Jag har inte lagt upp alla recensioner av Sommar i P1 som jag skrev under sommarmånaderna. Istället har jag gjort något slags urval. Ett program som jag skrev om under väldigt speciella omständigheter var givetvis Christian Falks. Två dagar innan hade jag i bilen på väg från landet fått reda på att Christian Falk hade gått bort i sviterna av sin cancer.
Det var ett känsloladdat, viktigt och engagerande program. Pennan glödde, texten blev för lång och jag fick stryka ner. Bland annat fick jag ta bort några meningar som både handlade om hur livsavgörande musiken uppenbarligen varit i Christian Falks liv. Hur den fick honom att välja rätt väg i livet istället för att fastna i destruktivitet och dåliga vanor på ett sådant sätt som kanske hade fallit sig naturligt för en person med Christians trasig uppväxt.
Min uppväxt var inte trasig som Christian Falks, men han och hans Imperiet fick mig som tonåring att se världen och väckte hopp om att det fanns något bortom mitt lilla villaområde och min lilla stad. Skivorna gick varma på stereon och jag har svårt att välja en enda favoritlåt med Imperiet. Christian Falk gick vidare mot nya musikaliska utmaningar och behövde ny stimulans. Även jag själv vidgade givetvis vyerna och lyssnade på mycket annat. Men fortfarande återvänder jag ständigt till Imperiet.
När Christian Falks Sommar i P1 sänds är det två dagar sedan sommarvärden gick bort. Programmet rör hans svåra uppväxt, sjukdomen, och, framför allt, den livsavgörande musiken. (GP 26 Juli)
"Frank Zappa dog när han var 52 år. Och det ser ut som jag också kommer att stoppa på 52", inleder Christian Falk sitt Sommar i P1 med och fortsätter att konstatera att han alltid har velat spela med Zappa och att mycket talar för att de två snart kommer att mötas.
Nu är han där. Hos sina bortgångna musikerkollegor. Redan när medierna nåddes av dödsbeskedet i torsdags lät Sveriges Radio meddela att Christian Falks sommarprogram skulle sändas som planerat, enligt hans eget och familjens önskemål. Det första postuma sommarpratet i programmets historia.
Ändå blir det ingen sentimental resa. Christian Falk låter meddela att det kanske blir lite skakigt och darrigt på sina ställen eftersom han är sjuk. Ibland räcker luften helt enkelt inte till. Ändå har han en förbluffande energi rakt igenom och berättar med glöd och engagemang om både musiken och den tuffa barndomen. Om hur han blev övergiven av sin alkoholiserade fotomodell till mor när han bara var två månader och om uppväxten i Hägersten med mormor och en periodare till morfar.
Han säger aldrig att musiken räddade honom från att välja den dåliga vägen i livet, ändå är det uppenbart. Han berättar lite om åren med Thåström och Imperiet, men gläntar också på dörren till depressionerna. Hur han identifierar sig som en av de svaga. En av dem där utanför. Ändå vägrar han att romantisera det mörka. "Skit är skit. Så är det bara."
Som starkast blir det när han berättar om hur han förlorade sonen William som tog sitt liv 25 år gammal.
Nu är ni hos Zappa båda två.
Tack för musiken Christian.
Slutord: Jag vänder mig till dig min älskade William. Jag har bara några få viktiga saker kvar att fixa. Sen kommer jag.
Musik: Så klart går musiken som röd tråd genom Christian Falks Sommar. Han blandar och ger ur olika genrer. Börjar med Frank Zappa, slänger in lite Taj Mahal och Jonathan Richman, The Clash och Bob Dylan. Därtill den egenproducerade Seven seconds med Neneh Cherry och Youssou N'dour. Dessutom bjuder han på premiär av en sprillans ny låt med Robyn: Shake your body. En låt som kommer att leva vidare länge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar