilka handlingar blir vi då beredda att begå? Här utforskas även myten om den fria kärleken. Påståendet ”Den fria kärleken känns lätt för den som alltid blir vald” upprepas likt ett mantra berättelsen igenom av den som känner sig försmådd.
Några av personskildringarna kryper tätt inpå med ett språk som klistrar sig nära och levandegör ångest, missbruk och ett trasigt inre. Stundvis blir gestaltningen dock betydligt plattare och språket mer funktionellt och beskrivande. Resultatet: något ojämnt.
Men om författarnas idé däremot har varit att skriva en feel bad-deckare för blandbandsgenerationen, idag lika hängiven KLF:s Bill Drummond som Julian Barnes, har de definitivt lyckats.

onsdag 22 maj 2013

Vad vem hur och varför - därför måste vi bryta mönstret

Inlägg publicerat på bokcirklar.se 21 maj

…eller han/hon/hen/det/vad?

Sånt tål att funderas på när man ska skriva. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg så visste jag inte från början vilket kön Alex i Kurt Cobain finns inte mer hade. Jag visste, eller bestämde mig rättare sagt, ganska fort dock. För läsaren däremot en obesvarad gåta en bra bit in i boken. Varför då kan man fråga sig? Det gjorde bland annat en recensent i Värmlands Folkblad. I övrigt är det ingen som har ifrågasatt att det inte är solklart från början, vad jag har hört.

Givetvis har jag en tanke med det. Jag har rent av ganska många tankar bakom det, men jag ska försöka fatta mig kort. Lovis och Alex (vars namn inte heller framgår förrän en bra bit in i handlingen) har en väldigt speciell och nära relation. Nästintill symbiotisk. Vänskapen drabbar dem som ett pistolskott i bröstet första dagen i gymnasiet.
”Pornography är Cures bästa album”, säger du.
”Nej, Disintegration”, säger jag.
Efter den dagen är det vi och världen blir en annan.
Vänskapen är inte okomplicerad. De slits och dras mellan varandra, mellan vänner och något annat mörkt som ingen av dem riktigt kan rå på. Framför allt är det Lovis som inte släpps in i Alex liv. Istället står hon där utanför och knackar på och vill komma in. Lovis som, inte förstår att Alex som inte öppnar dörren för någon, blir kall, ilsken och irriterad. Till och från får hon kliva in en bit i Alex liv. Därinne är det varmt och tryggt och solen skiner nästan jämt. Lovis är den enda som får komma in så långt. Längre in vilar hemligheter och mörka tankar som Alex behåller för sig själv. Trots att Alex är nyckfull och tydligt säger stopp binds de båda vännerna samman av ett osynligt band som bara de kan se. Känslorna de har för varandra är starka och greppbara. Nästintill skrämmande.

Varför var det då viktigt för att inte göra klart för läsaren att Alex och Lovis är två tjejer, eller en tjej och en kille? Helt enkelt därför att inte tyckte att könet var så viktigt. Jag ville att läsaren skulle få skapa sig sina egna bilder. Att inget är rätt eller inget är fel. Kanske rent av fundera kring varför det eventuellt väcker frustration att inte få veta. Reflektera kring vilken relation och vilken typ av känslor vi förväntar oss mellan två personer utifrån att de är av samma kön eller olika kön? Och återigen – varför vi eventuellt tycker att könet spelar roll för berättelsen?

Ytterligare en dimension läggs till när det även kommer fram att Alex tampas med frågor kring sexuell läggning. Något som också var en av anledningarna till att jag valde att förlägga handlingen till 90-talet. En tid då det fortfarande var betydligt mer tabubelagt att avvika från heteronormen och när antalet offentliga förbilder för HBTQ-personer var minimalt. I det tidigare 90-talet hade inte ens Eva Dahlgren kommit ut. Kanske Rickard Wolf? Ingen visste säkert. TV-programledaren Jakob Dahlin gick bort i aids, men ingen nämnde något om hans kärleksliv. Allt det här vet ni redan om ni efter att ha sett och läst Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Den utspelar sig visserligen något tidigare, men någon avsevärd utveckling på den här fronten hade inte skett på bara ett par år.

Den enda öppet homosexuella personen i Sverige på 90-talet var nämligen Jonas Gardell (rätta mig gärna om jag har fel, ingen blir gladare än jag om jag har fel på den här punkten).
”Vet ni att jag är RIKSFIKUS?!” frågade han retoriskt på sitt typiskt gardellska sätt i sin föreställning En pall, en mikrofon och Jonas Gardell.Alex i Kurt Cobain finns inte mer läser Jonas Gardells böcker så att ögonen blöder och Lovis vill slänga böckerna i huvudet på sin älskade vän.

Jag ville skriva om det här för att jag har tänkt på alla de som var unga då. De som inte vågade komma ut. De som likt Rasmus i Torka aldrig tårar lämnade Värmland för Göteborg eller Stockholm, enbart för att kunna vara sig själva.

De jag aldrig såg. De jag aldrig förstod. De som antydde men aldrig sa något rakt ut. Det här är ändå inte länge sedan. Därför var det viktigt för mig att få skriva om den tiden. För att göra upp. Kanske be om ursäkt, kanske förklara. Mitt sätt att säga att jag har tänkt på er.

I ljuset av dagens öppna klimat där unga tonåringar ofta vågar vara ärliga med vilka de blir kära i och, åtminstone inte i lika stor utsträckning, upplever att de måste ta livet av sig på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Idag när schlagerstjärnor, operasångare, dansbandsångare, journalister, skådespelare (nåja), fotbollsspelare (någon enstaka i alla fall), politiker, rockmusiker (tror jag?) och programledare vågar vara öppna med sin kärlek.

När vi har en artist som YOHIO som likt en sprakande, androgyn discokula klädd i klänning reser land och rike runt och uppträder för en ung publik – viss i övertygelsen om att alla har rätt att var sig själva och är mån om att sprida budskapet. Ja, då kan 90-talet te sig som en evighet tillbaka i tiden. Ändå så nära att det är skrämmande.

Därför är det viktigt att berätta. Påminna. Påminna om kampen och om hur allt handlar om tolerans och solidaritet. Om att vi ständigt måste ompröva våra värderingar och vår syn på vad som är konstigt och vad som är normalt.

Men också för att det fortfarande råder ett underskott på litteratur för unga som går utanför hetero- och könsnormen. Den finns och blir allt vanligare. Men ändå. Vi får aldrig glömma att det är vår förbannande plikt att berätta deras historier också. Vi ska blåsa liv i känslor, drömmar och fantasier som alla kan identifiera sig med. Inte bara de allra flesta.

Bryt upp, bryt om. Bryt normen. För oss som ägnar oss åt barn- och ungdomskultur finns inget viktigare uppdrag än att inkludera alla. Kärlek, sorg, glädje, hopp och längtan känns lika inuti alla människor.

Oavsett om man är svart, vit, hon, han eller hen. Det spelar heller ingen roll om man har har ett eller två ben, är blind, döv eller stum. Inom oss bär vi samma känslor och tankar om livet, döden och kärleken.

Vi får aldrig glömma. Därför spelar det roll vilka historier vi väljer att berätta. Vem och vilka vi berättar om. Och hur vi gör det.

Att skapa karaktärer

Publicerat på  bokcirklar.se 20 maj

Karaktärer. Det låter ju lite trist. Helst undviker jag faktiskt att använda det ordet. Personer eller huvudpersoner är mycket trevligare. För det är ju faktiskt personer jag skriver om i mina böcker.
Och det är med dem som allting börjar. Jag går aldrig på förhand och klurar ut en viss story som jag ska skriva. Alltså inte en händelseutveckling med en början, ett slut och en mitt. Det kommer långt senare.

För mig börjar det alltid med att personerna tränger sig på i mitt medvetande. De pockar, lockar och vill ha min uppmärksamhet. Ofta är det mer än en. När de här personerna då har trängt sig på så har det hittills alltid varit deras relationer som jag har velat utforska. Utifrån vad som händer med den ena – hur påverkar det deras relation och deras utveckling som individer? Sånt vill jag ta reda på.
Först när jag börjar skriva kan jag veta vad som händer. Innan dess kan jag ha en vag uppfattning om vad som ska ske med mina huvudpersoner och deras relation, men jag vet inget helst säkert förrän jag börjar skriva. Då först kan jag ta reda på hur de egentligen känner för varandra och vad som sker inom dem och runt omkring. Allt sånt påverkar hur de själva utvecklas, men också själva berättelsen givetvis.

När jag skrev Snart är jag borta hade jag öppningsscenen klart för mig väldigt tidigt. Den låg mer eller mindre färdig ett par år innan jag bestämde mig att det var något som jag kunde skriva vidare på.
Då började jag med att berätta om Maja och Lina på varsitt håll. Först efter ett tag insåg jag att de kände varandra. Att de till och med var bästa vänner. Och sen rullades allt upp och vidare.
Med Kurt Cobain finns inte mer var det lite annorlunda. Man kan säga att det rörde sig om tre samverkande faktorer. Ska se om jag lyckas göra det begriplig.

Det började med att jag Alex och Lovis med mig i huvudet under en lång tid, jag tror flera år. Egentligen var de nog två personer i en helt annan berättelse än vad som kom att bli boken. Men sen fick jag syn på (i mitt huvud alltså) den här personen Alex vars historia jag ville berätta. Då visste jag inte alls hur eller vem Alex var. Inte ens vilket kön hen hade.

När jag lite senare drabbades av insikten att jag ville berätta om mitt 90-tal och hur hur livet var som tonåring då, när jag själv växte upp, blev allting solklart. Jag skulle berätta Alex historia men placera berättelsen i mitt eget 90-tal. Ganska snart efter att jag hade börjat skriva upptäckte jag att det var Alex och Lovis historia som jag berättade, alltså de personer som jag hade tänkt på först.

Under skrivprocessens gång blev det även tydligare vilket kön Alex skulle ha och vad det var som skavde och skulle utforskas i Alex och Lovis relation. Tack vare att jag vågade låta historien leva sitt eget liv, samtidigt som jag hade vett att hålla den i ganska strama tyglar, växte så småningom berättelsen om Alex och Lovis och deras komplicerade relation fram.

Under tiden gjorde jag små skissartade anteckningar och någon slags tidlinje över vilka moment som skulle med och vad som skulle ske på vägen. Svårare än då behöver det inte vara. ;) Eller nåt.

Det där med inspiration

Inlägg publicerat på bokcirklar.se 17 maj.

Som de flesta skapande människor har jag funderat en del på det där med kreativitet och inspiration. Vad det egentligen är. Varifrån kommer den och hur lockar man fram den?
Jag har egentligen inga svar. Däremot har jag kommit fram till ett par saker när det gäller mig själv och min egen kreativitet. För det finns ju de som inte ”tror på” inspiration. Att skrivande handlar om hårt arbete och att det gäller att sätta sig sina timmar och skriva. Sen är det inget mer med det. Något som jag kan hålla med om.

När jag skrev Kurt Cobain finns inte mer kunde jag sitta över en timme och stirra på skärmen innan jag ens kunde förmå mig till att skriva de där första raderna. Motståndet var stort och det allt gick som i slow motion. Varje ord värktes fram och det var som om mina fingrar var för stela för att trycka ner tangenterna. Kanske tampades jag med ett visst mått av perfektionskrav på mig själv. Jag vet inte.
Å andra sidan var Kurtan lätt i det avseendet att jag hade en väldigt bestämd uppfattning om hur allting skulle vara. Vilken rytm språket skulle ha, vilken stämning jag ville förmedla och vilka känslor som skulle prägla berättelsen. Det är också en väldigt avskalad historia, så det gällde att vara omsorgsfull redan från början när det gällde vilka delar av Alex och Lovis liv jag skulle skilda. Och hur.

Det konstiga är att trots att det gick trögt som sirap så har jag aldrig kännt mig så kreativ som i arbete med den boken. Konstigt det där. Såväl språket som berättelsen tog sig vindlande vägar som jag inte hade kunnat förutse. Däremot var jag sjukt disciplinerad. När jag började skriva satt jag nästan varje kväll mellan klockan tio och tolv på kvällen (rekomenderas inte för er som i likhet med mig är heltidsarbetande. Det leder till sömnbrist). Ömsom stirrade jag på den där skärmen. Ömsom skrev jag. Tack vare att jag hade bestämt mig för det fogade jag samman bit för bit.

Likaså var jag på två skrivresor. Först en kortare tredagarstripp till Köpenhamn och sen en vecka i en hyrd lägenhet i Berlin. Att målmedvetet och strävsamt skriva på, många timmar om dagen, även när det gick segt gjorde att jag kunde åka hem från Berlin med ett mer eller mindre färdigt bokmanus i datorn.

Vad som däremot hände när jag började skriva på Kurt Cobain finns inte mer är en upplevelse som jag knappt kan beskriva med ord. Jag brukar förklara det med att det var som en förälskelse. När jag väl insåg att det var Alex och Lovis jag skulle berätta om och hur jag skulle göra det uppstod en feber i min kropp. Glädjen och lyckan över att få skriva om dem och deras liv bubblade inom mig och jag bar deras berättelse inom mig som en hemlig kärlek. Där kan man verkligen tala om inspiration. Om jag inte fick berätta om dem skulle jag implodera. Så kändes det.

Å andra sidan. Jag hade gått och tänkt och klurat väldigt länge på Lovis och Alex. Vänt och vridit på deras historia. Vilka de var. Hur de kände varandra och vilka som fanns runt omkring dem. Det var bara det att alla bitarna helt plötsligt föll på plats och gjorde att inspirationen kunde infinna sig.
Som sagt; svårt det där med kreativitet och inspiration.