tisdag 30 september 2014

Ute ur bokmässebubblan

Bokmässan är över för den här gången. Nu sitter jag på mitt rum på JMG och kompetensutvecklar mig själv med att lyssna igenom en massa radioreportage och dokumentärer som jag inte har hunnit ta mig an den senaste tiden. Bokmässan är som en torktumlare, bara att hålla i sig och åka med till dess att man spottas ut lite skrynkligare men förhoppningsvis stärkt och påfylld med energi och bra litteratur. 


Panelsamtal i Publicistklubbens regi på  invingingskvällens Pressnatta. I panelen där framme syns Patrik Lundberg, Kajsa Ekis Ekman, Lawen Mohtadi och Bo-Göran Bodin. Längst till höger står jag. Bild: Aldijana Talic.

I år var hade jag bara journalistiska uppdrag eftersom jag inte är aktuell med någon ny bok. Jag skrev ett par texter för Göteborgs-Posten samt modererade ett panelsamtal med Bo-Göran Bodin, Kajsa Ekis Ekman, Lawen Mohtadi och Patrik Lundberg på invigningskvällen. Samtalet hade rubriken "När journalistisk blir litteratur". 




Jag höll även i ett montersamtal med Bo-Göran Bodin om Saudivapen som han har skrivit tillsammans med Daniel Öhman. Jag Recenserade boken för GP i slutet av augusti.

Uppdaterat: Här hittar man förresten en väldigt rolig bild på mig från invigningsfesten.  Åtminstone tycker jag att rubriken är underhållande. Men jag får i alla fall prata lite litteratur när GT/Expressen fångar mig i vimlet.  

Själv har jag svårt för att köpa böcker på mässan eftersom jag behöver lugn och ro, men lyckades åtminstone lägga vantarna på Klas Östergrens "Twist", Pontus Lundkvists "Du som välte pinnen" och Liv Strömquists "Kunskapens frukt". Skulle även ha köpt Gabriel Byströms Tystnadens triumf, men det rann lite ut i sanden för den här gången. Den står överst på listan.





lördag 20 september 2014

Löner sänktes, välstånd försvann


Journalisten Erik Sandberg tar i bokdebuten sina slutsatser från Dokument inifrån vidare. Språket är enkelt och pedagogiskt, men Hanna Jedvik saknar ett resonemang om väsenskilda levnadsvillkor. (GP 20 september)



Författare: Erik Sandberg
TitelLönesänkarna
Förlag: Ordfront
Genre: Journalistik

Erik Sandberg är förvirrad. Var tog pengarna och de ljuva drömmarna vägen i det här landet? Själv föddes han 1975 efter en raksträcka av rekordår som hade haft sin gilla gång sedan 50-talet. Mellan åren 1955 och 1975 hade lönerna i Sverige fördubblats på bara tjugo år. Utöver det hade svenskarna lagt bort sina titlar och blivit du och bror med varandra och flyttat in i nybyggda villaområden där borgarbarn och arbetarungar växte upp sida vid sida. Därtill hade de flesta även haft råd att köpa en glänsande Volvo. Den svenska levnadsstandarden hade helt enkelt ökat markant sedan 1900-talets början. Alltsammans präglades av det uttalade politiska målet att nå så stor jämlikhet som möjligt och full sysselsättning.
I inledningen av boken Lönesänkarna tecknar Erik Sandberg effektivt bilden av Sveriges utveckling och förändring sedan tiden då hans far- och morföräldrar var unga och fram till idag. Därmed även den välståndsökning som min och Erik Sandbergs föräldrageneration fick uppleva. Därefter har den sedan många år tillbaka alltså har stannat av, åtminstone för löntagarna. Istället har klyftorna ökat. 

Mellan åren 1975 och 2005 steg Sveriges BNP från 1 500 miljarder till 3 300 miljarder, en ökning med 120 procent. Ändå har arbetarnas löner endast ökat med 38 procent och tjänstemännens med 46 procent. Vid en närmare titt kommer Erik Sandberg fram till att reallönerna inte har ökat ett dugg på 30 år. I själva verket är vi tillbaka på samma låga nivå som 1910. Dessutom tycks målet om full sysselsättning vara omöjligt att nå upp till. Varför är det på detta viset? Undrar Erik Sandberg och går klokt nog till vetenskapen och tidigare makthavare för att ta reda på svaret.

Svaret om var pengarna har tagit vägen är egentligen enkelt. I takt med att storföretagens löneandel har minskat har vinstuttaget ökat. Enkel matematik. Somliga högerdebattörer hävdar motsatsen, men den tes som Erik Sandberg driver är samma som SVT:s Uppdrag Granskning presenterade i veckans program. Nämligen att politiker, näringsliv och fackförbund har gjort en överenskommelse om att luta sig mot Milton Friedmans teorier om att det krävs ett visst mått av så kallad naturlig arbetslöshet för att hålla nere inflationen. Och att hålla nere inflationen blev efter riksdagsvalet 1982 det absolut viktigaste målet för den svenska ekonomiska politiken, slog Olof Palme och Kjell-Olof Feldt fast. Lönerna skulle hållas tillbaka till förmån för att öka företagens vinster, vilket skulle stärka exporten och på sikt även de egna investeringarna, tänkte man sig. Detta berättar bland andra Kjell-Olof Feldt i en oväntat öppenhjärtlig intervju i boken.

Genom att hålla nere lönerna hålls även inflationen nere, för länge arbetslösheten är relativt hög har inte löntagarna möjlighet att ställa krav på högre löner. Där står vi nu och stampar. Trots att politiker från både höger och vänster säger sig vilja skapa fler jobb ställer sig nästan alla bakom den nyliberala modell som Milton Friedman har mejslat fram.
Detta påvisade Erik Sandberg redan i det avsnitt av Dokument inifrån med samma namn som boken Lönesänkarna från 2013. Vad det gäller slutsats och resultat skiljer sig inte boken och dokumentärfilmen ifrån varandra. I boken har Erik Sandberg dock möjlighet att borra djupare i forskningen och arkiven än vad TV-formatet tillåter.  
Här kan han även titta närmare på den arbetslinje som regeringen säger sig driva, idén med låga ingångslöner, eurokrisen och lånebubblan. Inte konstigt att svenska hushåll lånar till bostäder då vi inte har något annat val. Till skillnad från våra föräldrars generation har vi inte möjlighet att spara, resonerar han. Vi lånar inte för att det är roligt. Vi lånar för att vi måste.

Erik Sandberg är tydligt Public service-orienterad. Han håller sig på avstånd från konkret politisk argumentation, men efterlyser på flera ställen just en debatt om det usla löneläget och den ihåliga teoribildning som han menar har fått styra i Sverige sedan 1980-talet. Han är enkel, rak och pedagogisk och betar av ämne för ämne i kronologisk ordning.
Han skriver rakt och enkelt, med pauser för funderingar och tankegångar. Han bygger effektivt in en och annan cliffhanger och upprepningar enligt klassiskt snitt för att väcka nyfikenhet, få läsaren att fastna och hänga kvar.

Däremot saknar jag ett djupare resonemang kring vår levandsstandard idag och hur exempelvis låga livsmedelspriser präglar reallönerna och levnadsvillkoren. Men även villkoren för de som står helt utanför arbetsmarknaden och gapet mellan de som har och inte har arbete, samt denna faktors påverkan på konjunktur och inflation. Kanske i nästa bok.

tisdag 16 september 2014

Avblattefieringsprocessen

Zulmir Becevic presenterar en absurd framtidssaga, där Partiet regerar och raderar det som inte är svenskt. Hanna Jedvik har läst samhällssatiren som för tankarna till Kafkas Processen. (GP 15 september)

Zulmir Becevic blev nominerad till Augustpriset 2009 för sin ungdomsroman Svenhammeds journaler. En berättelse om det segregerade Sverige med sina villaområden, paraboltäta förorter och klyftan däremellan. I sin nya ungdomsroman skildrar han en liknande tematik. Den unge Alen har blivit placerad i familjen Stensson sedan hans egen far, hans enda familj, har hamnat i fängelse. Saknaden efter pappan, den nya familjekonstellationen som skaver och frånvaron av vänner gräver ett hål i Alens själ. Han är vilsen, frustrerad och inte vidare uppåt.
Historien utspelar sig i ett framtida Sverige där Partiet regerar i majoritet och vars beslut oftast handlar om att värna svenskheten och att radera allt som inte är svenskt, vad det nu är.
För en missanpassad yngling som Alen är avblattefieringsprocessen snart ett faktum. En kommunal åtgärd för ungdomar som honom. Nu ska han tvingas bli svensk på riktigt och lära sig allt om sitt land. Problemet är bara att Alen redan är svensk och har levt hela sitt liv här, han behöver inte lära sig hur man står i kö eller sköter sin hygien.
Tempot är högt, jargongen personlig och stundvis ganska grabbig. Skickligheten i gestaltandet ligger i hur jag som läsare effektfullt flyttas in i huvudpersonens huvud och ser världen genom hans skarpa blick.
Avblattefieringsprocessen är en absurd och dystopisk historia som inte så lite flirtar med Franz KafkasProcessen om den unge Josef K och dennes evighetsresa i rättssystemet. Det intressanta med Becevics roman är att den utger sig för att gestalta en skruvad, framtida, version av verkligheten. Men frågan är om inte de unga människor som varken tillåts komma in i det svenska samhället, eller accepteras på sina egna villkor, stundvis upplever verkligheten exakt så absurd som Alen gör. Något som författaren själv givetvis är medveten om.

onsdag 3 september 2014

Kristian Gidlund och livet

I Kristian Gidlunds sista bok Mot monsunens hjärta samlas en serie rerpotage, intervjuer och texter. Postumt får dessa respektfulla personporträtt en extra laddning när texterna kommer in på mer existentiella frågor.
(GP 3 september) 




Författare: Kristian Gidlund
Titel: Mot monsunens hjärta – reportage och intervjuer
Förlag: Forum
Genre: Journalistisk

Mitt i livet händer det att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.”

Om ni tillåter mig att lite högtravande citera ur Tomas Tranströmers dikt Svarta vykort från 1983. Den ringer i huvudet på mig genom hela läsningen av musikern, journalisten och författaren Kristian Gidlunds bok Mot monsunens hjärta. Kristian Gidlunds kostym syddes sannerligen inte i det tysta. Mitt i livet valde han istället att på sin blogg berätta om sin cancer, sin rädsla och sin ångest. Ensamheten. Sömnlösheten och ilskan. Först om kampen mot sjukdomen, operationen och cellgifterna, senare om resan mot döden. Det oundvikliga slutet.
Kristian Gidlunds hudlösa och öppna texter har nått rakt in miljontals människors hjärtan och getts ut i två böcker; I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början och I kroppen min – vägsjäl. Han hann även med att sommarprata och att medverka i en rad sammanhang där han har berättade om sjukdomen eller debutboken som kom ut innan hans bortgång.

Kristian Gidlund levde in i det sista och gjorde sitt bästa för att leva livet fullt ut.   
”Så det blev ett äventyr till ändå”, konstaterade han när han svag och tärd av sjukdomen medverkade i TV-programmet Jills veranda där han lät sig njuta av musiken och hästarna som syntes virvla omkring honom där han stod mitt i hagen någonstans i Nashville och sög i sig det sista av livet.
Tiden stannade i TV-soffan och världen blev något skarpare för en stund.
Den sista boken signerad Kristian Gidlund Mot monsunens hjärta samlar en serie reportage, intervjuer och texter som han skrev som journalist. Musiken och äventyrslusten leker sig i sakta mak fram över boksidorna. I intervjuer med artister som Markus Krunegård, Miss li och Mikael Wiehe står musiken och skapandet i centrum. Postumt får dessa respektfulla personporträtt en extra laddning när samtalen kommer in på mer existentiella frågor. Som när Mikael Wiehe talar om sorgen och saknade efter Björn Afzelius eller när Juliette Lewis broderar ut i sin syn på skörhet och attraktion.

Likaså blir reseskildringarna från Cuba, Palestina och Indien till en längtan efter något mer, något större och får en extra laddning med Kristian Gidlund nära i minnet. Det blir plågsamt uppenbart att denna unge upptäckare har gjort sin sista resa. Starkast är nog ändå intervjun med vännerna i Mando Diao. En intervju som publicerades i tidningen Café i juli 2013, två månader innan Kristian Gidlunds död. Även den uppmärksammade krönikan Landet jag lämnar, skriven för Aftonbladet i juni samma år, drabbar mig som ett pistolskott i hjärtat. Ett politiskt bokslut över ett Sverige idag som har blivit till något han själv var djupt kritisk till.

När tankarna är som mest cyniska ser jag döden som en befrielse. Jag ser hur landet som jag har vuxit upp i har förvandlats till en boxare utan självförtroende. Kollektivet monteras ner till förmån för den individuella karriären.”
Förordet i boken är skrivet av journalisten Sofia Mirjamsdotter som arbetade tillsammans med Kristian Gidlund när de drog igång magasinet Miss World. Hon beskriver en skribent och redaktör som präglades av ett stort mått perfektion och fingertoppskänsla. Som kunde korrekturläsa texter i det oändliga och som aldrig var nöjd med ett reportage om han visste att det kunde ha blivit aningens bättre.

Värdet av Kristian Gidlunds begåvning och envetenhet som författare och skribent kan inte överskattas. Hade han inte gått in i skrivandet med en så stark kraft, med övertygelsen om att skriva fullkomligt ärligt och uppriktig och med ambitionen att varje ord skulle kännas i både honom själv och läsaren hade han aldrig lyckats beröra de åtta miljoner personer som fastnade på hans blogg och i hans böcker. På samma sätt som hans sommarprat drabbade så många lyssnare.
Jag minns själv hur jag tvekade. Visste inte om jag orkade gå in i sorgen och smärtan som jag var rädd att hans Sommar i P1 skulle locka fram den där soliga sommardagen i norra Bohuslän förra året. Samma sommar som skulle bli Christian Gidlunds sista, den kommande hösten skulle han ha fyllt trettio. Han överraskade ännu en gång. Istället för att prata om döden pratade han om livet, så som jag minns det.

På det här sättet beskriver Sofia Mirjamsdotter hur hennes vän och kollega njöt av varje sekund av sommaren 2012, efter att ha tillbringat den föregående i sjuksängen. I rummet med utsikt över Årstaviken. Nu, ett år senare, visste han ännu inte om att sjukdomen skulle komma tillbaka och slå rot ännu en sista gång. Hon kommer ihåg honom sittandes i fönstersmygen i bar överkropp, läsandes och lapandes sol. 
Varje solstråle skulle nå hans kropp där ett stort ärr påminde honom om förra sommaren. Om sjukdomen. Men det påminde också om livet.”
Jag är övertygad om att det är därför Kristian Gidlund lyckades beröra så starkt. Han prackade inte på oss sin dödsångest eller sin rädsla, även om han delade med sig av den.
Däremot fick han oss att tänka på livet. Fick oss att stanna upp, att känna tacksamhet och tvinga oss att inse att livet finns till för oss. Att ta tillvara på.   

Det sägs ofta att vi pratar för lite om döden. Personligen har jag svårt för den generaliseringen. Jag tillhör den delen av mänskligheten som har ägnat alldeles för stora delar av mitt liv åt att tänka på döden. Vi är nämligen en ansenlig skara som inte behöver uppmaningen ”Tänk på döden”.
Vi verkar i det tysta och vi hittar oss själva i samspråk om livets slut med en kollega på personalfesten. Vi går lite för många promenader på kyrkogårdar. Vi läser dödsannonserna innan vi ens har fyllt trettio. Vi drar till oss dem som längtar. Vi behöver ingen påminnelse om att tänka mer på döden.
Vad vi behöver är att tänka på livet.

Tack Kristian Gidlund för ditt mod att berätta. Som knuffar mig och alla andra i rätt i riktning.
Tack för dina ständiga påminnelser om att livet är till för att levas och vägrar att vänta. Det pågår för fullt. Åtminstone för alla oss som har lyckan att få stanna kvar ännu en dag.
Det pågår nu.
Och nu.
Och nu.  
Nu.