onsdag 21 maj 2014

Doften av sommar



Läget: Hyfsat. 
Gör: Slötittar på reprisen av Babel. 
Borde: Massor. 
Har: För mycket tid att tänka. 
Bäst idag: En stund i gräset. 
Längt: Vilsamhet. 


Cykelhäng. Den lilla gula fick vila i gräset en stund. 


Himmel. Under tiden fick jag titta upp i trädkronorna. 

söndag 18 maj 2014

Flykten till trädgården

Skrev om trädgårdsmagasin i Göteborgsposten 18 maj. Jag inleder visserligen texten med "Redan de gamla grekerna". Men sen ordnar det förhoppningsvis upp sig. 




Redan de gamla grekerna visste vikten av att låta intellektet frodas bland trädgårdens mättade grönska. Filosofen Epikuros hade som en av sina riktlinjer att människan till varje pris bör undvika det som skapar oro, så som politik och offentligt liv. Istället ska man sikta in sig på att tillbringa sina dagar i stillhet bland vänner och ägna sig åt lustfylld enkel njutning. Helts inte sex och mat som lätt går över styr. ”Lev i skymundan” var Epikuros främsta motto. Inte oväntat att just han köpte en stor trädgård i en förort till Aten, kan man tycka. Där grundlade han en filosofisk skola med namnet Epikuros trädgård, i vilken det strövade omkring lärjungar vars främsta intresse ska ha varit att ”hjälpa varandra i grupper”, medan världen därute spelade en marginell roll i deras liv.

Trädgården som oas, en plats att stilla bedja om lever kvar än idag. Det framgår tydligt vid en genomläsning av en handfull av de trädgårdstidningar som finns på den svenska marknaden. Jag har läst åtta av dem, varav två engelskspråkiga. Här tas jag med på en resa bland krukor och konstnärspar på Österlen, vidare till hårt disciplinerade renässansträdgårdar i Provence och toskanska villaträdgårdar som breder ut sig som parker över landskapet. Däremellan får jag mig en hel del byggtips och skötselråd till livs.

Den gemensamma nämnaren i dessa tidningar är onekligen att trädgården ska bjuda in till lugn och avkoppling, vara en flykt från världen. Påtagligt är också hur vid tolkning som faktiskt görs av begreppet trädgård. Som exempelvis tidningen Vi:s trädgårdsspecial som låter kända kulturpersonligheter berätta om sin favoritblomma, inte sällan en som växer i det fria. Den svenska kärleken till naturen som tempel och en plats för smultron och brunbrända barfotafötter blir uppenbar när samma tidning går på djupet i Astrid Lindgrens naturromantiska skildringar av uppväxt och barndom. Eller i reportaget om varför våra naturupplevelser som barn är så viktiga för oss att de dröjer sig kvar resten av livet. Insvepta i ett nostalgiskt skimmer letar sig gärna in i litteraturen.

Även i tidningen Trädgårdsliv, som under som under vinjetten ”Den ätbara trädgården” ger tips om hur man tillagar ramslök plockad i det vilda, beger sig en bra bit utanför växtligheten innanför villornas staket.
Personligen har jag enbart några pelargoner på balkongen och min trädgårdsskötsel på landet sträcker sig till att med skräcksvett lackandes i händerna klippa gräset med P1 i öronen och en isande rädsla inombords för att köra över ännu en ringlande reptil med gräsklipparen. Ändå dras jag in i de prunkande trädgårdarnas verklighetsflykt när jag bläddrar igenom trädgårdstidningarna där våren redan står i full blom. Kanske för att jag har en rik inre trädgård, som en vän sa till mig häromdagen. För att nämna ännu en sinnebild av vår syn på trädgården som något som utvecklar och stimulerar. Får oss att växa som människor.

Jag inledde min resa i trädgårdstidningarnas värld med att fördjupa mig i hur man skapar rabatter och lyckas med pelargoner i den bonnierägda och lagom folkliga Allt om trädgård. Här riktar man in sig mot en bred målgrupp och skryter om att vara ”Sveriges största trädgårdstidning”. En bildrik publikation där läsarna bland annat får följa med hem på ett klassiskt hemma hos-reportage hos konstnärsparet i Ysby i södra Halland.

Konstnärer och formgivare är relativt vanligt förekommande i dessa tidningar. Inte oväntat då även förmågan att vårda och forma en trädgård kräver ett visst mått av konstnärlig talang och en uppenbar känsla för färg och form.  I nämnda tidskriftenTrädgårdsliv möter vi formgivaren Signe Persson-Melin som tar oss hem till sin radhusträdgård med bokhäckar och formklippta boxbombuskar. Persson-Melin, som bland annat är känd för sin glasburk Sill i kvadrat och serviserna Chess och Signum, berättar om hur det tog henne tre omgångar att hitta rätt pion. 

Trädgårdsliv trycks på tjockt, strävt papper och av innehåll och annonser att döma vänder den sig till en kulturintresserad äldre målgrupp, som har råd att resa till Provance och uppskattar att få en guidning i skandinavisk keramik av toppklass, samt att blicka in hos landskapsarkitekt Mona Wembling och hennes trädgård med de många rummen. Det senaste tillskottet är den aromatiska kretaträdgården. Att trädgårdar kan ha flera rum är en helt ny kunskap för mig i denna för mig obekanta kultursfär.

Hus och Hem trädgård handlar det till min stora besvikelse mest om att bygga terrasser och snickra väggfasta bänkar. Här trängs bilder på parasoller, hängmattor och trädgårdsmöbler med ritningar och skisser för den händiga. Här finns inte en lugn stund för njutning, istället ska här konsumeras och monteras i det oändliga. Jag blir stressad bara vid en första genombläddring. En likartad upplevelse får jag av Allt i hemmet uterum- och trädgård som främst fokuserar på inredning på Östermalm, soffgrupper och olika typer av terrassmöblemang. Det enda som egentligen osar trädgård är annonserna och ett par avstickare till krukor och enstaka exteriörbilder.

Annat är det i den brittiska tidskriften The English garden. Här får man lära sig att beskära buskar och odla i växthus. Här görs även besök i slottsparker med hårt friserade häckar. För den som har sett filmen Edward Scissorhands, där Johnny Depp spelar en ledsen tonårspojke med saxar istället för fingrar, och som upplever äkta lycka för första gången när han hittar en talang som ingen annan besitter, förstår på ett ungefär hur dessa formklippta skapelser ter sig. Även i Small gardens bjuds det på buskar som ser ut som dansande flickor i kjol. På det hela taget ser den senare tidningen ut att vända sig till samma publik som Alexander Mc Call Smith gör med sina böcker om Damernas detektivbyrå.

The English garden är den enda av magasinen som faktiskt skvallrar om att alla dessa perfekta trädgårdar kräver ett ansenligt mått av hårt arbete. I de flesta svenska varianterna tycks de prunkande trädgårdarna och grönskande bakgårdarna mestadels vara något som kommer till den med det rätta sinnelaget. En oas som bara uppstår. Jordiga naglar, stela knän och värkande ryggar lyser med sin frånvaro. Överlag står påfallande lite att läsa i dessa nischade tidningar om hur folk hittar all denna tid som trädgårdsskötseln kräver. Även om till och med jag inser att det är en fråga om intresse och prioritering. När ska man hinna läsa alla böcker? tänker jag och sneglar på mina pelargoner som tydligen skulle ha beskurits redan i början av mars.

Som den kulturskribent jag ändå är får jag väl erkänna att det är Vi trädgård som tilltalar mig mest. Redan på omslaget lockar man till läsning med Linda Skugge och KG Hammar som pratar mull. Några sidor in i tidningen breder Göran Greider och hans Springer spaniel Stina ut sig på ett helt uppslag där den ordträngde poeten och talar ut om sin kärlek till nässlor. Ska man vara ärlig är väl detta främst en kulturtidning med natur- och trädgårdsvinkel. Så värst mycket jordvändande och gödslande blir det aldrig.
Som allra folkligast blir det däremot i Allers Trädgård som inramad av grälla färger och skrikande rubriker visar hur man klär in en möbel i blomstermönstrad tapet eller gjuter deokrationsstenar. Men även här strösslas med en hel del med handfasta tips och bilder på leende kvinnor som kryper på alla fyra i rabatten eller står rofyllda på trädgårdsgången. Oftast med solen som en ständig följeslagare.

Som inspirationskälla och vägledare fungerar dessa tidskrifter väl. Till och med jag kan se mig själv med en sekatör i handen på balkongen medan kvällssolen sänker sig över Älvsborgsbron. Kanske kan även jag en dag gräva i jorden utan att yvas över insekter och ormbett, tänker jag och låter mig dras djupare in bland vattenspeglar och perenner. Om inte annat kan jag ju tänka på hur min inre Ronja Rövardotter kommer till sin rätt i mötet med en skogstjärn, en vitsippsbacke eller under stjärnhimlens gnistrande valv. Som levandes och uppväxt i naturlyrikens Sverige kommer nämligen ingen undan naturbarnet inom oss medan vi framlever våra dagar i livets trädgård.

torsdag 15 maj 2014

Joanna Hellgren - Min nattbror

Det som skulle kunna vara en mörk och hotfull berättelse blir i stället en varm och öm skildring när den mejslas fram av Joanna Hellgren, skriver Hanna Jedvik. (GP 15 maj) 

Genre: Seriebok
Författare: Joanna Hellgren
Titel: Min nattbror
Förlag: Galago

En tioåring som väntar på döden och lever i övertygelsen om tiden är utmätt. Det är vad vi möter i Joanna Hellgrens seriebokMin nattbror, där Jakob växer upp i skuggan av sin döda bror. Jakob föddes på dagen nio månader efter det att brodern hade förolyckats. Även han hette Jakob.
Den nu tioåriga huvudpersonen ärver syskonets musikaliska talang och hans mor säger att hon har fått tillbaka sitt omkomna barn. En tung börda för den unga människa som därför tror att också han kommer att bli påkörd av en buss och dö på sin tioårsdag. Eftersom allt ändå tycks vara en enda lång upprepning. Övertygelsen bär han inom sig som en hemlighet. Om dagarna väntar Jakob på döden och på nätterna kommer brodern tillbaka och pratar med honom vid sängkanten.
Tack vare den nyfunna vännen Miranda, som får Jakob att utmana sina rädslor, och en far som finns på andra sidan staden vänder mörker till ljus.
Min nattbror gavs ut i Frankrike redan 2008 och fick bland annat utmärkelsen sélection officielle vid Europas största seriefestival i Angoulême. Därefter har Joanna Hellgren även utkommit med tre böcker i serien om Frances. I Min nattbror gestaltar hon barnets utsatthet och vuxenvärldens vilsenhet med varsam hand. I både teckningar och text finns en skörhet som ringar in Jakobs sorgsenhet och oro på ett sätt som får honom att landa rakt i hjärtat på mig som läsare.
Det som skulle kunna vara en mörk och hotfull berättelse blir i stället en varm och öm skildring när den mejslas fram av Joanna Hellgren. En seriebok för alla åldrar som behandlar de existentiella och svåra frågorna utan att bli tung och svart. Men så är det också alltid något speciellt med brådmogna barn i litteraturen. Även om tioårige Jakob har tvingats mogna på tok för tidigt.

Oh this town

Fin dag i fin stad. 
Avslutas i moll. 
En kreativ röst har tystnat. 
Ta hand om varandra och de som står er nära.
Var inte rädda när det gör ont i dem som ni tycker om. 
Stanna. 
Lyssna. 
Finns till. 
Avfärda aldrig.


Sorgligt. Onödigt. Oändligt tråkigt. Saknar ord. 





Shoreline. Min stad. Fin stad. Hamnstad.  




Oh this town. 

tisdag 13 maj 2014

Om jag vore en säl


Har inte mycket att säga.
Det är en sån dag idag. 
Här är lite bilder istället. 
Om jag var ett djur hade jag varit en säl. 
Det är allmänt känt. 
I övrigt regn. 


Broderi. Nana Håkansson broderar klokskaper som jag kläcker ur mig.
Ovanstående kan man även säga till sig själv. Men det blir ju inte roligare för det. 

Konst. Även detta är gjort av Nana Håkansson som är kulturskribent och illustratör. 
Konstverket är inspirerat av mig och heter "Den svårfångade sälen". 

Skodd. Hittade äntligen nya gula skosnören till min favvo-martens. 

Korvfest. Ibland blir man bjuden flott. På vegetarisk varmkorv på lördagkvällen.

Utsikt. Så här fint var det hos mig i helgen. Mörkare moln nu. 

måndag 12 maj 2014

Linda Skugge - 40 Constant reader

I 40 Constant reader försöker Linda Skugge förstå sig själv, och mediebilden av sig själv, och varför hon aldrig kommer att bli älsklig och vanlig. Som litteratur blir det vasst, hårt och härligt, skriver Hanna Jedvik. (GP 11 maj) 

Läsning. Skarp bok, oskarp bild. 

Genre: Autofiktion
Författare: Linda Skugge
Titel: 40 – Constant reader
Förlag: Piratförlaget

Jag har alltid varit ett Linda Skugge-fan. Det är sant. Men så har aldrig en recension av hennes böcker inletts tidigare. Åtminstone om man får tro henne själv. Snarare brukar de tydligen inledas ”Jag har aldrig varit ett Linda Skugge-fan”.
I sin nya bok 40 – Constant reader strör hon som vanligt boktitlar, författarnamn och idoldyrkan omkring sig. Framför allt ägnar hon de knappa 200 sidorna åt det ständigt återkommande ämnet Linda Skugge. Eller ”Linda Skugge” som hon skriver. Alltså mediepersonligheten Linda Skugge.
Till stor del reflekterar hon kring sitt eget skrivande och sig själv som skrivande person. Hon backar tillbaka till sina krönikor från tidigt 1990-tal och vänder även blicken mot de egna dagböckerna i den självbiografiska Men mest av allt vill jag hångla med nån.
Hennes texter är fortfarande snarlika. Framför allt på en punkt, nämligen den att hon gör precis som man inte får. Kanske är det därför jag alltid har varit så svag för hennes texter. I stället för att rakryggat ta en debatt eller en konflikt sätter hon sig vid tangentbordet och skjuter giftpilar mot dem som begått oförrätter. Få går fria. Inte ens vännerna från förr. ”Linda, förstår du hur känd du var? Hur jobbigt det var för oss?” rabblas återkommande. Hon skjuter också skarpt mot personer i offentligheten eller i yrkeslivet.
Den gamla Fittstimkollegan Karolina Ramqvist är en av dem som får en pil i ryggen när denna i tidningen Vi läser säger sig ha hela nästa bok klar i huvudet. Att hon bara väntar på ”en röst, en färg”. Lögn och trams, slår Linda Skugge fast. Själv har hon en betydligt mer vardagsrealistisk syn på livet, arbete och skrivande.
I 40 – Constant reader försöker Linda Skugge förstå sig själv, och mediebilden av sig själv, och varför hon aldrig kommer att bli älsklig och vanlig som Bodil Malmsten. Trots att också hon är taggig. Kanske för att Linda Skugge har en förmåga att ständigt återuppfinna sig själv som medias hackkyckling och underdog, tänker jag. Som om hon nästintill tar ut hämnden i förskott. För säkerhets skull.
Som litteratur blir det vasst, hårt och härligt.

måndag 5 maj 2014

Alla dessa dagar

NY. Förutsägbar längt nummer1. 

Diagnos: Same old, same old. Fast knappt ens pollenallergi. 
Överraskning: Det är roligt att skriva igen. Jag vet vad texten jag håller på med behöver och hur jag ska göra för att knuffa den dit jag vill. Tror jag. 
Helgens bästa: Animelördag och fint sällskap
Helgens sämsta: Skörhet. Eller något annat som jag inte begriper. 
Devis: Mänskligheten är en ständig källa till besvikelse. 
Längt: New York, Berlin och lite Spanien faktiskt. Känns som att jag inte har lust att vara i Sverige på hela sommaren. Mycket oväntat. 
Textrad i huvudet: Så du vill bo på Easy street, aldrig riskera nåt, aldrig växa upp. 
Trött på: Att leta. 
Planerar: Sommaren. 
Senaste albumlyssningen: Lykke Li - I never learn
Senaste läsningen: DN söndag. 
Tråkigt: Att jag lätt genomskådar saker. Ge mig ett raster. 
Om man fick önska: En ny säsong av In treatment. 


Favoritstad. Som att komma hem.