Till det som en gång var

I sin nya bok Det som en gång var ifrågasätter skribenten och fysikern Helena Granström och fotografen Marcus Elmerstad vårt sätt att leva. (Text i GP 9 mars) 

Författare: Helena Granström 

Fotograf: Marcus Elmerstad (foto)
Titel: Det som en gång var
Förlag: Natur & Kultur

Som ett rop i rymden, tänker jag när jag läser Helena Granströms och Marcus Elmerstads systemkritiska långessä Det som en gång var.

Genom Sareks vildmarker får vi följa den kvinnliga huvudpersonen i Helena Granströms berättelse. Hennes möte med naturen och människorna den hyser varvas med resonemang om teknik och utveckling, politik och ekonomi, ideologi och biologi. Framför allt sambanden dem emellan.

Med ett vasst finger petar Granström i civilisationens öppna sår som ingen vill se och visar på hur vi så uppenbart håller på att förgöra oss själva och platsen vi lever på utan att egentligen vidta några omfattande åtgärder. Istället tycks hoppet i vår samtid stå till att moderniteten och tekniken är det som ska rädda oss ifrån undergången, trots att det inte finns några som helst belägg för att vi rör oss i den riktningen, menar Granström.

Genom naturfotografen Marcus Elmerstads bilder lotsas vi genom ett trolskt Sverige med sin bångstyriga och vidsträckta natur, enbart platser som på något sätt är hotade. Fotografierna gifter sig fint till texten där personen i det litterära spåret på sin fjällvandring tvingas göra upp med sin egen uppfattning om naturen.

Helena Granström är kulturskribent, dramatiker och författare. Hon har dessutom en magisterexamen i teoretisk fysik och en licentiatexamen i matematisk fysik. Genom åren har hon blivit till en tongivande röst inom kulturdebatten med sitt ifrågasättande av civilisationen och vårt sätt att leva. Tydligt är att Helena Granström vägrar att göra det enkelt för sig. Hon väljer sin egen väg och hon gör det med stor övertygelse, saklighet och med en ren och klar stämma. Så också i Det som en gång var.

Saker som borde vara självklarheter läggs på rad och tillsammans med filosofiska resonemang utmanar hon vår syn på samtiden. En stilla önskan om att vi ska vända skutan trots att tiden knappt finns. Det är därför som Det som en gång var stundvis blir till ett rop i rymden som riskerar att aldrig landa.

Men även en stor flod har börjat som en tunn liten fjällbäck.