Klas Östergren - Samlade noveller

Även om novellerna bjuder på en annan typ av gestaltning lyckas Klas Östergren ändå bygga upp komplicerade skeenden och röra sig mellan tidsplanen på ett obrytt vis, skriver Hanna Jedvik om novellsamlingen Samlade noveller. (Recension publicerad i Göteborgs-Posten 24 November.)

Genre: Novellsamling

Författare: Klas Östergren

Titel: Samlade noveller
Förlag: Natur & Kultur

Att träda in i den Östergrenska världen är inte enbart att resa i tid och rum. Det är också att färdas i samhällets skuggmarker, i de förlorade själarnas land och att få en inblick i skumraskaffärer och snabba klipp. Oavsett om det rör sig om en EU-parlamentariker i trångmål, som i novellen Kvinna i starkt ljus i Klas Östergrens nya novellsamling, eller de ökända bröderna Leo och Henry Morgans äventyr i Gentlemen och Gangsters, finns alltid en konflikt på lut eller trubbel som väntar bakom hörnet.  

I Klas Östergrens litterära universum bjuds vi upp till dans bland trashankar, slashasar och kvicktänkta damer. Till allt det där som vilar dolt under ytan. Gärna i ett Stockholm från förr, när tidens stod stilla på ölsjappen och när män var män och kvinnor var kvinnor. Som bekant är det många herrar vid bardiskar som radar upp sig i Klas Östergrens författarskap. Här smids planer och trassliga liv passerar revy medan drinkarna sänks i takt med solnedgången utanför smutsiga fönsterrutor.

Kvinnorna kommer och går. Ofta sluga och rappa i käften. Sällan våp som inte vet att ta för sig. Oftare agerar de spindeln i nätet och utgör historiens mittpunkt, som exempelvis den mystiska Maud som ständigt nästlar sig i berättelsen om Bröderna Morgan. Eller den karismatiska Anne-Marie vars livsöde rusar fram som en löpeld i romanen Twist från förra året. Även i Den sista cigaretten finns karaktären Madeleine som en välsmord berättarteknisk motor. Oftast figurerar damerna dock som bifigurer i en skog av manliga subjekt. Det måste ändå sägas. Och med det sagt kan man lugnt konstatera att mönstret med druckna män och mer eller mindre fallna, men skarpsynta kvinnor, känns igen tydligt också nu när Klas Östergrens Samlade noveller kommer ut lagom till julhandeln. Alltsammans är kortprosa tidigare utgiven i olika sammanhang genom åren.

Akademiledamot Klas Östergren har vid det här laget varit verksam som författare i över fyrtio år och behöver knappast någon närmare presentation. Han har översatt en rad romaner och dramatiska verk, gett ut ett tjugotal romaner, noveller och novellsamlingar samt skrivit manus till hyllade filmer och TV-serier som Veranda för en tenor och Soldater i månsken. Och sedan februari 2014 är han även innehavare av stol nummer elva i Svenska Akademin där han efterträdde bortgångne Ulf Linde.

Det som ofta imponerar i Klas Östergrens författarskap är förmågan att bygga en komplex historia med oväntade vändningar, snitsiga sidospår och en dov dyster stämning. Där figurerar ofta ett otal karaktärer utan att blir rörigt och romanerna spinner ofta över ett brett tidsspann. När hans noveller nu samlas i en enda tegelsten till volym blir det uppenbart att novellen som form bjuder på hela andra utmaningar och förutsättningar jämfört med romanen.

”Kortare och mer koncentrerade berättelser kan ha den fördelen att man som författare får en chans att inbilla sig, åtminstone för en stund, att man har saker och ting under kontroll", säger Klas Östergren själv i en kommentar på förlagets hemsida om novellen som genre.

Även om novellerna bjuder på en annan typ av gestaltning lyckas Klas Östergren ändå bygga upp komplicerade skeenden och röra sig mellan tidsplanen på ett obrytt vis, precis som han brukar. Han lyckas dessutom teckna personporträtt och människoöden med lika lätt hand som i sina romaner, exempelvis i Kamrat i Blå uniform eller Ravioli. Medan läsaren slungas fram och åter mellan skrönorna i Klas Östergrens noveller befinner sig författarjaget hela tiden på en metanivå och öppnar dörrar till sina olika berättelser, som binds samman av honom själv där han går in och ut ur historierna.

Det råder ingen tvekan om att Östergrens styrka ligger i berättarglädjen, drivet och förmågan att få mig som läser att tro att han berättar en hemlighet där han står tätt intill i baren med ett glas bordeax framför sig. Men trots att dialogen överlag är rapp och underhållande, miljöbeskrivningarna detaljerade och snillrika är det bästa ändå det som pågår däremellan. Det där som tar Klas Östergrens litterära gestaltning till en högre nivå. Kommentarerna, funderingarna och de beska invändningarna som mynnar ut från författarjaget själv. Det där som tillför det lilla extra i den Östergrenska prosan. Det där som anger tonen och den kamratliga jargongen. Som försätter mig i tron om att vara utvald och ha ingått en pakt med författaren och får mig att tro på den där röktunga mystiska världen. Som får mig att spana lite extra när jag går förbi det där glömda ölhaket på hörnet vid Sveaplan (nej, inte Gyllne Prag), där män och kvinnor sitter en och en vid borden och intar den dagliga middagen med tillhörande öl. 

De där haken som jag då och då luras att tro att de har försvunnit mellan hipsterkrogar och minimalistiska cocktailbarer. Tills jag en dag läser Klas Östergren igen och inser att de där människorna finns där mitt framför näsan på oss och bjuder på berättelser från tidens rand, signerade Klas Östergren som från sin skrivmaskin för deras talan och öppnar ögonen på oss andra som annars låter oss förblindas av samtidens vita väggar.

En inte allt för vild gissning är att denna bok med sina 700 sidor kommer att vänta under granen på julafton som gåva till såväl mor som far, syster och bror. Fast den som har läst novellerna White trash Christmas, Röd jul och Vinternattens frusna leende vet att julefriden varken är enkel eller självklar. Snarare kan julen den vara kall, hård och skoningslös bland Stockholms trasiga själar. 

Ibland är julen helt enkelt luguber.