Blodsbunden av Augustin Erba

Augustins Erbas roman Blodsbunden är väl utmejslad, nogsamt skriven, utforskar blodsband och arvet från ursprungsfamiljen  Ändå har den något rent, klart och okonstlat över sig, tycker Hanna Jedvik (Text publicerad i GP i oktober). 

Det här är Augustin Erba. Han har skrivit en fin roman om blodsband, arvet från ursprungsfamiljen och kampen det innebär att göra sig från från allt som tynger från förr på vägen in i en ny parrelation och en egen familj. 

Genre: Roman

Författare: Augustin Erba
Titel: Blodsbunden

Albert Bonniers förlag

Frågan om arv och miljö brukar ofta väckas för den som får barn och bildar familj. Åtminstone för den som själv har vuxit upp under dysfunktionella former på ett eller annat vis. För Amadeus i Augustin Erbas andra roman Blodsbunden blir viljan så stark att göra rätt att han nära på utplånar sig själv. Framför allt har han svårt att släppa in andra. Exempelvis sin fru Petra som han älskar högt, men som ändå får stå utanför och knacka på.

Amadeus växer upp i Fisksätra med en far som är atomfysiker, invandrad från Egypten och väl medveten om nödvändigheten i att ha en utbildning som ingen kan ta ifrån dig. Därför drillas Amadeus i multiplikation dag ut och dag in. Ofta viner örfilarna om svaren är fel. Och där hemma i lägenheten går mamma, den ungerska prinsessan som har blivit fråntagen allt i och med flykten till Sverige. Migränanfallen är näst intill dagliga och pappan säger sig ha fyra barn och inte tre.

 Skildringen av uppväxten med familjen och pennalismen i den Franska skolan varvas med berättelsen om hur Amadeus träffar sin stora kärlek Petra och hur de utan större tveksamheter flyttar ihop och bilar familj. Stillsamt rullas hans historia upp i takt med att Amadeus för första gången får uppleva vad det kan innebära att känna trygghet och kärlek inom familjen. Det är smärtsamt och ömt på samma gång.

Augustin Erba är författare, journalist, dramatiker och radioproducent. 2009 romandebuterade han medEnsamhetens broar. När han nu kommer med sin andra roman Blodsbunden känns den med sina 539 sidor aldrig lång. Augustin Erbas gestaltning har något rent, klart och okonstlat över sig. Inget är onödigt och allt är väl utmejslat och nogsamt skrivet. 

Språket rör sig hemtamt över sidorna, utan vare sig metaforer eller poetiska utvikningar. Det självbiografiska berättandet till trots finns här inget utelämnande eller spektakulärt. Antagligen för att Erba inte tvingar in oss bearbetningen av sitt liv. Istället nöjer han sig med berätta sin historia.