Konstnären Peter Johansson,
senast aktuell i Västsverige med utställningen El Hombre Elastico – Min vän
korven på Borås konstmuseum, ställer just nu ut verket Teater på Stefan Karlssonsmuseum för dålig konst, i en källarhål i centrala Göteborg. Fredag
20 januari besökte jag vernissagen och lyssnade på ett samtal mellan Peter
Johansson och regissören och dramatikern Mattias Andersson, konstnärlig ledare
för Backa Teater. Texten publicerades i Göteborgs-Posten 22 januari.
Motorn
till maskinen som ska få de röda fanorna att fladdra för vinden har lagt av.
Därför hänger nu flaggorna stilla inne i källargången, mellan gjuten betong och
väggar av trä. Inifrån ett förråd hörs den Malmöbaserade konstnären Peter
Johanssons röst eka, som satt han där inne och läste med tordönsstämma. Med
inlevelse och den lekfullhet, som ofta präglar hans konstnärskap, framför han i
verket Teater sin egen tolkning av folksagan
Hans och Greta. Berättelsen om de två
barnen som lämnas i skogen av sina fattiga föräldrar är lika hemsk i original
som i Johanssons radioteater, inspirerad av hans egen uppväxt. Ljudbilden smälter
samman med de blodröda konstverken som dinglar från taket. Här syns ett tittskåp,
halshuggna dockor och sirlig vit kristyr gjord av fogskum som letar sig kring
konstverkens kanter.
Peter
Johanssons pepparkakshus får liv på vernissagen i konstnären och curatorn
Stefan Karlssons galleri, Stefan
Karlssons museum för dålig konst. Ett konceptmuseeum med ambitionen att
diskutera vad som är bra respektive dålig konst och hur samtidskonst kan visas
i Göteborg. Stefan Karlsson drev under många år det konstnärsdrivna galleriet Sub
bau och har ett starkt engagemang för hur Göteborg ska överleva som konststad.
Under
Stefan Karlssons trettiofem år som konstnär har ett trettiotal gallerier
tvingats stänga på grund av höga hyror. Därför tog han i höstas initiativet att
öppna ett museum i källaren till sitt flerfamiljshus på Johanneberg i centrala
Göteborg. Det började med Ernst Billgren och nu har alltså turen kommit till Peter
Johansson, som i samband med vernissagen denna fredagskväll samtalar med
regissören och dramatikern Mattias Andersson, konstnärlig ledare för Backa Teater. I
fokus står frågan om bra och dålig konst. Inte minst diskuterar de teatern och
konstens olika förutsättningar och beröringspunkterna konstarterna emellan. Uppskattningsvis
femtio personer tränger ihop sig i vad som skulle kunna vara ett uttömt cykelförråd
eller en nedmonterad tvättstuga.
Det blir ett vindlande samtal om konstnärens
frihet och oberoende, kontra scenkonstens bundenhet till ekonomi och behovet av
att fylla salonger. Både Mattias Andersson och Peter Johansson konstaterar att de
kan var avundsjuka på varandras möjligheter. Inte minst då Peter Johansson med
sin performancekonst närmar sig teatern allt mer och vill utforska såväl
scenkonst som film. Men som enskild konstutövare är det svårt att hitta en form
och ekonomi för det. Mattias Andersson, som å sin sida förfogar över en
teaterscen, kan ändå sakna den konstnärliga frihet som han möter hos Johansson
eller teatergrupper i städer som Berlin och Bryssel. Det ställer speciella krav
att ägna sig åt teater som finansieras av kommunala skattemedel konstaterar
Andersson, men understryker att han rent ideologiskt sympatiserar med idén om
en folkteater.
Utifrån
vernissagekvällens samtal blir det uppenbart hur jakten på konstnärlig kvalitet
är ett ständigt pågående projekt för den som söker ett konstnärligt uttryck. Och
att friheten bor i konsten. Sällan i dess förutsättningar.
