måndag 21 mars 2016

Om förtryck som tar sig ända in i sängkammaren

När männen äras för när de lämnar ut sig själva och sina nära, avfärdas kvinnliga författares verk som något snuskigt och fult. Men Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig för kvinnans kamp ett steg framåt i världshistorien, skriver Hanna Jedvik. (GP 21 mars) 





Punktroman
Författare: Ebba Witt-Brattström
Titel: Århundradets kärlekskrig
Förlag: Norstedts

De hänger ut och spikar upp till allmän beskådan. Det är beskyllningar som kvinnliga författare får utstå när de skriver utelämnande om privatliv och relationer. Därtill haglar förlöjliganden och beskyllningar om hämndbegär över de kvinnliga författare som vägrar tiga still och bita ihop. Se bara på Martina Haag och Carina Rydberg och hur de har tvingats förklara sig i offentligheten om hur de har skrivit sina romaner om svek och maktkamp av helt andra behov än dem som stavas hämndlystnad och skadeglädje. I vissa fall avfärdas dessa kvinnliga författare rent av som psykiskt sjuka, som i Maja Lundgrens fall i samband med rabaldret kring hennes Myggor och tigrar.

När hörde vi likartade resonemang om August Strindberg eller Karl Ove Knausgård? Mycket har sagts om dessa herrar, men sällan har de behövt bemöta anklagelser om hämnd i samband med sina författarskap. Snarare tycks det råda konsensus om att dessa män gör ett stort offer när de exponerar sig själva och sina nära för konsten. För världslitteraturen, som hade blivit så mycket fattigare utan deras berättelser. Det är förvisso inte svårt att hålla med om. Utan poesi och prosa som vänder och vrider på privata relationer hade vår litterära kanon blivit osedvanlig tunn och blodfattig. Bristfällig rent av.
Problem uppstår när det avfärdas som något snuskigt, fult och skamligt när kvinnliga författare lämnar ut sig själva och männen de lever med. En välkänd och näst intill uttjatad, men likväl tacksam, jämförelse av hur ojämlikt kvinnligt och manligt författarskap bemöts är jämförelsen mellan Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna och Ulf Lundells Jack. Två romaner som utkom samma år, men som fick vitt skilda bemötande av kritikerkåren. Det manliga geniet ställs mot det den kåta käringen.  ”Kjolen åker upp och ner, upp och ner. Säga vad man vill om Kerstin Thorvall, men på latsidan ligger hon icke.” som Expressens kritiker Björn Nilsson så fyndigt formulerade sig i numera flitigt citerade recension av Det mest förbjudna från 1976.  

Allt detta är litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström givetvis starkt medveten om när turen nu har kommit till henne att ta plats på de anklagades bänk i litteraturhistorien. Detta i samband med romandebuten med Århundradets kärlekskrig. Ebba Witt-Brattström värjer sig mot anklagelser om hämnd och viftar envetet bort spekulationerna om att hennes lyriska berättelse skulle skildra hennes och exmaken, tillika akademiledamoten, Horace Engdahls äktenskap. 
Självklart är det att förminska denna plågsamma roman med att låta den handla om två personers privata inferno. Ebba Witt-Brattström vet vad hon gör när hon, tydligt influerad av Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga, skriver in sig i en litterär- och feministisk tradition med sin roman om en relations maktkamp och fall. Om förtrycket som tar sig ända in i sängkammaren. 

Romanens Han är ledamot av Styrelsen. Självgod, uppblåst och narcissistisk.  Stiff. Vägrar psykoterapi i rädsla att bli avslöjad och avklädd. Naken. Skräcken för att han ska komma i kontakt med sitt inre barn, som aldrig har vuxit upp, är större än rädslan för att förlora sin älskade.
Hon jobbar på Departementet. Har i omgångar försörjt dem båda, sliter hårt och är uppburen i offentligheten. Men där hemma får hon aldrig det erkännande som hon har längtat efter i sin strävan och tro på jämlikhet, partnerskap och intellektuellt utbyte. Ty det är Han som definierar vad bildning är. Det är Han som föreläser för henne, inte tvärtom. Det är självfallet så att det är hans uppdrag som är finast och viktigast. Hennes feministiska ideologi ser han ner på, rent av föraktar. På så sätt sparkar han effektivt på allt som är hon. En spark som river upp sår som ständigt skaver i hjärteroten. Därtill är han misogyn och förtryckande på alla tänkbara sätt. Kallar henne för fitta inte mindre än sex gånger i romanens rusande framfart.  

Århundradets kärlekskrig är en dödsdans om ett äktenskaps sista ryckningar. Den kärlek som en gång band makarna samman har för längesedan bytts ut i förakt och hårda ord. Här finns inget utrymme för försoning och misshandeln är ett faktum.

"Idag såg syrran
Blåmärkena
på badet."
Huruvida den är fysisk eller psykisk är egalt. Det är själens blåmärken som tar längst tid att sudda ut. Förnedringen det innebär att varken vara respekterad eller älskad av den som alltid borde finnas tätt vid din sida borrar sig långt under huden. Ändå är det Hon som får bära skammen för ett äktenskaps fall. På samma sätt som författaren själv nu ställs till svars när romanen når offentligheten. På samma sätt som Ester Nilsson i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar får bära skammen för Hugo Rasks och Olof Stens känsla för likgiltighet och känslomässiga oförmågor, ställs också denna romans kvinnliga huvudperson, och dess upphovsperson, till svars för Kulturmannens brister. Hon håller upp fasaden och slätar över. Tar ansvar för relationen på kvinnors inlärda vis.

Ebba Witt-Brattström skriver i dialog med litteraturhistorien och väver in citat och referenser till författare som Moa Martinsson, Emily Brontë, Elin Wägner, Sonja Åkesson, Edith Södergran och Liv Strömquist för att nämna en handfull. Men också nämnda August Strindberg och Karl Ove Knausgård får ge sitt eko i Århundradets kärlekskrig. Likaså Sören Kirkegaard, Samuel Becket och Bob Dylan får utrymme samtidigt som Han och låter krigsmetaforerna om kärlek falla som snöflingor vid sin hustrus fötter. För att inte tala om hans lätt generande idéer om sexliv och kärlek.

"Hon sa:

Jag tänder inte

när du kräver att jag ska säga:
»ge mig kuken Monsieur«."
Den fragmentariska lyriska prosan gör Århundradets kärlekskrig till en smärtsam, uppriktig och sann gestaltning av den heterosexuella parrelationens hopplöshet. Den är tveklöst feministisk och den för kvinnans kamp för upprättelse ett steg framåt i världshistorien. Självklart är det ingen slump. Givetvis är detta Ebba Witt- Brattströms ambition med Århundradets kärlekskrig. Och jag måste säga att hon ror sitt projekt i hamn med den äran. Det här är en roman som dröjer sig kvar länge.
I sinnet och i historieskrivningen.

fredag 11 mars 2016

Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria

Hanna Jedvik läser 17 brännande texter om liv kantade av fördomar och rasism i ett Sverige som säger sig vilja väl, men som är felat i ett vi och dem. (GP 10 mars) 

Antologi
Redaktörer:
Lejla Hastor och Nivin Yosef
Titel: Sverige 
–  en (o)besvarad kärlekshistoria
Förlag: Wahlström & Widstrand
När Lejla Hastor gick i högstadiet gissade hennes klasskompisar att hon i framtiden skulle bli frisör, brevbärare eller kioskägare. Detta trots att hon hade toppbetyg, alltid gjorde sina läxor och aldrig hade visat något intresse för hårvård, brev eller kiosker. Lejla Hastor förstod redan då att hon måste därifrån. Bort ifrån dem som såg det som förutbestämt vad ”sådana som hon” blir. Och när Lejla Hastor besöker Syokonsulenten inför gymnasievalet är Lejla eld och lågor när hon berättar om den internationella samhällslinjen som hon hade snokat reda på.
Det lät helt fantastiskt i mina öron. Språk, samhälle och internationella frågor, och det bästa av allt, det låg i en annan stad. Dit ville jag! ’Hmm, det är nog inget för dig. Det är ett svårt program förstår du, du skulle kanske passa bättre på en yrkesutbildning”, blir Syokonsulentens dom.
Om ett liv kantat av fördomar och rasism skriver Lejla Hastor, skribent och en av redaktörerna för antologin Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoriai sitt kapitel En helt vanlig svensk. Idag är Lejla Hastor statsvetare och jobbar på den internationella avdelningen på Svenska institutet. 
 Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria inleder med en diskussion, signerad bokens redaktörer Lejla Hastor och Nivin Yosef, om den ständiga frågan ”Var kommer du ifrån? Egentligen.”  Ordet egentligen står kursiverat. Just det där ”Var kommer du ifrån?” Med tillägget Egentligen?  Som slängs i ansiktet så ofta när Växjö, Botkyrka eller Hässleholm inte duger som svar åt den som alltid delar in Sverige i ett vi och dem. Här och där. Aldrig baserat på något annat än fördomar, alltid utifrån hudfärg eller möjligtvis vilket namn du har. Ett enkelt och ständigt återkommande exempel på hur identiteten skaver och hur svårt det är att hitta sin roll i ett land som säger sig vilja väl.
Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria består av sjutton texter av ett gäng som beskriver sig själva dom första generationens invandrarkvinnor, välutbildade och uppväxta i Sverige. Det som förenar dem är just erfarenheten av att inte höra till. Att inte bli insläppt på riktigt. Att alltid få söka sig till andra med mörkare hudton på jursitutbildningen. Att inte få frågan om vilken byrå din pappa jobbar på eftersom han inte har varit verksam som jurist sedan flykten från hemlandet. Att bli förkastligt bemött på varuhuset av ett butiksbiträde som fräser ”Så typiskt er sort”, när allt Nivin Yosef och hennes mamma vill är att hitta ett provrum för att prova en bröllopsklänning. En ursäkt från butiksbiträden kom dagen därpå. Men först efter att Nivin Yosef själv hade ringt varuhuschefen och presenterat sig som Nalin Pekuls pressekreterare. För det är trots allt skillnad på folk och folk. Även om personalen i det fina varuhuset uppenbarligen inte förutsätter att någon av Navin Yosefs ”sort” jobbar tätt intill makten. 
Något som blir uppenbart i läsningen av Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria är det problematiska förhållningsättet till begreppet tacksamhet. Minst fyrtio gånger i boken nämns tacksamhet eller otacksamhet på olika sätt. Huruvida man är, ska eller bör vara tacksam gentemot Sverige. Det är ingen enkel fråga.
I den svenska debatten aktualiserades frågan om tacksamhet i samband med nationaldagsfirandet förra året. Skribenten och debattören Somar Al Naher röt ifrån i en ledarkrönika i Aftonbladet om hur en inbjudan till en välkomstceremoni för nyblivna svenska medborgare kändes som ett hån efter den förnedringsprocess som hon och hennes familj hade fått gå igenom i väntan på uppehållstillstånd. Hon påpekade att hon hellre ville ha en ursäkt än en ceremoni. Riksdagens förste vice talman Tobias Billström (M) svarade på sin privata Facebooksida och poängterade att lite tacksamhet från Somar Al Nahers sida vore på sin plats. Han blev ivrigt påhejad av KDU:s Sara Skyttedal, som även hon påpekade att den som får asyl borde vara just tacksam.

Faktum är att Somar Al Naher har en tacksamhetsskuld till Sverige, oavsett om hon vill erkänna det eller inte. Tacksamhet är nämligen en form av rättvisa.”
Det är svårt att ta en så ogenomtänkt argumentation på allvar, men debatten placerade onekligen frågan om tacksamhet högt upp på dagordningen. 

Det öppna såret i frågan om tacksamhet ger eko även i Sverige en (o)besvarad kärlekshistoria. I kapitlet Tacksamhetsförordningen skriver Èvin Khaffaf, statsvetare och kommunikatör, om hur det är att växa upp och se sina högutbildade föräldrar ha dubbla jobb och köra runt och dela ut reklam om nätterna, med sin dotter sovande i bilens baksäte. Hur hennes pappa alltid pushade henne hårt för att hon skulle lyckas och ta sig, inte bara någonstans, utan långt i det svenska samhället. Själv bar han alltid sin tacksamhet med värdighet. Tacksamhet över att som kurdisk flykting ha fått bli mottagen i detta land och leva sitt liv som en fri medborgare. Èvin Khaffaf ställer sig den högst relevanta frågan om hur länge hon ska behöva känna denna ärvda tacksamhetsskuld. ”När tar den slut och när blir jag jämlik med dem som fötts i detta fria land?” 

Jämförelsen med en riktigt trasig och destruktiv kärleksrelation, som titeln anspelar på är inte tagen ur luften. Det blir tydligt när jag läser denna brännande och smärtsamma antologi. Hur viljan att passa in i det fria och tillsynes jämlika och jämställda, inte sällan självgoda, land ständigt blir till en brännande örfil på kinden när rasismen och diskrimineringen letar sig fram i olika förklädnader. Som när advokaten Nadja Hatem, som även har en master i journalistik, varannan gång i rättssalen får förklara att hon inte är tolken, hon är det juridiska ombudet.
Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla.”
För att citera Olof Palmes radiotal från 1965. Samplat av The Latin Kings på albumet I Skuggan av betongen från 1997.
Det går även utmärkt att citera en betydligt yngre tänkare av den nya generationen. Nämligen Silvana Imam. Årets artist 2014 på Grammisgalan och belönad med Guldmicken på P3 Guld i år, därtill en magisterexamen i psykologi. Silvana Imam avslutar Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria med en kort kommentar om hur hon skrev sin text till låten I•M•A•M ur en känsla av hämnd och för att få bekräftelse. Två rätt fula begär erkänner hon utan omsvep. Men framför allt skrev Silvana Imam låten för att hon hade ett behov av att göra sin röst hörd och av att skriva av sig - både för sin egen skull och för alla andra som också lever i det som hon kallar för mellanförskap.  
Bara en I•M•A•M
Vi är POWER PUSSIES
I sneakers och hoodies

I burka av ståltråd och naglar av råkrom

Vi är eld

Vi är allt

Vi är ett

Så låt brandlarmet gå

onsdag 9 mars 2016

Till det som en gång var

I sin nya bok Det som en gång var ifrågasätter skribenten och fysikern Helena Granström och fotografen Marcus Elmerstad vårt sätt att leva. (Text i GP 9 mars) 




Författare: Helena Granström 
Fotograf: Marcus Elmerstad (foto)
Titel: Det som en gång var
Förlag: Natur & Kultur

Som ett rop i rymden, tänker jag när jag läser Helena Granströms och Marcus Elmerstads systemkritiska långessä Det som en gång var.
Genom Sareks vildmarker får vi följa den kvinnliga huvudpersonen i Helena Granströms berättelse. Hennes möte med naturen och människorna den hyser varvas med resonemang om teknik och utveckling, politik och ekonomi, ideologi och biologi. Framför allt sambanden dem emellan.

Med ett vasst finger petar Granström i civilisationens öppna sår som ingen vill se och visar på hur vi så uppenbart håller på att förgöra oss själva och platsen vi lever på utan att egentligen vidta några omfattande åtgärder. Istället tycks hoppet i vår samtid stå till att moderniteten och tekniken är det som ska rädda oss ifrån undergången, trots att det inte finns några som helst belägg för att vi rör oss i den riktningen, menar Granström.
Genom naturfotografen Marcus Elmerstads bilder lotsas vi genom ett trolskt Sverige med sin bångstyriga och vidsträckta natur, enbart platser som på något sätt är hotade. Fotografierna gifter sig fint till texten där personen i det litterära spåret på sin fjällvandring tvingas göra upp med sin egen uppfattning om naturen.

Helena Granström är kulturskribent, dramatiker och författare. Hon har dessutom en magisterexamen i teoretisk fysik och en licentiatexamen i matematisk fysik. Genom åren har hon blivit till en tongivande röst inom kulturdebatten med sitt ifrågasättande av civilisationen och vårt sätt att leva. Tydligt är att Helena Granström vägrar att göra det enkelt för sig. Hon väljer sin egen väg och hon gör det med stor övertygelse, saklighet och med en ren och klar stämma. Så också i Det som en gång var.


Saker som borde vara självklarheter läggs på rad och tillsammans med filosofiska resonemang utmanar hon vår syn på samtiden. En stilla önskan om att vi ska vända skutan trots att tiden knappt finns. Det är därför som Det som en gång var stundvis blir till ett rop i rymden som riskerar att aldrig landa.
Men även en stor flod har börjat som en tunn liten fjällbäck.

tisdag 8 mars 2016

Hoppas att nästa säsong heter Liv och Ulrika

Låt mig vara tydlig med en sak. Jag tycker mycket om Horace Engdahl. Och jag tycker mycket om hans bildning och förmåga att prata passionerat om föremålen för sin bildning. Exempelvis Kirkegaard och Goethe i de två första avsnitten av Liv och Horace i Europa. Dock faller det sig så att Liv Strömquists farhåga att Horace Engdahl ska prata väldigt mycket besannas direkt i första avsnittet när de besöker Köpenhamn.

En suddig bild ur Göteborgs-Posten där texten publicerades i en något kortare version. 

Innan Liv Strömquist lämnar Malmö säger hon: ”Jag kan tycka det är jobbigt att lyssna på män som pratar väldigt, väldigt mycket och håller föreläsningar om olika saker som de tycker är intressanta. Men det kanske blir en övning för mig också att härda ut.” Och nog pratar Horace Engdahl mycket. Och nog lyssnar han väldigt lite på den belästa och skarpsinniga Liv Strömquist. Numera har vi ett ord för detta, nämligen mansplaining.
Det visar sig förvisso vara lite av en barnsjukdom. Horace var tydligen nervös, sa han efteråt till GP:s Tobias Holmgren, och redan när de kommer till Weimar i avsnitt två har Akademiledamoten lärt sig att prata något mindre och lyssna lite mer.

Självklart ligger det i sakens natur att den som är mest beläst, och som dessutom har besökt merparten av resmålen tidigare, har en del att berätta för den som vet mindre om saken. Även om det inte betyder att det går att stänga öronen för insikter och åsikter från en annan person.
Så visst gillar jag som sagt Horace, Liv verkar gilla Horace och den äldre bildade herren har en massa intressant att berätta för mig som TV-tittare. Ändå hoppas jag mycket starkt på att nästa säsong av serien heter Liv och Yrsa (Stenius), eller Liv och Ulrika (Knutsson), eller Liv och Sara (Danius) eller varför inte Liv och Kristina (Lugn)?
För att bara nämna en handfull andra giganter vars bildning jag gärna tar del av.

måndag 7 mars 2016

Göteborg och samtidskonsten en sårig historia

Finns konststaden Göteborg? Och hur mår den i så fall? I dag börjar GP:s kultur- och nöjesredaktion att titta på Göteborg som konststad från olika perspektiv. Först ut på kultursidorna är Hanna Jedvik som konstaterar att medan konstutställningar i Stockholm får Facebook att koka tar ingen tåget till Göteborg för att röras om och beröras. ”Göteborg är ingen konststad.” (Text i GP 4 mars)

Konsthallen i vårsol. Foto: av AHA2 

Konststaden Göteborg. Smaka på orden. Konststaden. Göteborg. Det ger gissningsvis inte många associationer hos den genomsnittlige kulturkonsumenten i rikets andra stad. Begrepp som Musikstaden Göteborg klingar bekant i öronen på såväl västkustbor som stockholmare, allt sedan stans mer eller mindre berömda poporkestrar och artister har lagt Sverige och världen vid sina fötter. Addera därefter evenemang som Way out West och spelställen som Nefertiti, Konserthuset, Jazzhuset, Pustervik och Sticky Fingers. Eller för all del den där stora sportarenan som en kväll i juni kan fyllas med 69 000 människor och en allsång som aldrig vill ta slut.

Åter till Konststaden Göteborg. Kanske tänker du som läser nu på en tronande gul tegelbyggnad längst upp på Avenyn. För vissa av stadens invånare är Göteborgs konstmuseum mer känt för sin fasad där Julstaden Göteborg projiceras i decembermörkret än för sitt konstnärliga och historiska innehåll.
Dock finns en insida. Även om många inte kommer längre in i huset än till Hasselblad Center som byggdes samtidigt som entrédörrarna med sina grindar i brons och järn, formgivna av konstnären Pål Svensson 1996, sattes in i markplan för att konsten skulle komma närmare medborgarna. Den som därefter bestiger de vindlande trapporna kan ta del av en ansenlig mängd konstverk i form av främst måleri och skulpturer från 1400- talet och framåt. Visserligen finns det plats för samtidskonst i de senaste årens utställningskataloger, för tillfället representerat av exempelvis den finländske fotografen Esko Männikös utställning Time flies. Men främst är det konsthistorien som står i centrum på Konstmuseet.

Hur ligger det då till med samtidskonsten? Jag pratar med folk som jag möter i olika sammanhang. Vad tänker de om Göteborg som konststad? Merparten konstaterar att de aldrig eller ytterst sällan ser några utställningar i Göteborg. Det brukar mest bli att man kollar in Hasselbladspristagaren, är en sammanfattning jag får av de kulturkonsumenter som jag frågar i min närhet. Men jag möts även av ett visst mått av besvikelse när det kommer till bredd och utbud när det väl är större namn på tapeten.

En lördag i januari är det ganska gott om folk inne på Hasselblad Center när jag strosar runt bland Hasselbladspristagarens Wolfgang Tillmans hårda och dokumentära bilder från ett ruffigt Berlin. Upphäftade foton på väggen till synes utan större åthävor. Inne i mörkret i videorummet trängs vi på en bänk för att inta Tillmans suggestiva film där bild och musik blir till en enhet. Ett hyfsat stort publiktryck råder även på samlingen av porträtt i Konstmuseets utställning Olof Sager-Nelson och hans samtida. Kanske beror det på att det denna dag är gratis inträde i samband med Kulturnatta. Kanske inte. Nu har göteborgskonstnären Annika von Hausswolff flyttat in i stället. Och det är ju uppfriskande. 
När jag pratar med konstnärer skissas en liknande bild fram. Uppgivenhet. Det finns ju inget för konstnärer i Göteborg. Åtminstone inte när det kommer till de större institutionerna, tycks de flesta eniga om. Inne på Göteborgs konsthall, som ska vara stadens arena för samtidskonst, har det länge ekat ödsligt tomt i väntan på vårens separatutställning signerad Magnus Bärtås, som hade vernissage i dagarna. Det är inget märkligt i sig, att det har varit byggtid en period. 

Vad som är desto mer anmärkningsvärt är att Konsthallen ekar tom i vidare mening. Stundvis glimmar det till med utställningar vi minns och som vågar sätta Göteborg på konstkartan, men ofta går det många förbi vad institutionen i den otidsenliga byggnaden ägnar sig åt. Den senaste tiden har det varit så kallad deltagdriven verksamhet där, i form av en tryckeriverkstad och olika workshopar. 

Sedan länge hadet stått klart att Konsthallen måste flytta, inte minst eftersom Hasselblad Center ska in där. Och dess chef Michael Nanfeldt, även tillträdande kulturstrategisk chef i kommunen, har konstaterat att man behöver nya lokaler för att kunna fullfölja sitt uppdrag vad det gäller samtidskonst. En process som har pågått de senaste fem åren. Under tiden tycks det som om visionerna av vad Konsthallen egentligen ska rymma lyser med sin frånvaro.

Det kan låta hårt, som om jag som inte ens är konstkritiker ska sitta här och såga Göteborg som konststad vid fotknölarna. Då kan det vara på sin plats att påpeka att detta har gjorts av andra innan mig. I ett panelsamtal om konststaden Göteborg under Kulturkalaset, i intresseorganisationen Adas regi, samlades en rad konstkunniga personer så som Elin Wikström, konstnär och rektor på Göteborgs Konstskola, Kjell Caminha, Benny Cruz, Britta Kleberg, samt Omid Delafrouz – allesammans konstnärer med olika inriktningar och erfarenheter. Värdelöst var det samstämmiga utlåtandet från panel och publik, enligt en sammanfattning på Adas hemsida där man skriver vidare:
Självcentrerat, stressat, inåtvänt, ytligt, ängsligt och trött. Dåligt självförtroende. Mycket arenor för sport trots att fler brukar konst och kultur. Göteborg ÄR ingen konststad, men det finns hopp – dock är det ett långsiktigt arbete som börjar på gräsrotsnivå. Staden saknar en nerv – det behövs mer konflikt och diskussion. Öppna upp ateljéer och verkstäder, gå på vernissager och samtala om just konsten (och inte om vädret). Byt ut alla som upprätthåller stora institutioner och utbilda beslutsfattare i konst.”

Samtidigt i Stockholm: konstnären Makode Linde har vernissage för sin svårbetitlade utställning på Kulturhuset. När jag börjar skriva på denna text haglar inläggen från konstnären själv och många andra i Facebookeventetet Negerkungens återkomst – VERNISSAGE!, skapat av Makode Linde.
Hans utställning har följts av en omfattande debatt. Turerna innan fick Marianne Lindberg de Geer att avgå som konstansvarig på Kulturhuset, därefter har antirasistiska debattörer rasat. Precis så här ska samtidskonst fungera – den ska beröra och uppröra.  I höstas kunde man se Anna Odells verk Okänd kvinna på samma kulturhus och jag har grämt mig över att jag aldrig lyckades ta mig dit. Och på Borås Konstmuseum visas just nu den omskrivna utställningen El hombre elastico av Peter Johansson.
Alltid när jag reser till Stockholm försöker jag hinna med minst en konstupplevelse. Stundvis planerar jag rent av mina resor efter det. De senaste åren har jag sett utställningar om och av Cindy Sherman, Louise Bourgeois och Nils Dardel på Moderna museet. Jag hoppades in i det sista på att hinna med Francesca Woodman som jag så gärna ville se, men tillfället gick mig dessvärre ur händerna av olika anledningar.
På Fotografiska har jag besökt utställningar signerade Anders Petersen, Sally Mann, David La Chapelle, Annie Leibowitz och ett par till. Jag har sett Carl Johan de Geer på Prins Eugens Waldemarsudde och jag har missat betydligt mer än vad jag har kunnat ta del av i den kungliga huvudstaden.

Jag har åkt till Berlin enkom för att se David Bowie is på Martin-Gropius Bau och blivit tagen med storm av den brittisk-tyska konstnären Tino Sehgal på samma museum i somras. Av alla dessa utställningar som ger eko i resten av landet och världen återfinns i princip inga av dem i Göteborg. Och när Konstmuseet tar sig an stora konstnärskap är det sällan i en omfattning som imponerar eller får andra att rekommendera mig ett besök. Visserligen tog jag mig med stor entusiasm an utställningen om Kraftwerk på Röhsska i våras. Just nu utgör även Lisa Larsson – sextio år av keramik  en viss lockelse. Likaså Röda Stens konsthalls utställning Tidvågor av den finska konstnärsduon Visa Suonpää och Patrik Söderlund. Men skulle de få mig som utomsocknes att resa hit? Knappast. 
Det är nämligen något som fattas mig när jag ska försöka formulera mig om Konststaden Göteborg. Det är besvärande innehållslöst. Inte ens Världskulturmuseet, som ska vända sig till en ung publik, lyckas gå i takt med tiden och fånga mig. Med ett par få undantag, varav Jens Assurs fotoutställning Africa is a great country är ett.

All denna dysterhet till trots sjuder det av liv, entusiasm och ett glödande engagemang i konstnärsgöteborg. I tidig januari besöker jag Performencedagarna, Festival13, på Konstepidemin. Utanför brinner eldar som för med sig en doft av värmestuga in i lokalerna som fylls av konstnärliga framträdanden av olika slag i dagarna två. Festivalen arrangeras av Galleri Konstepidemin genom Anna Carlson och Jill Lindström och utgör ett tydligt exempel på det konstnärsdrivna konstlivet i Göteborg när det är som bäst.

Ett annat likartat exempel är Galleri 54, även det initierat och underhållet av yrkesverksamma konstnärer i syfte att visa konst som inte är kommersiellt gångbar. Likaså Galleri Box några meter därifrån på Kastellgatan. När jag återvänder till Konstepidemin några veckor senare fångas jag i Pannrummet av utställningen Skift & Oro av Kristina Meiton och Monne Lindström. Även ett par privata gallerier har ett engagemang bortom prislapparna, varav Thomassen och Mors Mössa kanske är de tydligaste exemplen.
Så hur kan då Göteborg som, förutom två fristående konstskolor, även hyser Akademi Valand med utbildning i fri konst på kandidat, magister och masternivå, inte ta bättre hand om lokala, nationella och internationella konstnärskap? Det räcker knappast med en konstbiennal vartannat år med nästan uteslutande externa konstnärer, från övriga Sverige och utlandet.

Det hjälper knappast att Konsthallen flyttar till nya fräcka lokaler så länge visionen om en helgjuten konststad ter sig så monumentalt frånvarande. Så länge ingen utställning lockar hit konst- och kulturintresserade och konstupplevelser hör till ovanligheterna bland stadens invånare är Göteborg som konststad endast en dröm att stilla bedja om. Och så länge konstnärerna som utbildas i den här staden är nästintill helt beroende av privata gallerier och egna initiativ kommer det att skramla tomt även fortsättningsvis varje gång någon andas om Konststaden Göteborg.

onsdag 2 mars 2016

Yoko Ono | Woman Power

Yoko Onos nya bok har världspremiär i Sverige. Hanna Jedvik läser boken av avantgardekonstnären och fredsaktivisten som tycker allt i livet är konst, från att röka sitt könshår till att titta på solen tills den blir fyrkantig.

Yoko Onos blick är oslagbar. I hennes numera klassiska performanceverk Cut Piece från 1965 sitter hon stilla på scengolvet i Carnegie Hall i New York, med benen uppdragna och håret samlat i nacken. Bredvid henne vilar en sax mot scenens träplankor och publiken bjuds in att klippa bitar av hennes kläder och ta dem med sig. När en man klipper upp hennes BH blir det, om inte förr, uppenbart hur utelämnande det hela är.


Yoko Ono i performenceverket Cut Piece.
Verket framfördes även i London och Kyoto och tanken var att visa på vad det är att ge av sig själv. "We’re giving. And when we give, we give in total form."  Så formulerar hon sig själv kring Cut Piece i boken Woman Power som nu har sin världspremiär förlagd till Sverige.
Bara att kalla ett boksläpp för världspremiär säger mycket om Yoko Ono och hennes inställning till konst och till livet. Konst enligt Yoko Ono är inget som ett fåtal kan ägna sig åt, som nödvändigtvis hängs på väggar eller ställs ut på gallerier och museum. Konst är allt som vi gör. "Everything you do in life is an event."*  Allt ifrån att röka sitt könshår till att titta på solen tills den blir fyrkantig.
För Yoko Ono är livet konst.

Ideas are art
Art is in your mind
Art is to imagine


Få konstnärer och kulturpersonligheter har lyckats ta sig in i så många personers medvetanden som Yoko Ono. Hennes benhårda kamp för världsfred och tron på att freden börjar inom oss har genomsyrat en stor del av hennes konst, så även boken Woman Power där hon skriver kortfattat om sina tankar och idéer, vilka får ramas in av bilder från hennes mest kända verk.
Ett av de som fått mest uppmärksamhet är kanske hennes och maken John Lennons projekt War is over – if you wan’t it! från 1969 och deras Bed-ins for peace som lockade till sig världspressen och fick stort genomslag.

Den italienska utgåvan av magasinet Vogue har beskrivit Yoko Ono som obesvärat förargelseväckande. I positiv mening.
Det är onekligen något med Yoko Onos konst och person som gör att hon omöjligt passerar oförmärkt. 83 år fyllda är hon fortfarande en nagel i ögat på patriarkatet.
Då syftar jag inte på de konspiratoriska rockmän som menar att det måste ha krävts en kvinna för att splittra The Beatles. Det tycks vara något annat som gör att Yoko Ono rör upp känslor. Givetvis är det en fråga om total kompromisslöshet och ett totalt ointresse av att vara till lags.



Att gå till sin egen väg och inte backa för några konstnärliga uttryck är egenskaper som vanligtvis förknippas med manliga konstnärsgenier. Om du likt Yoko Ono agerar på samma sätt och är kvinna blir du kallad smått galen, provocerande och allmänt jobbig.
Även i Woman Power lyser hon som starkast när hon lägger ut texten om att kvinnor måste våga riskera att bli lämnade av sina män om de vill bli fria. Med tanke på att män gärna ser kvinnor som slavar, menar Yoko Ono, är chansen stor att männen söker sig bort ifrån relationen ifall kvinnorna börjar ifrågasätta detta. Något som dessutom är extra viktigt för den som kämpar för fred och rättvisa i övriga världen.
Den måste börja med sig själv. För att vara trovärdig. Om inte annat.


*Boken ges ut på engelska i Sverige och finns ännu inte i svensk översättning. Därför är citaten från boken återgivna på originalspråk.