Tschick och Det är dags att inte freaka ur

Hanna Jedvik läser två aktuella ungdomsromaner som handlar om vad som händer när den där mystiske och lite farlige vännen dyker upp och vänder upp och ner på den uttråkade tonårstillvaron. (GP 3 december) 

Författare: Wolfgang Herrndorf
Titel: Tschick
Nilsson Förlag

Författare: Stephanie Tromly

Titel: Det är dags att inte freaka ur
Opal Förlag

Ni vet den där dåliga kompisen. Den där som inte riktigt följer vare sig norm eller ström. Den som går sin egen väg och är alldeles förtjusande förförande med sin dragningskraft, men som ingen riktigt förstår sig på. Den där vännen som kan utgöra en fristad för den uttråkade, kanske lite utstötta tonåringen som rör sig i de sociala sammanhangens utkant i skolans benhårda hierarki. Vi har sett det många gånger förr, oavsett om den plötsligt uppdykande vännen är Hagrid, som i Harry Potter-böckerna, eller Eli likt den unga vampyren i Johan Ajvide Lindqvist Låt den rätte komma in.

I två aktuella ungdomsromaner heter denne mystiska och lite farliga vän Tschick respektive Digby. Böckerna det handlar om är den tyska författaren Wolfgang Herrndorfs Tschick och Det är dags att inte freaka ur av den amerikanska författaren Stephanie Tromly.

I Herrndorfs Tschick möter vi fjortonåringen Maik Klingenberg som inte är vidare populär i skolan. Han saknar kompisar, är olyckligt förälskad i Tatiana och blir givetvis inte bjuden på några fester. Dessutom har han inte direkt medvind hemma i familjen där hans mor är gravt alkoholiserad och med jämna mellanrum lägger in sig på ”skönhetsinstitut”, vilket är en omskrivning för behandlingshem. Därtill en far som vänstrar med sin sekreterare.

När ryssen Tschick, som egentligen heter Andrej Tschichatschow, dyker upp som ny elev i den stränga tyska skolan, med en och annan despotisk lärare, bryts tristessen. Tschick är udda, våghalsig och ständigt berusad, vilket inte skrämmer berättelsens huvudperson. När Maik får huset för sig själv i ett par veckor på sommarlovet dyker Tschick upp och de unga två beger sig ut på en vindlande bilfärd i en stulen Lada genom den östtyska landsbygden.

Självfallet infinner sig problem på vägen, men under historiens gång uppstår också oväntade möten som leder till förståelse och en djupare berättelse. Föräldrarna är som bortblåsta när de båda ynglingarna möter världen, inte helt olikt en klassiker som Huckleberry Finns äventyr för att nämna ännu en oväntad vänskap i litteraturens värld. Den gode Tschick är heller inte helt olik den ryske vännen Boris i Donna Tarts roman Steglitsan. Som läsare vet man redan på ett tidigt stadium att tiden för friheten på vägarna är utmätt. Katastrofen väntar runt hörnet.

Wolffgang Herrndorfs berättande har ett envist driv och dialogen är rapp, humoristisk och lite skruvad. Herrndorf har även den utsökta förmågan att gestalta den utsatta tonåringen Maik på ett sätt som inte gör honom till ett offer. Snarare tvärtom. Han tar makten över sitt eget liv och ställer sig själv inför nya utmaningar. Visserligen ivrigt påpiskad av Tschick, men redan från början har Maik mer distans än vad man kan tro till sin dysfunktionella familj och låga status.

Tschick är översatt till 24 språk och blev Wolfgang Herrndorfs stora genombrottsroman, trots att han debuterade redan 2002 med In Plüschgewitten. I augusti 2013 tog Wolfgang Herrndorf sitt liv efter att ha levt en längre tid med en obotlig hjärntumör. Han hade då hunnit påbörja en tredje roman.

I Stephanie Tromlys Det är dags att inte freaka ur, med ursprungstiteln Trouble is a friend of mine, utgår alltså ifrån ett liknande tema med den lockande farlige vännen, men hyser en helt annan intrig.

Zoe Webster är nyinflyttad i det inte alltför fashionabla River Hights, ”en urtråkig håla i norra änden av delstaten New York”. Helt klart ett nerköp efter att ha bott i ”en nästan fin del av Brooklyn” med båda sina föräldrar. Även här har fadern haft en otrohetsaffär. Något som har lett till skilsmässa och därmed även en social degradering för Zoe, som har tvingats lämna sina väninnor i New York. På det nya stället har hon liksom aldrig riktigt ansträngt sig för att smälta in. Hon ska ju ändå därifrån. Till privatskolan Prentiss Academy i hemstaden där hon ska påbörja sin vandring mot elituniversitetet Princeton.

Men saker kommer emellan. Nämligen Philip Digby som ringer på Zoes ytterdörr en dag. I sin svarta lite illasittande kostym minner hans uppenbarelse om en tonårig begravningsentreprenör. Zoe blir indragen i Digbys skruvade värld, som är fylld av en ständig hunger en aldrig sinande kunskap om- och konsumtion av psykofarmaka. Inte minst är Digby översmart för sin ålder och tvekar inte att bryta mot lagen i sin iver att lösa mysteriet med den försvunna tonåringen Marina Miller, ett rättsfall som har skakat det lilla samhället och som Digby har bestämt sig för att lösa. Även här finns inslag av maktfullkomliga lärare och vuxna som sviker.

Stephanie Tromly har en bakgrund som manusförfattare i Los Angeles och det är inte utan att det märks. Det är inte dags att freaka ur innehåller samtliga byggstenar som en klassisk amerikansk ungdomsfilm i high schoolmiljö kan tänkas bestå av. Dramaturgin förvånar föga i denna spänningsroman där ungdomsdeckaren Veronica Mars möter kultserien Twin Peaks. Den gode Digby besitter en rad liknande egenskaper med den excentriske Agent Cooper i Twin Peaks. Inte enbart kostymerna binder dem samman. Här finns också mysteriet med den försvunna tonårstjejen vars bakgrund inte är helt olik Laura Palmers i Twin Peaks.

Berättelsen är filmisk vad det gäller såväl detaljer som gestaltningen i stort. Och frågan är om inte denna bok hade gjort sig bättre som långfilm rent av. Framför allt mot slutet där upplösningen blir full av maskeradartade kostymer och när ett fullmatat persongalleri som är svårt att hålla i huvudet tränger sig på. Men visst är detta en välskriven spänningsroman för slukaråldern, därom råder ingen tvekan. På gott och ont.

För där Tschick väcker filosofiska frågor om identitet, vänskap, sexualitet och social hierarki blir Det är inte dags att freaka ur mer av en underhållande och välskriven deckare. I slutändan landar den inom ramen för ett väldigt traditionellt berättande en ganska förutsägbar sensmoral.

-