Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria

Hanna Jedvik läser 17 brännande texter om liv kantade av fördomar och rasism i ett Sverige som säger sig vilja väl, men som är felat i ett vi och dem. (GP 10 mars) 

Antologi
Redaktörer: Lejla Hastor och Nivin Yosef
Titel: Sverige –  en (o)besvarad kärlekshistoria
Förlag: Wahlström & Widstrand

När Lejla Hastor gick i högstadiet gissade hennes klasskompisar att hon i framtiden skulle bli frisör, brevbärare eller kioskägare. Detta trots att hon hade toppbetyg, alltid gjorde sina läxor och aldrig hade visat något intresse för hårvård, brev eller kiosker. Lejla Hastor förstod redan då att hon måste därifrån. Bort ifrån dem som såg det som förutbestämt vad ”sådana som hon” blir. Och när Lejla Hastor besöker Syokonsulenten inför gymnasievalet är Lejla eld och lågor när hon berättar om den internationella samhällslinjen som hon hade snokat reda på.

”Det lät helt fantastiskt i mina öron. Språk, samhälle och internationella frågor, och det bästa av allt, det låg i en annan stad. Dit ville jag! ’Hmm, det är nog inget för dig. Det är ett svårt program förstår du, du skulle kanske passa bättre på en yrkesutbildning”, blir Syokonsulentens dom.

Om ett liv kantat av fördomar och rasism skriver Lejla Hastor, skribent och en av redaktörerna för antologin Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria, i sitt kapitel En helt vanlig svensk. Idag är Lejla Hastor statsvetare och jobbar på den internationella avdelningen på Svenska institutet. 

 Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria inleder med en diskussion, signerad bokens redaktörer Lejla Hastor och Nivin Yosef, om den ständiga frågan ”Var kommer du ifrån? Egentligen.”  Ordet egentligen står kursiverat. Just det där ”Var kommer du ifrån?” Med tillägget Egentligen?  Som slängs i ansiktet så ofta när Växjö, Botkyrka eller Hässleholm inte duger som svar åt den som alltid delar in Sverige i ett vi och dem. Här och där. Aldrig baserat på något annat än fördomar, alltid utifrån hudfärg eller möjligtvis vilket namn du har. Ett enkelt och ständigt återkommande exempel på hur identiteten skaver och hur svårt det är att hitta sin roll i ett land som säger sig vilja väl.

Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria består av sjutton texter av ett gäng som beskriver sig själva dom första generationens invandrarkvinnor, välutbildade och uppväxta i Sverige. Det som förenar dem är just erfarenheten av att inte höra till. Att inte bli insläppt på riktigt. Att alltid få söka sig till andra med mörkare hudton på jursitutbildningen. Att inte få frågan om vilken byrå din pappa jobbar på eftersom han inte har varit verksam som jurist sedan flykten från hemlandet. Att bli förkastligt bemött på varuhuset av ett butiksbiträde som fräser ”Så typiskt er sort”, när allt Nivin Yosef och hennes mamma vill är att hitta ett provrum för att prova en bröllopsklänning. En ursäkt från butiksbiträden kom dagen därpå. Men först efter att Nivin Yosef själv hade ringt varuhuschefen och presenterat sig som Nalin Pekuls pressekreterare. För det är trots allt skillnad på folk och folk. Även om personalen i det fina varuhuset uppenbarligen inte förutsätter att någon av Navin Yosefs ”sort” jobbar tätt intill makten. 

Något som blir uppenbart i läsningen av Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria är det problematiska förhållningsättet till begreppet tacksamhet. Minst fyrtio gånger i boken nämns tacksamhet eller otacksamhet på olika sätt. Huruvida man är, ska eller bör vara tacksam gentemot Sverige. Det är ingen enkel fråga.

I den svenska debatten aktualiserades frågan om tacksamhet i samband med nationaldagsfirandet förra året. Skribenten och debattören Somar Al Naher röt ifrån i en ledarkrönika i Aftonbladet om hur en inbjudan till en välkomstceremoni för nyblivna svenska medborgare kändes som ett hån efter den förnedringsprocess som hon och hennes familj hade fått gå igenom i väntan på uppehållstillstånd. Hon påpekade att hon hellre ville ha en ursäkt än en ceremoni. Riksdagens förste vice talman Tobias Billström (M) svarade på sin privata Facebooksida och poängterade att lite tacksamhet från Somar Al Nahers sida vore på sin plats. Han blev ivrigt påhejad av KDU:s Sara Skyttedal, som även hon påpekade att den som får asyl borde vara just tacksam.

”Faktum är att Somar Al Naher har en tacksamhetsskuld till Sverige, oavsett om hon vill erkänna det eller inte. Tacksamhet är nämligen en form av rättvisa.”

Det är svårt att ta en så ogenomtänkt argumentation på allvar, men debatten placerade onekligen frågan om tacksamhet högt upp på dagordningen. 

Det öppna såret i frågan om tacksamhet ger eko även i Sverige en (o)besvarad kärlekshistoria. I kapitlet Tacksamhetsförordningen skriver Èvin Khaffaf, statsvetare och kommunikatör, om hur det är att växa upp och se sina högutbildade föräldrar ha dubbla jobb och köra runt och dela ut reklam om nätterna, med sin dotter sovande i bilens baksäte. Hur hennes pappa alltid pushade henne hårt för att hon skulle lyckas och ta sig, inte bara någonstans, utan långt i det svenska samhället. Själv bar han alltid sin tacksamhet med värdighet. Tacksamhet över att som kurdisk flykting ha fått bli mottagen i detta land och leva sitt liv som en fri medborgare. Èvin Khaffaf ställer sig den högst relevanta frågan om hur länge hon ska behöva känna denna ärvda tacksamhetsskuld. ”När tar den slut och när blir jag jämlik med dem som fötts i detta fria land?” 

Jämförelsen med en riktigt trasig och destruktiv kärleksrelation, som titeln anspelar på är inte tagen ur luften. Det blir tydligt när jag läser denna brännande och smärtsamma antologi. Hur viljan att passa in i det fria och tillsynes jämlika och jämställda, inte sällan självgoda, land ständigt blir till en brännande örfil på kinden när rasismen och diskrimineringen letar sig fram i olika förklädnader. Som när advokaten Nadja Hatem, som även har en master i journalistik, varannan gång i rättssalen får förklara att hon inte är tolken, hon är det juridiska ombudet.

”Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla.”

För att citera Olof Palmes radiotal från 1965. Samplat av The Latin Kings på albumet I Skuggan av betongen från 1997.

Det går även utmärkt att citera en betydligt yngre tänkare av den nya generationen. Nämligen Silvana Imam. Årets artist 2014 på Grammisgalan och belönad med Guldmicken på P3 Guld i år, därtill en magisterexamen i psykologi. Silvana Imam avslutar Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria med en kort kommentar om hur hon skrev sin text till låten I•M•A•M ur en känsla av hämnd och för att få bekräftelse. Två rätt fula begär erkänner hon utan omsvep. Men framför allt skrev Silvana Imam låten för att hon hade ett behov av att göra sin röst hörd och av att skriva av sig - både för sin egen skull och för alla andra som också lever i det som hon kallar för mellanförskap.  

Bara en I•M•A•M
Vi är POWER PUSSIES
I sneakers och hoodies

I burka av ståltråd och naglar av råkrom

Vi är eld

Vi är allt

Vi är ett

Så låt brandlarmet gå