torsdag 17 december 2015

Tschick och Det är dags att inte freaka ur


Hanna Jedvik läser två aktuella ungdomsromaner som handlar om vad som händer när den där mystiske och lite farlige vännen dyker upp och vänder upp och ner på den uttråkade tonårstillvaron. (GP 3 december) 



Författare: Wolfgang Herrndorf
Titel: Tschick
Nilsson Förlag


Författare: Stephanie Tromly
Titel: Det är dags att inte freaka ur
Opal Förlag


Ni vet den där dåliga kompisen. Den där som inte riktigt följer vare sig norm eller ström. Den som går sin egen väg och är alldeles förtjusande förförande med sin dragningskraft, men som ingen riktigt förstår sig på. Den där vännen som kan utgöra en fristad för den uttråkade, kanske lite utstötta tonåringen som rör sig i de sociala sammanhangens utkant i skolans benhårda hierarki. Vi har sett det många gånger förr, oavsett om den plötsligt uppdykande vännen är Hagrid, som i Harry Potter-böckerna, eller Eli likt den unga vampyren i Johan Ajvide Lindqvist Låt den rätte komma in.
I två aktuella ungdomsromaner heter denne mystiska och lite farliga vän Tschick respektive Digby. Böckerna det handlar om är den tyska författaren Wolfgang Herrndorfs Tschick och Det är dags att inte freaka ur av den amerikanska författaren Stephanie Tromly.

I Herrndorfs Tschick möter vi fjortonåringen Maik Klingenberg som inte är vidare populär i skolan. Han saknar kompisar, är olyckligt förälskad i Tatiana och blir givetvis inte bjuden på några fester. Dessutom har han inte direkt medvind hemma i familjen där hans mor är gravt alkoholiserad och med jämna mellanrum lägger in sig på ”skönhetsinstitut”, vilket är en omskrivning för behandlingshem. Därtill en far som vänstrar med sin sekreterare.
När ryssen Tschick, som egentligen heter Andrej Tschichatschow, dyker upp som ny elev i den stränga tyska skolan, med en och annan despotisk lärare, bryts tristessen. Tschick är udda, våghalsig och ständigt berusad, vilket inte skrämmer berättelsens huvudperson. När Maik får huset för sig själv i ett par veckor på sommarlovet dyker Tschick upp och de unga två beger sig ut på en vindlande bilfärd i en stulen Lada genom den östtyska landsbygden.

Självfallet infinner sig problem på vägen, men under historiens gång uppstår också oväntade möten som leder till förståelse och en djupare berättelse. Föräldrarna är som bortblåsta när de båda ynglingarna möter världen, inte helt olikt en klassiker som Huckleberry Finns äventyr för att nämna ännu en oväntad vänskap i litteraturens värld. Den gode Tschick är heller inte helt olik den ryske vännen Boris i Donna Tarts roman Steglitsan. Som läsare vet man redan på ett tidigt stadium att tiden för friheten på vägarna är utmätt. Katastrofen väntar runt hörnet.

Wolffgang Herrndorfs berättande har ett envist driv och dialogen är rapp, humoristisk och lite skruvad. Herrndorf har även den utsökta förmågan att gestalta den utsatta tonåringen Maik på ett sätt som inte gör honom till ett offer. Snarare tvärtom. Han tar makten över sitt eget liv och ställer sig själv inför nya utmaningar. Visserligen ivrigt påpiskad av Tschick, men redan från början har Maik mer distans än vad man kan tro till sin dysfunktionella familj och låga status.
Tschick är översatt till 24 språk och blev Wolfgang Herrndorfs stora genombrottsroman, trots att han debuterade redan 2002 med In Plüschgewitten. I augusti 2013 tog Wolfgang Herrndorf sitt liv efter att ha levt en längre tid med en obotlig hjärntumör. Han hade då hunnit påbörja en tredje roman.

I Stephanie Tromlys Det är dags att inte freaka ur, med ursprungstiteln Trouble is a friend of mine, utgår alltså ifrån ett liknande tema med den lockande farlige vännen, men hyser en helt annan intrig.
Zoe Webster är nyinflyttad i det inte alltför fashionabla River Hights, ”en urtråkig håla i norra änden av delstaten New York”. Helt klart ett nerköp efter att ha bott i ”en nästan fin del av Brooklyn” med båda sina föräldrar. Även här har fadern haft en otrohetsaffär. Något som har lett till skilsmässa och därmed även en social degradering för Zoe, som har tvingats lämna sina väninnor i New York. På det nya stället har hon liksom aldrig riktigt ansträngt sig för att smälta in. Hon ska ju ändå därifrån. Till privatskolan Prentiss Academy i hemstaden där hon ska påbörja sin vandring mot elituniversitetet Princeton.

Men saker kommer emellan. Nämligen Philip Digby som ringer på Zoes ytterdörr en dag. I sin svarta lite illasittande kostym minner hans uppenbarelse om en tonårig begravningsentreprenör. Zoe blir indragen i Digbys skruvade värld, som är fylld av en ständig hunger en aldrig sinande kunskap om- och konsumtion av psykofarmaka. Inte minst är Digby översmart för sin ålder och tvekar inte att bryta mot lagen i sin iver att lösa mysteriet med den försvunna tonåringen Marina Miller, ett rättsfall som har skakat det lilla samhället och som Digby har bestämt sig för att lösa. Även här finns inslag av maktfullkomliga lärare och vuxna som sviker.
Stephanie Tromly har en bakgrund som manusförfattare i Los Angeles och det är inte utan att det märks. Det är inte dags att freaka ur innehåller samtliga byggstenar som en klassisk amerikansk ungdomsfilm i high schoolmiljö kan tänkas bestå av. Dramaturgin förvånar föga i denna spänningsroman där ungdomsdeckaren Veronica Mars möter kultserien Twin Peaks. Den gode Digby besitter en rad liknande egenskaper med den excentriske Agent Cooper i Twin Peaks. Inte enbart kostymerna binder dem samman. Här finns också mysteriet med den försvunna tonårstjejen vars bakgrund inte är helt olik Laura Palmers i Twin Peaks.

Berättelsen är filmisk vad det gäller såväl detaljer som gestaltningen i stort. Och frågan är om inte denna bok hade gjort sig bättre som långfilm rent av. Framför allt mot slutet där upplösningen blir full av maskeradartade kostymer och när ett fullmatat persongalleri som är svårt att hålla i huvudet tränger sig på. Men visst är detta en välskriven spänningsroman för slukaråldern, därom råder ingen tvekan. På gott och ont.
För där Tschick väcker filosofiska frågor om identitet, vänskap, sexualitet och social hierarki blir Det är inte dags att freaka ur mer av en underhållande och välskriven deckare. I slutändan landar den inom ramen för ett väldigt traditionellt berättande en ganska förutsägbar sensmoral.
-

torsdag 10 december 2015

Blodsbunden av Augustin Erba

Augustins Erbas roman Blodsbunden är väl utmejslad, nogsamt skriven, utforskar blodsband och arvet från ursprungsfamiljen  Ändå har den något rent, klart och okonstlat över sig, tycker Hanna Jedvik (Text publicerad i GP i oktober). 

Det här är Augustin Erba. Han har skrivit en fin roman om blodsband, arvet från ursprungsfamiljen och kampen det innebär att göra sig från från allt som tynger från förr på vägen in i en ny parrelation och en egen familj. 


Genre: Roman
Författare: Augustin Erba
Titel: Blodsbunden
Albert Bonniers förlag

Frågan om arv och miljö brukar ofta väckas för den som får barn och bildar familj. Åtminstone för den som själv har vuxit upp under dysfunktionella former på ett eller annat vis. För Amadeus i Augustin Erbas andra roman Blodsbunden blir viljan så stark att göra rätt att han nära på utplånar sig själv. Framför allt har han svårt att släppa in andra. Exempelvis sin fru Petra som han älskar högt, men som ändå får stå utanför och knacka på.

Amadeus växer upp i Fisksätra med en far som är atomfysiker, invandrad från Egypten och väl medveten om nödvändigheten i att ha en utbildning som ingen kan ta ifrån dig. Därför drillas Amadeus i multiplikation dag ut och dag in. Ofta viner örfilarna om svaren är fel. Och där hemma i lägenheten går mamma, den ungerska prinsessan som har blivit fråntagen allt i och med flykten till Sverige. Migränanfallen är näst intill dagliga och pappan säger sig ha fyra barn och inte tre.
 Skildringen av uppväxten med familjen och pennalismen i den Franska skolan varvas med berättelsen om hur Amadeus träffar sin stora kärlek Petra och hur de utan större tveksamheter flyttar ihop och bilar familj. Stillsamt rullas hans historia upp i takt med att Amadeus för första gången får uppleva vad det kan innebära att känna trygghet och kärlek inom familjen. Det är smärtsamt och ömt på samma gång.

Augustin Erba är författare, journalist, dramatiker och radioproducent. 2009 romandebuterade han medEnsamhetens broar. När han nu kommer med sin andra roman Blodsbunden känns den med sina 539 sidor aldrig lång. Augustin Erbas gestaltning har något rent, klart och okonstlat över sig. Inget är onödigt och allt är väl utmejslat och nogsamt skrivet. 
Språket rör sig hemtamt över sidorna, utan vare sig metaforer eller poetiska utvikningar. Det självbiografiska berättandet till trots finns här inget utelämnande eller spektakulärt. Antagligen för att Erba inte tvingar in oss bearbetningen av sitt liv. Istället nöjer han sig med berätta sin historia.

tisdag 8 december 2015

Sex, lögner och revolution

Laurie Penny skriver med glödande penna en feministisk handbok. Starkast och mest personligt blir det när hon berättar om patriarkatets krav på kvinnor och deras kroppar (text publicerad i GP) 

Relaterat

Det här är en feministisk bok. Det är ingen hurtfrisk handledning i hur man slingrar sig fram i det moderna patriarkatet med en kaxig blinkning och tummen upp. Det är ingen charmig trivselbok om sex och shopping och skor. Något sånt skulle jag aldrig kunna skriva.” Detta är några av de rader som inleder den brittiska journalisten, kolumnisten och feministen Laurie Pennys fjärde bok Sex, lögner och revolution.
Och det tackar jag Laurie Penny så hemskt mycket för. Jag säger tack för att hon inte är hurtfrisk och insmickrande. Att hon i stället skriver med glödande penna och en eld i bröstet när hon argumenterar för feminismens kamp och mot könsmaktsordningens triumf. Hon går också hårt åt nyliberalismen och dess förtryck av kvinnor och hur den ständigt göder oss med idén om hur karriärkvinnan ska nå chefspositioner, släppas in i styrelserummen och på vägen mot toppen hjälpa andra kvinnor att bli fria. Snarare är det precis tvärtom menar Laurie Penny.
”Det har funnits en föreställning om att feministiska landvinningar, liksom välstånd, skulle ’sippra neråt’. Felet med den planen var förstås att det var rent skitsnack. Feminism sipprar lika lite neråt som välstånd, och medan ett litet antal extremt privilegierade kvinnor bekymrar sig över glastaket fylls källaren med vatten, och där står miljontals kvinnor och flickor och deras barn hopträngda och tittar uppåt medan vattnet kryper upp runt deras vrister, sluter sig om deras knän och centimeter för centimeter stiger upp mot deras halsar.”
Laurie Penny är född 1986 och slog igenom med sin blogg Penny Red som hon lanserade 2007. Hon har därefter jobbat på, och skrivit för, tidningar som socialistiska Morning star, The Statesman, The Independent och The Guardian. Laurie Penny har till stor del deltagit i den feministiska kampen på nätet och när man läser henne är det faktum att hon är ett barn av internetgenerationen något som ger tyngd åt hennes argumentation. Inte minst när hon skriver om cybersexism och kvinnohat på nätet.
Hon ringar tydligt in varför hatet mot kvinnor drabbar så hårt när det florerar bland internets manliga avsändare. Det beror inte på att kvinnohatet tar sig i extra starka uttryck just där. Nej, Laurie Penny pekar på att det handlar om samma hat mot kvinnor som alltid har funnits i slutna och manligt kodade rum. Den enda skillnaden med det så kallade näthatet är dess synlighet.
Starkast och som mest personlig blir Sex, lögner och revolution när Laurie Penny berättar om patriarkatets krav på kvinnor och deras kroppar, hur det leder till självsvält, självhat och självskador. Starkt skildrar hon sina egna upplevelser som inlagd på psykiatrisk klinik där hon och de andra unga kvinnliga patienterna inte enbart skulle lära sig att äta och få ett sunt förhållande till sin kropp. De skulle även skolas in i att bli duktiga flickor med ett prydligt yttre i stället för de kortklippta tjurskalliga brudar med queer könsidentitet, som många av dem var.
Laurie Penny är en aktivist med extra allt som lever sitt liv på resande fot och med internet och det egna intellektet som bas. Sex, lögner och revolution är en bok att sjunka in i och att slungas iväg av. I riktning mot frigörelse för kvinnor, transpersoner och queera.  

söndag 29 november 2015

Kulturkritik: Musiklivet i Göteborg 1955-2018

Göteborgs stadsmuseum skildrar i ny utställning det livliga musiklivet i Göteborg, från 1955 och framåt. Men Arbetets Hanna Jedvik är besviken: Var är hjärtat och smärtan? (Arbetet Kultur 27 november) 

Woah Dad är mina kompisar och finns alldeles runt hörnet där jag bor. Och så har Isse en grym skivsamling, säger Håkan Hellström i ett pressutskick från skivbolaget.
Det är november 2015 och Håkan Hellström har precis sålt slut på biljetterna till två spelningar på Ullevi när beskedet om att han lämnar sitt skivbolag Universal ramlar ner som ett höstlöv i spårvagnsspåren. I stället för multinationellt är det nu alltså det lokala skivbolaget Woah Dad, med kontor i Majorna, som får äran att kränga Håkan Hellströms kommande album.
Isse som nämns ovan är Ismael Samie och den som en gång i tiden kontrakterade Broder Daniel till sin etikett Dolores Records. Några år signade han Håkan Hellström till EMI, sedermera Universal. Efter det har Isse följt Håkan Hellström som A&R* genom åren. Att de nu båda två tar steget från storbolag till litet lokalt säger ganska mycket om den sviktande skivbranschen, men det säger kanske ännu mer om Göteborg som musikstad.
”Vi supportar varandra här på ett sätt som jag inte har sett någon annanstans”, säger gitarristen Nicke Ström, med bakgrund i Nationalteatern, i en filmad intervju som ingår i utställningen Musiklivet Göteborg 1955-2018, som nu visas på Stadsmuseet i Göteborg. Teorin om den goda kamratandan i Göteborgs musikliv har varit ständigt återkommande bland de band som jag har följt genom åren, som Broder Daniel, Bad Cash Quartet, Hästpojken och Joel Almes soloprojekt. Medlemmar går in och ut ur varandras poporkestrar och soloprojekt. Och om Stockholm pratar man knappt.
Detta och mycket mer fångas fint i utställningen om Göteborgs mångfacetterade musikliv och dess utveckling genom åren. Från jazzens intåg på femtiotalet med musiker som Ingmar Glanzelius och Sonya Hedenbratt via Doris, Tages, Ace of Base och Leila K till nyare förmågor av i dag som Kapten Röd, Westkust och Makthaverskan.

Det börjar bra. När man som besökare kommer upp på tredje våningen i det stolta gamla trapphuset i museibyggnaden vid kanalen möts man av tre stora TV-skärmar. Med lurar tryckta över öronen sjunker jag ner mot väggen och dyker in i den göteborgska musikhistorien. Ett hopklipp av närapå 70 liveframträdanden med allt ifrån Bengt Hallberg, Doris och Spotnicks till Leila K, In Flames och Håkan Hellström tar mig dit via tv-framträdanden, privata filmer och inspelningar från såväl stadsfestivaler som klubbspelningar. Det är digert, ambitiöst och visar på den bredd och kreativitet som har präglat musiklivet i Sveriges mesta hamnstad.
Efter denna musikkavalkad är det dessvärre slut på musikupplevelserna. I de båda rummen där utställningen fortsätter pryds väggarna av fotografier på band, artister och spelställen. Här kan man lära sig om Cue club, Nefertiti, Valvet, Magasinet. Här finns scenkläder och instrument i glasmontrar, anrika radioapparater och interaktiva kartor på stora skärmar där besökarna kan klicka sig runt och få information om allt från skivbutiker till svartklubbar.

Tyvärr känns det hela lite trångt. Sex decennier av musik trängs på en relativt liten yta. Åren med legendariska Sprängkullen får ett hörn och indiepopen och hårdrocken delar på några få kvadratmeter. Missförstå mig rätt. Ambitionen och det omfattande materialet är det inget fel på. Men visst hade det varit välkommet med lite mer rymd, lite mer eftertanke och lite mer känsla och upplevelse. Den som har haft förmånen att bevista den världsturnerande utställningen David Bowie is (om David Bowies musik och historia) vet vad jag menar när det kommer till hur man kan göra musikhistoria till en levande konstform där ljud och musik får ta en central plats. Där livemusik och tidsanda fångas på ett hisnande vis och skapar en tidsmaskin rakt in i Top Of The Pops studiopublik.
Hur kändes det? Hur luktade det? Vad var det som kittlande? Vad var det med musiken som lockade och var farligt när den gjorde sitt intåg i Göteborgs klubbar på femtio- och sextiotalet? Var är rösterna om det? Fansen? Var är musikupplevelserna? Musik är så mycket mer än information om musiker och spelställen. Musik är känslor och rusande hormoner. Musik är förälskelse och förnimmelsen av att allting är möjligt. Dessvärre ryms mycket lite av detta i Musiklivet Göteborg 1955-2018. Även om det glimmar till ibland.
Självklart är det en fråga om tillgång till utställningsyta och ekonomiska muskler, men jag tycker att det är synd att man har missat att jobba med ljudet på ett kreativt vis. För att skapa magi krävs mer än klickningar på en skärm som spelar upp valda hits. Släng in mig i framför en scen på 60-talet, en svartklubb på 90-talet eller en fritidsgård där rapen frodas på 00-talet. Jag vill att en utställning om musik ska ta mig dit. Jag vill ha en upplevelse.
Allt det där som är kärlek och smärta. Allt det där som gör att en gosse i sjömanskostym med hjärtat utanpå kroppen fyller Ullevi och sätter 70 000 själar i brand i det sjungande publikhavet. Eller det där som får en handfull tjugoåringar att dansa sig svettiga framför en minimal scen på Jazzhuset. Det där som går utanför kroppen. Allt som är musik.
Hanna Jedvik
* A&R, från engelska Artist and Repertoire, har som uppgift att granska alla inkomna demos på skivbolag. En A&R fungerar oftast som en hjälpande hand eller coach till artister. A&R är också den som plockar ut artisterna till skivbolaget

torsdag 26 november 2015

Tack och Förlåt av Fanny Agazzi

Kompisar ska inte dö innan de fyller trettio och det ska inte vara ett helvete att bli gravid. Fanny Agazzis serieroman Tack och förlåt är stundom dyster, men ändå framejslad med mjuk hand, tycker Hanna Jedvik (Text i GP).



Genre: Serier
Författare: Fanny Agazzi 
Titel: Tack och förlåt
Syster Förlag


Nabil bara dör en dag. Så där som tjugosexåringar absolut inte ska göra. Ändå bara faller han död ned. Och Fanny, som är Nabils bästa vän, går i tusen bitar.
Det är intimt, hudlöst och blottande när Fanny Agazzi skildrar bästa vännens bortgång i serieromanen Tack och förlåt.
Allt tar sin början den dagen då Fanny och Nabil lär känna varandra och delar på den sist asnusen. Sedan hoppar berättelsen fram till när Fanny träffar sin kärlek Elias och sedan kastas vi lite fram och tillbaka i tiden. Främst får vi följa Fanny och Elias tröstlösa försök att bli gravida.

Det blir en hård kamp som inkluderar ett par smärtsamma bakslag i form av utomkvedshavandeskap och missfall. Alltsammans färgat av sorgen efter Nabil. En sorg som är outhärdlig och svår att hantera, samtidigt som de tillfälliga anställningarna i mediebranschen avlöser varandra i en ständig stressande tillvaro. 
 Fannys sorg över ett förlorat barn och den döde Nabil förvandlas till ilska och hon riktar taggarna också mot dem som vill henne väl. Det blir lite rörigt i det där som kallas livet helt enkelt. Det som inte alltid är så himla lätt. 

Fanny Agazzi är född 1985, bor i Stockholm och jobbar till vardags på Barnkanalen på SVT. När hon nu debuterar lyckas hon renodla en svår berättelse till en kärnfull, stark och utelämnande historia som är lätt att ta till sig. Vardagen som präglas av sorgen som tränger sig tränger sig på och håller huvudpersonen i ett järngrepp blir så verklig att den går att ta på i Fannys svartvita realistiska teckningar.

Visst är det stundom svart och dystert, men även vändningarna lyckas Fanny Agazzi mejsla fram med mjuk hand. På ett effektivt sätt visar hon att det faktiskt kan finnas hopp även när det är som mörkast. Tack vare att det finns en total ärlighet i berättelsen blir den trovärdig, varm och engagerad. Dessutom gestaltar hon ett öde som är viktigt för många att kunna spegla sig i.

onsdag 25 november 2015

Granta #6

Den litterära tidskriften Granta kommer med ett nytt nummer. Den hår gången på temat sex. Njutbar läsning och en välbehövlig plattform, tycker Hanna Jedvik (Text i GP)



Tidskrift
Granta, nummer sex
Red: Cecilia Losberg
Albert Bonniers förlag

Jag ville ha friheten att lära känna mitt begär. Men jag hade lovat att gifta mig med en man vars definition av kärlek var kvävande.” Så skriver den Berlinbaserade författaren och översättaren Saskia Vogel i sin novell Slampor, om en person som lyckas hitta friheten i porrbranschens förunderliga värld i ett plastigt Kalifornien.

Saskia Vogel jobbar med den brittiska upplagan av tidskriften Granta i London. Nu finns hennes novell att läsa i nummer sex av den svenska versionen av den litterära tidskriften med samma namn, som i Sverige ges ut av Albert Bonniers förlag.
Ett nummer som genomsyras av temat sex, med texter skrivna av såväl svenska som utländska författare och skribenter. Här berättar Isabell Ståhl i novellen Närhetsimitationer om slentrianmässigt dejtande på Tinder där männen glider in och ut i författarjagets liv och är svåra att skilja åt. Alla med liknande intressen och livsstilar. 

Texten visar på samtidens näst intill kliniska dejtingkultur, där föremålet för träffen blir till en förbrukningsvara, lätt att byta ut och där erotiken och känslorna får stå tillbaka.
Och i denna samling av texter, med sex som tema, är det inte sällan som just lusten och passionen väntar runt hörnet eller lurar i kulissen utan att riktigt beröras. Som i Kristoffer Folkhammars novell Brandon där själva sexakten redan ägt rum, men där det under ett cocktailparty ändå pågår ett maktspel som gör situationen ohanterbar.
Vi kan även läsa om Karolina Ramqvist som undersöker heterosexualitetens paradox: att så många kvinnor tänder på underordning och om ett helt sexfritt äktenskap i en novell av den japanska författaren Sayaka Murata. 

Granta är en fristad där allt är möjligt och där en svensk debutant som Erika Bernalt får dela utrymme med världsnamn som Jeanette Winterson. Granta är njutbar läsning och en välbehövlig plattform. Det är en fröjd att en sådan tidskrift får finnas. Så också denna gån

tisdag 24 november 2015

Lars Hägers Förglasningen

På samma gång gåtfullt och jordnära. Hanna Jedvik läser Lars Hägers femte diktsamling Förglasningen som blir till en process och en atmosfär att stanna i. (text publicerad i GP)

Genre: Lyrik
Författare: Lars Häger
Titel: Förglasningen
Bokförlaget Edda

Det vilar en känsla av höst över Lars Hägers lyrik i Förglasningen. Kanske för att löven gulnar och faller utanför fönstret medan jag läser, men där finns också något annat. En förnimmelse av natur i förändring och en vandring mot livets höst.
I sin femte diktsamling utforskar Lars Häger sin egen existens, åldrande och vändpunkter i tillvaron. Känslan av att befinna sig mitt i en pågående förändring är påtaglig. Här finns också det som är konstant.

Sårigt gestaltad är pappan som kommer och går, utan att ens på självaste julafton ta av sig jackan när han sitter där i soffan hos sonen. Oundvikligen går han bort, modern likaså. Båda två inom loppet av en vecka. Och i bakgrunden anas en sjukdom eller olycka som har ställt livet på sin spets för diktarjaget.

Jag stannar vid viken utmed kanalen
klappar försiktigt
Jag har inte ont i den här handen
Men i den andra handen
Kan inte hålla en annan hand

Lars Häger är poet och översättare hemmahörande i Uppsala. I sin poesi har en förmåga att utforska de vardagliga tingen och upplevelserna och filtrera dem genom ett raster som blir till påtagligt tydliga bilder.
Han reflekterar utan att älta och ibland blir dikten till en spegel som vrider sig ifrån författaren och emot läsaren. Så som bara personliga och intima texter kan göra. 

Förglasningen är en triptyk bestående av tre bilder. Den inledande, med samma titel som boken, berör ett viktigt möte, kärlek, ömhet och iakttagelser av samtiden. Mittentexten Drömserier – röster och kör" blir till ett eko av förändringen och människorna runt omkring, medan den avslutande delen Bilderna blickar tillbaka och knyter ihop dåtid med nutid. Det är gåtfullt och jordnära på samma gång.

Trots att Lars Häger inte väjer för tungsinnet lyckas han med konststycket att väva in en mildhet i lyriken, som gör den lätt för läsaren att bära.
Förglasningen blir till en process och en atmosfär att stanna i.  

Klas Östergren - Samlade noveller


Även om novellerna bjuder på en annan typ av gestaltning lyckas Klas Östergren ändå bygga upp komplicerade skeenden och röra sig mellan tidsplanen på ett obrytt vis, skriver Hanna Jedvik om novellsamlingen Samlade noveller. (Recension publicerad i Göteborgs-Posten 24 November.)



Genre: Novellsamling
Författare: Klas Östergren
Titel: Samlade noveller
Förlag: Natur & Kultur

Att träda in i den Östergrenska världen är inte enbart att resa i tid och rum. Det är också att färdas i samhällets skuggmarker, i de förlorade själarnas land och att få en inblick i skumraskaffärer och snabba klipp. Oavsett om det rör sig om en EU-parlamentariker i trångmål, som i novellen Kvinna i starkt ljus i Klas Östergrens nya novellsamling, eller de ökända bröderna Leo och Henry Morgans äventyr i Gentlemen och Gangsters, finns alltid en konflikt på lut eller trubbel som väntar bakom hörnet.  
I Klas Östergrens litterära universum bjuds vi upp till dans bland trashankar, slashasar och kvicktänkta damer. Till allt det där som vilar dolt under ytan. Gärna i ett Stockholm från förr, när tidens stod stilla på ölsjappen och när män var män och kvinnor var kvinnor. Som bekant är det många herrar vid bardiskar som radar upp sig i Klas Östergrens författarskap. Här smids planer och trassliga liv passerar revy medan drinkarna sänks i takt med solnedgången utanför smutsiga fönsterrutor.

Kvinnorna kommer och går. Ofta sluga och rappa i käften. Sällan våp som inte vet att ta för sig. Oftare agerar de spindeln i nätet och utgör historiens mittpunkt, som exempelvis den mystiska Maud som ständigt nästlar sig i berättelsen om Bröderna Morgan. Eller den karismatiska Anne-Marie vars livsöde rusar fram som en löpeld i romanen Twist från förra året. Även i Den sista cigaretten finns karaktären Madeleine som en välsmord berättarteknisk motor. Oftast figurerar damerna dock som bifigurer i en skog av manliga subjekt. Det måste ändå sägas. Och med det sagt kan man lugnt konstatera att mönstret med druckna män och mer eller mindre fallna, men skarpsynta kvinnor, känns igen tydligt också nu när Klas Östergrens Samlade noveller kommer ut lagom till julhandeln. Alltsammans är kortprosa tidigare utgiven i olika sammanhang genom åren.

Akademiledamot Klas Östergren har vid det här laget varit verksam som författare i över fyrtio år och behöver knappast någon närmare presentation. Han har översatt en rad romaner och dramatiska verk, gett ut ett tjugotal romaner, noveller och novellsamlingar samt skrivit manus till hyllade filmer och TV-serier som Veranda för en tenor och Soldater i månsken. Och sedan februari 2014 är han även innehavare av stol nummer elva i Svenska Akademin där han efterträdde bortgångne Ulf Linde.

Det som ofta imponerar i Klas Östergrens författarskap är förmågan att bygga en komplex historia med oväntade vändningar, snitsiga sidospår och en dov dyster stämning. Där figurerar ofta ett otal karaktärer utan att blir rörigt och romanerna spinner ofta över ett brett tidsspann. När hans noveller nu samlas i en enda tegelsten till volym blir det uppenbart att novellen som form bjuder på hela andra utmaningar och förutsättningar jämfört med romanen.
”Kortare och mer koncentrerade berättelser kan ha den fördelen att man som författare får en chans att inbilla sig, åtminstone för en stund, att man har saker och ting under kontroll", säger Klas Östergren själv i en kommentar på förlagets hemsida om novellen som genre.
Även om novellerna bjuder på en annan typ av gestaltning lyckas Klas Östergren ändå bygga upp komplicerade skeenden och röra sig mellan tidsplanen på ett obrytt vis, precis som han brukar. Han lyckas dessutom teckna personporträtt och människoöden med lika lätt hand som i sina romaner, exempelvis i Kamrat i Blå uniform eller Ravioli. Medan läsaren slungas fram och åter mellan skrönorna i Klas Östergrens noveller befinner sig författarjaget hela tiden på en metanivå och öppnar dörrar till sina olika berättelser, som binds samman av honom själv där han går in och ut ur historierna.

Det råder ingen tvekan om att Östergrens styrka ligger i berättarglädjen, drivet och förmågan att få mig som läser att tro att han berättar en hemlighet där han står tätt intill i baren med ett glas bordeax framför sig. Men trots att dialogen överlag är rapp och underhållande, miljöbeskrivningarna detaljerade och snillrika är det bästa ändå det som pågår däremellan. Det där som tar Klas Östergrens litterära gestaltning till en högre nivå. Kommentarerna, funderingarna och de beska invändningarna som mynnar ut från författarjaget själv. Det där som tillför det lilla extra i den Östergrenska prosan. Det där som anger tonen och den kamratliga jargongen. Som försätter mig i tron om att vara utvald och ha ingått en pakt med författaren och får mig att tro på den där röktunga mystiska världen. Som får mig att spana lite extra när jag går förbi det där glömda ölhaket på hörnet vid Sveaplan (nej, inte Gyllne Prag), där män och kvinnor sitter en och en vid borden och intar den dagliga middagen med tillhörande öl. 

De där haken som jag då och då luras att tro att de har försvunnit mellan hipsterkrogar och minimalistiska cocktailbarer. Tills jag en dag läser Klas Östergren igen och inser att de där människorna finns där mitt framför näsan på oss och bjuder på berättelser från tidens rand, signerade Klas Östergren som från sin skrivmaskin för deras talan och öppnar ögonen på oss andra som annars låter oss förblindas av samtidens vita väggar.
En inte allt för vild gissning är att denna bok med sina 700 sidor kommer att vänta under granen på julafton som gåva till såväl mor som far, syster och bror. Fast den som har läst novellerna White trash ChristmasRöd jul och Vinternattens frusna leende vet att julefriden varken är enkel eller självklar. Snarare kan julen den vara kall, hård och skoningslös bland Stockholms trasiga själar. 
Ibland är julen helt enkelt luguber. 

söndag 8 november 2015

Jag vill att mina barn ska tillhöra

Göteborgspoeten Sara Hallströms nya diktsamling lyfter fram kvinnornas historia. Hanna Jedvik läser en berättelse om kärlek, moderskap och omvårdnad. (GP 15 oktober) 

Relaterat

Det finns en stor inneboende ömhet i Sara Hallströms poesi. Hon har en förmåga att rikta sökarljuset mot en viss fläck och låta läsaren stanna där. För att sedan förflytta sig en millimeter och belysa något annat. Något närliggande, men ur en lite annan vinkel. På så sätt rör hon sig med små viktiga steg genom sin nya diktsamling Jag vill att mina barn ska tillhöra.


Poeten Sara Hallström, hemmahörande i Göteborg, debuterade 2004 med Vi måste ha protein och belönades tre år senare med Mare Kandre-priset för diktsamlingen Rötter smälter. Efter det har hon kommit ut med ytterligare två diktsamlingar, varav den ena, Sjung den! var ett samarbete med Vanja Larberg.
När Sara Hallström nu åter ger ut sin lyrik i bokform är det med en diktberättelse som rör sig i barndomens landskap. Inte sällan i en avskalad skolvärld, där barnen söker närhet och de vuxna ger tröst. Här finns också kvinnors historia. Med hjälp av kvinnokroppars erfarenheter genom generationer skriver Sara Hallström fram en berättelse om kärlek, moderskap och omvårdnad.

Du får lära dig att du ska lämna barndomens kvinnoland
En resa
Om det var så att du en gång hörde hemma där
Men jag måste vara i evig närvaro av kvinnors händer
Måste måste
Jag skulle ta er med mig

Sara Hallström lyfter även fram en rytm som minner om mödrars och mormördars omsorg och det faktum att kärlek är upprepning. Med hjälp av dessa byggstenar formar hon ett universum som rör sig mot framtiden, mot nästa generation.

Sara Hallström har en förmåga att lämna över orden till sin läsare. Hon har inget behov av att skriva på näsan eller basunera ut sitt budskap. Med sin raka poesi ger hon istället nycklarna in till sitt tankerum och vaggar in läsaren i en slags falsk trygghet.
”Vad ser man när man inte ser möjligheter? Man ser allt annat, allt annat, ALLT.”
- See more at: http://www.gp.se/kulturnoje/recensioner/bocker/1.2864698-sara-hallstrom-jag-vill-att-mina-barn-ska-tillhora#sthash.WAIApuqp.dpuf

söndag 27 september 2015

Kristofer Folkhammars - Magisterlekarna

Kristofer Folkhammars Magisterlekarna är en ljuv fantasi, en värld att kliva in i och där allting utanför är upplöst i kanterna, anser Hanna Jedvik. Och när hela omvärlden stirrar sig blind på heterokulturen krävs ett grabbatag för att vi ska vända blicken. (GP 26 september) 



Roman
Kristoffer Folkhammar
Magisterlekarna
Natur & Kultur

Magistern är bekymrad. Han vankar av och an mellan undervisningssalen och sitt arbetsrum. Utanför fönstret studerar han pojkgruppen. Hyenorna. Tim, Fred, Paul och Noak. Deras kroppar. Hur de rör sig. Hur de kärleksfullt tar på varandra. Så självklart. Så njutbart och enkelt. Som om de inte kände till att homosexualitet inte alltid har varit en självklarhet. Magisterns lekar med skolans gunstling Charles är inte längre vad de har varit och han känner frustrationen krypa. Vem är Magistern utan Charles? Utan sin dominans.

Kristoffer Folkhammar målar upp ett eget universum i sin nya roman Magisterlekarna. Ett universum där homosexualiteten mellan de unga pojkarna på Läroverket är norm och där varje rörelse och varje tanke är fullspäckad med erotik och sexuell laddning. Stundvis till och med undervisningen, i denna säregna berättelse som förlaget kallar en sodomitisk melodram.

Författaren och litteraturkritikern Kristofer Folkhammar debuterade med romanen Isak & Billy 2011, som han ett år senare följde upp med diktbokenNär han kysste mig förlorade jag allt. Precis som i sina tidigare verk utforskar Kristofer Folkhammar i Magisterlekarna det manliga homosexuella begäret. Romanens spelplats är ett läroverk för pojkar, så som vi känner elitskolorna med sina internat ifrån litteraturens och filmens värld. En plats där de homosociala relationerna står i centrum, men där vi annars lämnas i endast en antydan till homoerotik löper Folkhammar i Magisterlekarnalinan fullt ut. Här är alla bögar.

De lekte ju redan som barn, har alltid hållit ihop, vuxit in i själva knullandet, och hela tiden har frasen: ’min tur!’ varit närvarande. Glatt, ivrigt och ofta utropad av dem bägge.”

Här nämns knappt ens ordet heterosexualitet eller monogami. Med sin rättframma, ändå poetiska prosa, mejslar Folkhammar fram de undersköna ynglingarna med en njutbar precision. Ständigt med den sexuella blicken närvarande. Begäret till den manliga kroppen och dess intima delar gestaltas lika delar ömt som rått. Inte sällan blir det köttigt, smetigt och kroppsligt.

Romanen tar sin början vid höstterminens start. Pojkeleverna är fullt upptagna med de prestigefyllda uttagningarna till årets ”Sångtåg”, med dans, musik och dramatik. Ett slags idoluttagning, luciatåg och elittävling på en och samma gång. Kampen om vem som ska bli förstesångare börjar redan tidigt på hösten och snacket om vem som har fuskat sig till en plats i tåget drar fram som en löpeld genom historien. Magistern som främst har eleven Charles och deras gemensamma dominanslekar i huvudet blir distraherad av oväntade intriger som han har svårt att hantera. Relationen med Charles hittar inte riktigt sin form den här hösten och inom honom rasar kampen mot det förflutna. Ärren som pryder hans kropp påminner om ett annat liv, med förtryck och diskriminering.

Magisterlekarna är en ljuv fantasi. En värld att kliva in i och där allting utanför är upplöst i kanterna. Till viss del påminner denna roman om den typ av fanfiction som skrivs av hängivna dyrkare av specifika filmer och tv-serier. Texter som spinner loss i sexuella fantasier om exempelvis Harry Potter och antagonisten Draco Malfoy och deras hemliga möten på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Eller varför inte Mister Spock och Captain Kirk i en kärleksförening i rymdäventyret Star Trek. Endast fantasin sätter gränser för dessa erotiska berättelser som breder ut sig över internet.

Ett av de mest kända exemplen på denna subkultur är den bästsäljande erotiska romanen Femtio nyanser av honom. En berättelse som fann sin form som fanfiction på med titeln Master of the universe av en författare som då gick under namnet Snowqueens Icedragon, sedermera E L James med västvärldens slukare av erotisk BDSM-litteratur. 
Men ganska snabbt upphör likheterna mellan subkulturens texter och Folkhammars berättande. Även om det är symptomatiskt att de manliga homoerotiska fantasierna ofta har fått hitta sitt utrymme utanför mittfåran i den heteronormativa litterära världen. Tur då att Magisterlekarna finns med i årets svenska utgivning.

 Detta är en litterärt sparsmakad roman, med ett kärnfullt lyriskt språk. Den är begränsad vad det gäller tid och rum och är effektivt berättad i sitt nätta format. Lekfullheten i Kristofer Folkhammars gestaltning präglar inte enbart den unika berättelsen, även hans språk och poetiska uttryck bär på en lättsamhet som överraskar. Det blir aldrig slentrianmässigt eller tråkigt. Precis när man tror att man vet var man har honom dyker det upp ett nytt utfall eller infall.
Och även om själva ramberättelsen är en ganska tunn historia bär den på en sällan skådad laddning. Trots att jag ärligt talat blir jag ganska uttråkad av den banala intrigen som minner om amerikanska high schoolfilmer, bygger Magisterlekarna upp en värld som jag kommer att bära med mig länge framöver. Som jag är glad att jag kan minnas och titta in i när andan faller på.

Dessutom är den svenska samtidslitteraturen hyfsat svältfödd på den här typen av manliga homosexuella relationer. Åtminstone om man jämför med vissa filmer och tv-serier där man har kommit ganska långt i att skildra gaykulturen på sina egna villkor och inte enbart i förhållande till heterosexualiteten. Som exempelvis brittiska serien Looking eller Queer as folk som hade premiär år 2000.  På den punkten råder det ingen tvekan om vad Kristofer Folkhammar vill uppnå med Magisterlekarna. När hela omvärlden är stirrar sig blind på heterokulturen (som jag inte tror intresserar honom nämnvärt) krävs ett grabbatag för att vi ska vända blicken.