Sommar och dags igen för årets PR-jippo

Sommar i P1 har på senare år allt mer kommit att förvandlas till ett PR-jippo där folk gör avslöjanden som genererar tidningsrubriker, helst innan programmet ännu har sänts, skriver Hanna Jedvik. (Krönika GP Kultur  9 juni) 

Detta är ett faktum som kan komma att gynna tv-journalisten Malou von Sivers som lovar att berätta hemligheter och blottlägga sår. Detta delar hon med sångerskan och schlagerräven Kikki Danielsson, som även hon lovar att släppa ut en och annan sanning om sitt liv som vi andra ännu inte vet om.

Kvällstidningsjournalisterna lär trycka förhandslyssningsörat mot högtalarna. Dock ska tilläggas, att jag helt ärligt inte tror att det är Malou von Sivers avsikt då hon tycks vara angelägen om att dela med sig och dessutom med sin berättelse stötta andra.

En annan person, vars avslöjanden verkar nog så lockande är den tidigare Statsministern Ingvar Carlsson som lovar att glänta på dörren till det inre och blotta sitt mest privata för första gången. Jag antar att världen håller andan. Så som jag själv. På riktigt alltså.

I frågan om det privata säger OS-medaljören Carolina Klüft att hon fortfarande står och väger. Att hon alltid har gjort skillnad på vem hon är och vad hon gör. Om hon vågar låta det bränna till och bli personligt kan det lyfta hennes sommarprat till hög höjd. Något som kan vara synnerligen eftersträvansvärt i hennes fall då de obligatoriska idrottarnas sommarprogram ofta tenderar att bli slätstrukna historier för den som inte är intresserad av träning, uppladdning, resultat, vinster och förluster.

Vad det gäller den göteborgska representationen är den förvånansvärt låg i år. Musikern José González, komikern Per Andersson och lyssnarnas egen sommarvärd Emilia Lind får turas om att bära den göteborgska stafettpinnen i radiorymden. Trots att det finns viss västsvensk anknytning i skådespelaren Siw Carlsson och skivbolagsbossen tillika ex-politikern Bert Karlsson. Den senare utlovar sanningen med tillägget att ingen vågar säga just "sanningen" i det här landet. Har vi inte hört Bert Karlsson slänga så kallade sanningar runt sig förr?

Kanske kan vi också med lite god vilja räkna in även Kim Källström i den västsvenska kvoten. Om vi anstränger oss riktigt mycket. Men längre än så kommer vi tyvärr inte vad det gäller sommarpratarna från staden på Sveriges framsida.

Förhandstippade Miriam Bryant lyser exempelvis med sin frånvaro. Så också hennes duettpartner Håkan Hellström, även om han givetvis har fått frågan genom åren. Allt annat vore tjänstefel. Däremot har vi en rad andra musiker, skådespelare, konstnärer, journalister och multitalanger i den här delen av landet också. Att räkna upp dem allihop här skulle ta för mycket plats. Vill man däremot ha förslag går det bra att höra av sig. I övrigt ser jag fram emot Silvana Imam, David Lagercrantz, systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf, Klas Östergren och Kerstin Ekman. Och inte minst författaren Tom Malmquist som kommer att tala till sin dotter.

Sommar i P1 med Christian Falk

Jag har inte lagt upp alla recensioner av Sommar i P1 som jag skrev under sommarmånaderna. Istället har jag gjort något slags urval. Ett program som jag skrev om under väldigt speciella omständigheter var givetvis Christian Falks. Två dagar innan hade jag i bilen på väg från landet fått reda på att Christian Falk hade gått bort i sviterna av sin cancer. 

Det var ett känsloladdat, viktigt och engagerande program. Pennan glödde, texten blev för lång och jag fick stryka ner. Bland annat fick jag ta bort några meningar som både handlade om hur livsavgörande musiken uppenbarligen varit i Christian Falks liv. Hur den fick honom att välja rätt väg i livet istället för att fastna i destruktivitet och dåliga vanor på ett sådant sätt som kanske hade fallit sig naturligt för en person med Christians trasig uppväxt.

Min uppväxt var inte trasig som Christian Falks, men han och hans Imperiet fick mig som tonåring att se världen och väckte hopp om att det fanns något bortom mitt lilla villaområde och min lilla stad. Skivorna gick varma på stereon och jag har svårt att välja en enda favoritlåt med Imperiet. Christian Falk gick vidare mot nya musikaliska utmaningar och behövde ny stimulans. Även jag själv vidgade givetvis vyerna och lyssnade på mycket annat. Men fortfarande återvänder jag ständigt till Imperiet. 

När Christian Falks Sommar i P1 sänds är det två dagar sedan sommarvärden gick bort. Programmet rör hans svåra uppväxt, sjukdomen, och, framför allt, den livsavgörande musiken. (GP 26 Juli) 

"Frank Zappa dog när han var 52 år. Och det ser ut som jag också kommer att stoppa på 52", inleder Christian Falk sitt Sommar i P1 med och fortsätter att konstatera att han alltid har velat spela med Zappa och att mycket talar för att de två snart kommer att mötas.

Nu är han där. Hos sina bortgångna musikerkollegor. Redan när medierna nåddes av dödsbeskedet i torsdags lät Sveriges Radio meddela att Christian Falks sommarprogram skulle sändas som planerat, enligt hans eget och familjens önskemål. Det första postuma sommarpratet i programmets historia.

Ändå blir det ingen sentimental resa. Christian Falk låter meddela att det kanske blir lite skakigt och darrigt på sina ställen eftersom han är sjuk. Ibland räcker luften helt enkelt inte till. Ändå har han en förbluffande energi rakt igenom och berättar med glöd och engagemang om både musiken och den tuffa barndomen. Om hur han blev övergiven av sin alkoholiserade fotomodell till mor när han bara var två månader och om uppväxten i Hägersten med mormor och en periodare till morfar.

Han säger aldrig att musiken räddade honom från att välja den dåliga vägen i livet, ändå är det uppenbart. Han berättar lite om åren med Thåström och Imperiet, men gläntar också på dörren till depressionerna. Hur han identifierar sig som en av de svaga. En av dem där utanför. Ändå vägrar han att romantisera det mörka. "Skit är skit. Så är det bara."

Som starkast blir det när han berättar om hur han förlorade sonen William som tog sitt liv 25 år gammal.

Nu är ni hos Zappa båda två.

Tack för musiken Christian.

Slutord: Jag vänder mig till dig min älskade William. Jag har bara några få viktiga saker kvar att fixa. Sen kommer jag. 

Musik: Så klart går musiken som röd tråd genom Christian Falks Sommar. Han blandar och ger ur olika genrer. Börjar med Frank Zappa, slänger in lite Taj Mahal och Jonathan Richman, The Clash och Bob Dylan. Därtill den egenproducerade Seven seconds med Neneh Cherry och Youssou N'dour. Dessutom bjuder han på premiär av en sprillans ny låt med Robyn: Shake your body. En låt som kommer att leva vidare länge.

HANNA JEDVIK

Sommar i P1 med Jason Diakité

Jason Diakité backar tillbaka till skolstarten och den rasism som han mötte redan i unga år och som har följt honom genom livet. (GP 21/6)

Jason Diakité är rapparen och musikskaparen som har gjort sig ett namn som Timbuktu. I december förra året blev han kanske mest känd som Jason för att han stod i Sveriges riksdag och tog emot Fem i tolv-rörelsens utmärkelse för sin kamp mot rasism. Detta efter att hans och Kartellens låt Svarta duvor och vissna liljor hade kritiserats skarpt från högerhåll och fått Riksdagens talman att bojkotta prisutdelningen. Jason Diakté bet ihop, visade upp sitt svenska pass och höll sitt numera historiska tal om sin självklara rätt att få leva i Sverige. 

I Sommar i P1 tar Jason Diakité avstamp i den där onsdagen i riksdagen, för att sedan backa tillbaka skolstarten och den rasism som han mötte redan i unga år och som har följt honom genom livet. Rättfram och hudnära berättar han om hur erfarenheterna har format honom och hans sätt att se på världen. Hur rasismen har väckt en vaksamhet och en känslighet inför mötet med nya människor och sammanhang.

Att Jason Diakité har talets gåva är ingen nyhet, men i sitt sommarprogram har han slipat sin retorik till en diamant som skiner bortom riksdagens salar. Han talar med en självklar auktoritet utifrån ett manus så välskrivet att det inte i en endaste formulering finns ens ett sandkorn som skaver.

Att han dagarna innan har gått ut och sagt att han kan tänka sig en framtid som politiker är givetvis ingen slump. Inte heller att Sveriges Radio väljer att sända hans sommarprat på självaste midsommarhelgen, den svenskaste av högtider.

Musik: Hip hop och soulpärlor som Kendrick Lamar och Nina Simone.

Sista mening: Jag påminner mig själv om detta idag, för det ger mig hopp.

Söndagens sommarvärd: Sanna Nielsen

Intevjuad och klar

Vaknade upp till hård blåst och ett ihärdigt regnande. Intervjun som skulle göras på Café Biscotti nära där jag bor flyttades hem till mig. På så sätt slapp jag gå ut i skitvädret och Elisabeth och Hanna från Göteborgsposten fick komma hem till mig och slapp den ganska trista caféintervjun. Tro mig caféintervju är ingen höjdare för journalister, framför allt inte för fotografer.

Jag fick posa mycket i min skrivar/tv/dator-soffa.

Ungefär så här.

Nu har jag tagit bilen och kört upp till landet där jag ska vara sista veckan fram till att jag börjar jobba igen. På vägen upp lyssnade jag på Ebbot Lundbergs och Lars Lerins sommarprogram. Ebbots var sjukt välproducerat och småputtrigt. Lars Lerins var uppriktigt, avskalat och satte sig som en pil i hjärtat. 
Imorgon ska jag lyssna på Sara Bergmark Elfgren och Märta Tikkanen. Kan för övrigt varmt rekommendera Jenny Jägerfeldts, Klara Zimmergrens och Daniel Sjölins Sommar i P1 när jag ändå är igång.

Håller nu tummarna för mycket sol och bad i det salta härliga havet. Tyskvärmen - ta mig med storm!