torsdag 23 juni 2016

Lucia Berlin – Handbok för städerskor

Lucia Berlin blåser liv i dammiga gator och människor som borde veta bättre, skriver Hanna Jedvik som har läst en författare som slog igenom elva år efter sin död. (GP Kultur 23 juni) 



Prosa
Lucia Berlin
Handbok för städerskor
Översättning: Niclas Hval
Natur & Kultur


Ur ett retrospektivt perspektiv är Lucia Berlins liv och öde som hämtat ur en av hennes gena noveller. Det faktum att hon slog igenom riktigt sort som författare elva år efter sin död är en ljuvlig absurdism som jag tror att hon hade älskat att få skriva om själv.
Det hade kanske resulterat i en novell om den ensamstående alkoholiserade modern till fyra söner, vars fäder är lika många och med en provkarta av olika missbruksproblem, som debuterar som författare vid fyrtiofemårs ålder men aldrig lyckats slå riktigt stort. 
Lucia Berlin hann ge ut åtta novellsamlingar innan hon gick bort i cancer 2004. Men någon bästsäljare var hon aldrig, om det nu är så framgång mäts för en författare. Det var först när hennes redaktör Stephen Emersson såg till att göra en diger sammanställning på 528 sidor, med samma titel som novellen Handbok för städerskor, som hon slog igenom stort förre året och hamnade på New York Times bestsellerlista. Därmed fick Lucia Berlin ett postumt erkännande som hon aldrig fick medan hon var i livet. 

I titelnovellen får vi en lektion i hur man bäst ljuger om sin höga utbildning för att få jobbet som städerska ”Jag lärde mig tidigt att säga att min alkoholiserade make just hade dött och lämnat mig ensam med fyra barn.” och hur man gör minsta möjliga ansträngning utan konsekvenser,  samt vilken profil du bör hålla och vad som förväntas av dig som person om du är den som städar i de välbärgades människornas hem. ”Råd till städerskor: ta emot allt som frun i huset ger er. Ta emot det och säg tack. Ni kan lämna kvar det på bussen, i springan.” Dessutom bör en städerska undvika att stjäla småmynt och värdesaker till förmån för sömnmedicin och uppiggande piller av allehanda slag.

Lucia Berlins eget liv var minst sagt kontrastrikt. Hon föddes i Alaska och växte upp med en alkoholiserad mor och en far som var gruvingengör.  De levde ett kringflackande liv och hann med att också bo i Texas, Idaho, Montana och Arizona innan de så småningom bosatte sig i Chile där Lucia Berlin tog till sig spanskan som andraspråk. 

I sitt vuxna liv bodde Lucia Berlin i New York, Mexiko och Kalifornien och mot slutet verkade hon vid Coaloradouniversitetet som lärare i kreativt skrivande. Det är framför allt åren fram till detta som hon hämtar inspiration ifrån i sina noveller. Från tiden som ensamstående mor till fyra barn, när hon bland annat jobbade som lärare, administratör, städerska, kamrer och växeltelefonist för att finansiera sitt alkoholmissbruk.
Och så skrev hon. Korta, slängiga, skruvade noveller som skildrar kvinnor, nästan alltid kvinnor, som lär sig att hantera alltifrån sex appeal och dykning till tysta laddade kärleksmöten och en cancersjuk syster.
Med vass udd skildrar hon kvinnan som smyger sig ut ur bostaden och promenerar genom halva staden för att hinna köpa alkohol innan barnen vaknar. Som hänger utanför spritbutiken med de andra alkoholisterna, trots att äldsta sonen gömt undan både nycklar och plånbok, och som gömmer flaskor i tvättmaskinen och lever tillsammans med lika missbrukande män. Vändorna på avgiftningen, sjukhusen, tvättomaterna, och det som brukar kallas för samhällets skuggsida. 

Alltsammans gestaltar hon inifrån och med en sylvass självklarhet och en skamlöshet som är sällan skådad när det kommer till kvinnliga berättarröster.
Med en särpräglad känsla för detaljer gläntar Lucia Berlin på dörrarna till livsöden som hon belyser i ett ögonblick av intensiv närvaro. Novellerna är korta och kärnfulla. Börjar och slutar mitt i livet. Ändå med ett driv och en självklart egen författaröst, det korta formatet till trots.

Förordet till den denna svenska utgåva är skrivet av Klas Östergren, en av den svenska novellkonstens stora mästare. Och precis som i Östergrens prosa finns det i Lucia Berlins noveller livsöden som löper i sidled, strösslade med oväntade vändningarna och bisarra personligheter. Inte minst morfadern i Lucia Berlins novell om en tandläkaren som drar ut alla tänderna på sig själv för att ersätta med sin egentillverkade lösgom, sitt livsverk. 
I ett sällan skådat blodbad tvingas barndomens författarjag hjälpa till att dra ut de knakande tänderna med tång. I likhet med Östergrens noveller återfinns här, förutom den skruvade realismen, även humor och värme. Aldrig självömkan, bitterhet eller beska tårar.

Lucia Berlins förmåga att blåsa liv i dammiga gator och människor som borde veta bättre kryper nära inpå och kastar sökarljuset på dem vars röster ofta tystas ner. Det blir intimt och stundvis svettigt. Och aldrig någonsin banalt.

onsdag 22 juni 2016

Richard Mabey – Den helande naturen

Naturens läkande kraft står i centrum i Richard Mabeys bok. Hanna Jedvik hade dock väntat sig mer djupgående analys av fenomenet. (GP 21 Juni) 


SAKPROSA
Richard Mabey
Den helande naturen
Översättning: Maria Lindén
Constant Reader

Naturen har en helande kraft, hävdar en av Storbritanniens mest välkända naturskribenter Richard Mabey i sin nya bok Den helande naturen. Många är nog bekanta med tankegångarna om hur skogen, vidderna, fjällen och allt vårt vatten kan ha läkande krafter för den som är trasig i själen.

Jag som är uppvuxen med den svenska naturen och allemansrätten som en följeslagare i skog och mark vet att det just där som vi ofta samlar kraft, återhämtar oss och rensar tankarna när civilisationens stress och måsten tränger sig på. Därför har jag ganska höga förväntningar på de insikter om naturens funktion som en öppen psykiatrisk mottagning som Rickard Mabey ska komma med.

Det börjar lovande. Rickard Mabey berättare hur hans livsresa tog honom från svårt deprimerad, under en kortare period även hospitaliserad, tillbaka till livet. Detta med hjälp av små steg och barndomsvännen Naturen som en trygg famn att vila i.
Dessvärre blir det inte så värst mycket mer än så. Richard Mabey må vara väl så insatt i såväl flora som fauna och rabblar arter och djuriskt beteende sida upp och sida ner. Men där någonstans förlorar han mig.

Den självbiografiska berättelsen om sitt eget öde och sin psykiska ohälsa hamnar snabbt i periferin till förmån för smått pseudovetenskapliga teorier om människans kopplingar till naturen. Det för snarare tankarna till mysticism och magiskt tänkande än till vetenskapliga belägg. Något som faller påtagligt platt i en svensk kontext för mig som omgiven av begrepp som himlajord och änglamark och knappats behöver övertygas om moder jords storslagenhet.

Kanske har vis språklig briljans gått förlorat i översättningen, kanske är Richard Mabeys ostyriga berättande allt för mekaniskt för att riktigt få bäring som suger tag.
Oavsett lyckas han inte övertyga mig om vad det är med naturen som fängslar och helar honom. För även om jag förstår att, den gör det. Blir jag aldrig klar över hur eller varför.


Roslund och Hellström – Tre minuter

Deckarduon Roslund och Hellström är tillbaka, nu med en thriller som tar oss rakt in i colombianska djungeln. Drivet ligger i berättelsen snarare än prosan, som är rak, enkel och utan krusiduller. Och den globala problematiken ligger där och bubblar under ytan, skriver Hanna Jedvik som läst författarparet Roslund och Hellströms senaste kriminalroman. (GP 1 juni)



Kriminalroman
Anders Roslund Börge Hellström
Tre minuter
Piratförlaget

Roslund och Hellström har plöjt upp en egen fåra i genren för svenska kriminalromaner. En genre som ju ändå får anses vara ganska omfattande vid det här laget. Med sina nogsamt researchade berättelser om den undre världen och enträget, engagerat polisärt arbete har Anders Roslund och Börge Hellström hittat sin egen väg i den svenska kriminallitteraturen. Kombinationen av Roslunds journalistbakgrund och Hellströms ingångar och erfarenheter i den kriminella världen blir som man säger ”a match made in heaven” i brist på bra svenska motsvariga uttryck.

Nu är duon tillbaka med den andra romanen om superbrottslingen och infiltratören Piet Hoffman, som likt en kackerlacka lyckas överleva sig själv gång på gång, med en finess som torde göra såväl Rolling Stones-gitarristen Keith Richards som rockpiraten Jack Sparrow bleka av avund. Det är nu sju år sedan den senaste, och internationellt framgångsrika Tre sekunder, kom.

I den senaste romanen, Tre minuter, tar författarna med sig Piet Hoffman djupt in i colombianska djungeln. Till kriminaliteten och droghandelns mörka pumpande hjärta, där kokainfabrikerna arbetar för högtryck och med floddeltat som det blodsystem genom vilket såväl gerillamedlemmar som nytillverkat kokain flödar. Kokainet som sedan blandas upp oräkneliga gånger innan det landar i fickorna på langarna – och i näsorna på klubbfolket runt Stureplan eller Avenyn. Allt medan drogen pulserar och göder den globala kriminella brottsligheten.

Ett ekosystem som Roslund och Hellström givetvis är högst medvetna om när de förlägger handlingen av Tre minuter till drogkartellernas centrum där Piet Hoffman lever ett farligt liv, redan dödförklarad av svenska myndigheter och där minsta tvivel om lojalitet leder till en omedelbar död. Skulle han vända åter till hemlandet väntar livstidsstraff och en synnerligen grav hotbild i svenska fängelser. Som i ett vakuum bor han med sin familj i stadsdelen Cali i kokainets huvudstad Medellin i Colombia, med men uppdraget att agera infiltratör inom PRC-Gerillian åt amerikanska polismyndigheter.

Med ett par undantag känner ingen till hans existens, som innebär en ständig balansgång mellan liv och död. Hans tillvaro ställs på sin spets då talmannen Timothy D Crouse, från den amerikanska politikens mittpunkt, kidnappas och torteras av PRC-gerillan, då de ser talman Crouse och hans ”Final war on drugs” som sin största fiende. Här når även Piet Hoffmans tillvaro vägs ände när han blir en av de efterlysta i samband med kidnappningen, samtidigt som hans lojalitet ifrågasätts även av den brottsliga sidan. Med dubbla dödsdomar hängande över sig går hans enda väg till liv genom det självpåtagna uppdraget att frita den amerikanske talmannen.

Intrigen i Tre minuter letar sin väg ända upp till det absoluta toppskiktet inom USA:s maktelit och en avgörande del av handlingen utspelar sig innanför Vita husets väggar och dess ”Situation room” under markplan. Ett genialt grepp av en svensk deckarduo. Inte bara för att de på allvar skildrar gerillans och drogkartellernas makt och inflytande i den svenska polisens vardag, utan för att Roslund och Hellström på detta sätt ger sig möjligheten att förlägga handlingen på flera plan och i miljöer, långt bortom Plattans pundare och kaffe-automaten i polishusets korridor. Här får även kriminalkommissarie Ewert Grens ge sig ut på en resa för att möta Piet Hoffman igen.

Rent berättartekniskt får romanen tack vare detta en rejäl skjuts. Dessutom gör de det svårt att blunda för att den absoluta merparten av skottlossningarna och gängkrigen på våra gator är sprungen ur droghandeln.

Huruvida det här är ett krig som myndigheterna överhuvudtaget kan vinna har stötts och blötts i debatten den senaste tiden. Oavsett om man läser om Alice Goffmans fältstudier i "Jagade", om livet för unga svarta män längst ner i droghandelns kedja, Magnus Lintons bok "Knark – en smutsig historia" eller Johann Haris "Att tysta skriket" är slutsatsen att kriget mot droger varken hjälper missbrukarna eller mot droghandeln. Så vem hjälper det? Allt detta får självfallet inte plats på 563 sidor i Roslund och Hellströms kriminalroman men den globala problematiken ligger där och bubblar under ytan.

Historien är onekligen skriven med spänningen som främsta motor. Drivet ligger i berättelsen snarare än i prosan, som är rak, enkel och utan krusiduller. Även om man egentligen vet från början ganska exakt hur det ska sluta. Med det sagt får man väl säga att det är den nagelbitande, initierade och upplysande skildringen av vägen mot slutet som är det mest intressanta i Tre minuter.




Sommar och dags igen för årets PR-jippo


Sommar i P1 har på senare år allt mer kommit att förvandlas till ett PR-jippo där folk gör avslöjanden som genererar tidningsrubriker, helst innan programmet ännu har sänts, skriver Hanna Jedvik. (Krönika GP Kultur  9 juni) 

Detta är ett faktum som kan komma att gynna tv-journalisten Malou von Sivers som lovar att berätta hemligheter och blottlägga sår. Detta delar hon med sångerskan och schlagerräven Kikki Danielsson, som även hon lovar att släppa ut en och annan sanning om sitt liv som vi andra ännu inte vet om.
Kvällstidningsjournalisterna lär trycka förhandslyssningsörat mot högtalarna. Dock ska tilläggas, att jag helt ärligt inte tror att det är Malou von Sivers avsikt då hon tycks vara angelägen om att dela med sig och dessutom med sin berättelse stötta andra.

En annan person, vars avslöjanden verkar nog så lockande är den tidigare Statsministern Ingvar Carlsson som lovar att glänta på dörren till det inre och blotta sitt mest privata för första gången. Jag antar att världen håller andan. Så som jag själv. På riktigt alltså.
I frågan om det privata säger OS-medaljören Carolina Klüft att hon fortfarande står och väger. Att hon alltid har gjort skillnad på vem hon är och vad hon gör. Om hon vågar låta det bränna till och bli personligt kan det lyfta hennes sommarprat till hög höjd. Något som kan vara synnerligen eftersträvansvärt i hennes fall då de obligatoriska idrottarnas sommarprogram ofta tenderar att bli slätstrukna historier för den som inte är intresserad av träning, uppladdning, resultat, vinster och förluster.

Vad det gäller den göteborgska representationen är den förvånansvärt låg i år. Musikern José González, komikern Per Andersson och lyssnarnas egen sommarvärd Emilia Lind får turas om att bära den göteborgska stafettpinnen i radiorymden. Trots att det finns viss västsvensk anknytning i skådespelaren Siw Carlsson och skivbolagsbossen tillika ex-politikern Bert Karlsson. Den senare utlovar sanningen med tillägget att ingen vågar säga just "sanningen" i det här landet. Har vi inte hört Bert Karlsson slänga så kallade sanningar runt sig förr?
Kanske kan vi också med lite god vilja räkna in även Kim Källström i den västsvenska kvoten. Om vi anstränger oss riktigt mycket. Men längre än så kommer vi tyvärr inte vad det gäller sommarpratarna från staden på Sveriges framsida.

Förhandstippade Miriam Bryant lyser exempelvis med sin frånvaro. Så också hennes duettpartner Håkan Hellström, även om han givetvis har fått frågan genom åren. Allt annat vore tjänstefel. Däremot har vi en rad andra musiker, skådespelare, konstnärer, journalister och multitalanger i den här delen av landet också. Att räkna upp dem allihop här skulle ta för mycket plats. Vill man däremot ha förslag går det bra att höra av sig. I övrigt ser jag fram emot Silvana Imam, David Lagercrantz, systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf, Klas Östergren och Kerstin Ekman. Och inte minst författaren Tom Malmquist som kommer att tala till sin dotter.