Tack och Förlåt av Fanny Agazzi

Kompisar ska inte dö innan de fyller trettio och det ska inte vara ett helvete att bli gravid. Fanny Agazzis serieroman Tack och förlåt är stundom dyster, men ändå framejslad med mjuk hand, tycker Hanna Jedvik (Text i GP).

Genre: Serier
Författare: Fanny Agazzi 

Titel: Tack och förlåt

Syster Förlag

Nabil bara dör en dag. Så där som tjugosexåringar absolut inte ska göra. Ändå bara faller han död ned. Och Fanny, som är Nabils bästa vän, går i tusen bitar.
Det är intimt, hudlöst och blottande när Fanny Agazzi skildrar bästa vännens bortgång i serieromanen Tack och förlåt.

Allt tar sin början den dagen då Fanny och Nabil lär känna varandra och delar på den sist asnusen. Sedan hoppar berättelsen fram till när Fanny träffar sin kärlek Elias och sedan kastas vi lite fram och tillbaka i tiden. Främst får vi följa Fanny och Elias tröstlösa försök att bli gravida.

Det blir en hård kamp som inkluderar ett par smärtsamma bakslag i form av utomkvedshavandeskap och missfall. Alltsammans färgat av sorgen efter Nabil. En sorg som är outhärdlig och svår att hantera, samtidigt som de tillfälliga anställningarna i mediebranschen avlöser varandra i en ständig stressande tillvaro. 

 Fannys sorg över ett förlorat barn och den döde Nabil förvandlas till ilska och hon riktar taggarna också mot dem som vill henne väl. Det blir lite rörigt i det där som kallas livet helt enkelt. Det som inte alltid är så himla lätt. 

Fanny Agazzi är född 1985, bor i Stockholm och jobbar till vardags på Barnkanalen på SVT. När hon nu debuterar lyckas hon renodla en svår berättelse till en kärnfull, stark och utelämnande historia som är lätt att ta till sig. Vardagen som präglas av sorgen som tränger sig tränger sig på och håller huvudpersonen i ett järngrepp blir så verklig att den går att ta på i Fannys svartvita realistiska teckningar.

Visst är det stundom svart och dystert, men även vändningarna lyckas Fanny Agazzi mejsla fram med mjuk hand. På ett effektivt sätt visar hon att det faktiskt kan finnas hopp även när det är som mörkast. Tack vare att det finns en total ärlighet i berättelsen blir den trovärdig, varm och engagerad. Dessutom gestaltar hon ett öde som är viktigt för många att kunna spegla sig i.