Kvinnor som hyser känslor för män anses vara besatta, behövande och krävande, medan män får lov att vara förnuftiga och tänkande, skriver Hanna Jedvik apropå diskussionen om romanen Egenmäktigt förfarande. (GP 28 oktober)
I fredags briserade en smärre bomb i kultursverige. Filmregissören Roy Andersson talade ut i tidningen Fokus och påstod sig erkänna att det är han som är Hugo Rask i Lena Anderssons augustprisbelönade roman Egenmäktigt förfarande, om den kärlekskranka Ester Nilsson som kärar ner sig fullständigt i den äldre videokonstnären Hugo Rask. Denne varken bemödar sig med att svara på sms med någon högre frekvens eller tar Ester och deras relation på allvar.
En ganska otidsenlig historia på många vis, med tanke på att Lena Andersson gestaltar Ester som den trånande, längtande och lätt naiva person som hon faktiskt är. Rent av irriterande med tanke på hur mycket hon blottar sig, kan man tycka när man läser Egenmäktigt förfarande. Att stå vid sidan av och se på när en person tappar förnuftet när kärleken tar henne i besittning är ingen njutning. Ännu mer plågsamt blir läsningen då det minst sagt vilar något otidsenligt och unket över relationen mellan den skarpsinta essäisten och poeten Ester Nilsson, som kämpar för att fånga den självgode konstnärsmannen Hugo Rask trots hans uppenbart svala intresse.
Att det skulle vara Roy Andersson som har stått modell för föremålet för Ester Nilssons (läs Lena Andersson) kärlek är något som det har tisslats och tasslats om i kultursverige allt sedan romanen släpptes i handeln för drygt ett år sedan. Att Roy Andersson kom ut som Hugo Rask togs emot mer med ett ironiskt ”Äntligen!” än ett förvånat ”Va!?”
”Jag tycker att det är lite tråkigt att hon tog det så jävla allvarligt. Att hon blev så sårad efteråt”, sa Roy Andersson samma dag till Skavlans av reportern Niklas Källner när han fortsatte att prata om boken som han ännu inte hade läst. Trots det sa han sig alltså veta att det är han som är Hugo Rask.
Intrigen fortsatte med att Lena Andersson medverkade som gäst i SVT:s litteraturprogram Babel där hon konstaterade att ”Roy Andersson inte är Hugo Rask eftersom det är Hugo Rask som är Hugo Rask”, och slog fast att fiktion utspelar sig mellan böckernas pärmar och ingen annanstans.
Det mest underhållande, tillika plågsamma, i sammanhanget är att hela situationen återspeglar exakt vad Lena Andersson gestaltar i sin roman: den självförhärligande manliga konstnären som inte tar ansvar för sina relationer och får kvinnan som åtrår och ömmar för honom att framstå som klängig, krävande och behövande.
Ett fenomen som även har stötts och blötts i debatten om den så kallade Kulturmannen, som påbörjades av en lång text av Dagens Nyheters Eva Beckman när hon dissekerade ämnet geniet till kulturman som kvinnorna trånar efter och som beter sig lite hur som helst i relationer. Även den till synes osympatiske Hugo Rask har en svans med beundrande kvinnor efter sig.
När den 71-åriga Roy Andersson går ut och säger att Lena Andersson tog relationen på för stort allvar och att det är synd att hon blev så sårad gör han exakt det han och så många före och efter honom har gjort: förminskar kvinnans självständighet och rätt till känslor och får henne att framstå som ett känslostyrt våp, medan han (mannen) är rationell och klarsynt.
Typiskt kulturmannen, skulle man kunna sammanfatta många av de reaktionerna som har kommit fram i sociala medier. Och visst är det lätt att applicera detta beteende på just kulturmannen då personer som ofta förekommer i kulturdebatten kanske har omgett sig främst med just kulturutövande män av olika slag. Vad man bör vara högst medveten om är att detta inte är ett beteende som är reserverat för endast kulturmän, detta är cementerat i allas våra könsroller.
”Man är inte besatt, man görs besatt” som Lena Andersson sa i en intervju i Tv-programmet Sverige.angående sin nya roman Utan personligt ansvar. Kvinnor som hyser känslor för män anses vara besatta, behövande och krävande, medan män får lov att vara förnuftiga och tänkande. Kulturman eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar