Linda Skugge - 40 Constant reader

I 40 Constant reader försöker Linda Skugge förstå sig själv, och mediebilden av sig själv, och varför hon aldrig kommer att bli älsklig och vanlig. Som litteratur blir det vasst, hårt och härligt, skriver Hanna Jedvik. (GP 11 maj) 

Läsning. Skarp bok, oskarp bild. 

Genre: Autofiktion

Författare: Linda Skugge

Titel: 40 – Constant reader

Förlag: Piratförlaget

Jag har alltid varit ett Linda Skugge-fan. Det är sant. Men så har aldrig en recension av hennes böcker inletts tidigare. Åtminstone om man får tro henne själv. Snarare brukar de tydligen inledas ”Jag har aldrig varit ett Linda Skugge-fan”.

I sin nya bok 40 – Constant reader strör hon som vanligt boktitlar, författarnamn och idoldyrkan omkring sig. Framför allt ägnar hon de knappa 200 sidorna åt det ständigt återkommande ämnet Linda Skugge. Eller ”Linda Skugge” som hon skriver. Alltså mediepersonligheten Linda Skugge.

Till stor del reflekterar hon kring sitt eget skrivande och sig själv som skrivande person. Hon backar tillbaka till sina krönikor från tidigt 1990-tal och vänder även blicken mot de egna dagböckerna i den självbiografiska Men mest av allt vill jag hångla med nån.

Hennes texter är fortfarande snarlika. Framför allt på en punkt, nämligen den att hon gör precis som man inte får. Kanske är det därför jag alltid har varit så svag för hennes texter. I stället för att rakryggat ta en debatt eller en konflikt sätter hon sig vid tangentbordet och skjuter giftpilar mot dem som begått oförrätter. Få går fria. Inte ens vännerna från förr. ”Linda, förstår du hur känd du var? Hur jobbigt det var för oss?” rabblas återkommande. Hon skjuter också skarpt mot personer i offentligheten eller i yrkeslivet.

Den gamla Fittstimkollegan Karolina Ramqvist är en av dem som får en pil i ryggen när denna i tidningen Vi läser säger sig ha hela nästa bok klar i huvudet. Att hon bara väntar på ”en röst, en färg”. Lögn och trams, slår Linda Skugge fast. Själv har hon en betydligt mer vardagsrealistisk syn på livet, arbete och skrivande.

I 40 – Constant reader försöker Linda Skugge förstå sig själv, och mediebilden av sig själv, och varför hon aldrig kommer att bli älsklig och vanlig som Bodil Malmsten. Trots att också hon är taggig. Kanske för att Linda Skugge har en förmåga att ständigt återuppfinna sig själv som medias hackkyckling och underdog, tänker jag. Som om hon nästintill tar ut hämnden i förskott. För säkerhets skull.

Som litteratur blir det vasst, hårt och härligt.

Hanna Jedvik