Kristofer Folkhammars - Magisterlekarna

Kristofer Folkhammars Magisterlekarna är en ljuv fantasi, en värld att kliva in i och där allting utanför är upplöst i kanterna, anser Hanna Jedvik. Och när hela omvärlden stirrar sig blind på heterokulturen krävs ett grabbatag för att vi ska vända blicken. (GP 26 september) 

Roman

Kristoffer Folkhammar

Magisterlekarna

Natur & Kultur

Magistern är bekymrad. Han vankar av och an mellan undervisningssalen och sitt arbetsrum. Utanför fönstret studerar han pojkgruppen. Hyenorna. Tim, Fred, Paul och Noak. Deras kroppar. Hur de rör sig. Hur de kärleksfullt tar på varandra. Så självklart. Så njutbart och enkelt. Som om de inte kände till att homosexualitet inte alltid har varit en självklarhet. Magisterns lekar med skolans gunstling Charles är inte längre vad de har varit och han känner frustrationen krypa. Vem är Magistern utan Charles? Utan sin dominans.

Kristoffer Folkhammar målar upp ett eget universum i sin nya roman Magisterlekarna. Ett universum där homosexualiteten mellan de unga pojkarna på Läroverket är norm och där varje rörelse och varje tanke är fullspäckad med erotik och sexuell laddning. Stundvis till och med undervisningen, i denna säregna berättelse som förlaget kallar en sodomitisk melodram.

Författaren och litteraturkritikern Kristofer Folkhammar debuterade med romanen Isak & Billy 2011, som han ett år senare följde upp med diktbokenNär han kysste mig förlorade jag allt. Precis som i sina tidigare verk utforskar Kristofer Folkhammar i Magisterlekarna det manliga homosexuella begäret. Romanens spelplats är ett läroverk för pojkar, så som vi känner elitskolorna med sina internat ifrån litteraturens och filmens värld. En plats där de homosociala relationerna står i centrum, men där vi annars lämnas i endast en antydan till homoerotik löper Folkhammar i Magisterlekarnalinan fullt ut. Här är alla bögar.

”De lekte ju redan som barn, har alltid hållit ihop, vuxit in i själva knullandet, och hela tiden har frasen: ’min tur!’ varit närvarande. Glatt, ivrigt och ofta utropad av dem bägge.”

Här nämns knappt ens ordet heterosexualitet eller monogami. Med sin rättframma, ändå poetiska prosa, mejslar Folkhammar fram de undersköna ynglingarna med en njutbar precision. Ständigt med den sexuella blicken närvarande. Begäret till den manliga kroppen och dess intima delar gestaltas lika delar ömt som rått. Inte sällan blir det köttigt, smetigt och kroppsligt.

Romanen tar sin början vid höstterminens start. Pojkeleverna är fullt upptagna med de prestigefyllda uttagningarna till årets ”Sångtåg”, med dans, musik och dramatik. Ett slags idoluttagning, luciatåg och elittävling på en och samma gång. Kampen om vem som ska bli förstesångare börjar redan tidigt på hösten och snacket om vem som har fuskat sig till en plats i tåget drar fram som en löpeld genom historien. Magistern som främst har eleven Charles och deras gemensamma dominanslekar i huvudet blir distraherad av oväntade intriger som han har svårt att hantera. Relationen med Charles hittar inte riktigt sin form den här hösten och inom honom rasar kampen mot det förflutna. Ärren som pryder hans kropp påminner om ett annat liv, med förtryck och diskriminering.

Magisterlekarna är en ljuv fantasi. En värld att kliva in i och där allting utanför är upplöst i kanterna. Till viss del påminner denna roman om den typ av fanfiction som skrivs av hängivna dyrkare av specifika filmer och tv-serier. Texter som spinner loss i sexuella fantasier om exempelvis Harry Potter och antagonisten Draco Malfoy och deras hemliga möten på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Eller varför inte Mister Spock och Captain Kirk i en kärleksförening i rymdäventyret Star Trek. Endast fantasin sätter gränser för dessa erotiska berättelser som breder ut sig över internet.

Ett av de mest kända exemplen på denna subkultur är den bästsäljande erotiska romanen Femtio nyanser av honom. En berättelse som fann sin form som fanfiction på med titeln Master of the universe av en författare som då gick under namnet Snowqueens Icedragon, sedermera E L James med västvärldens slukare av erotisk BDSM-litteratur. 

Men ganska snabbt upphör likheterna mellan subkulturens texter och Folkhammars berättande. Även om det är symptomatiskt att de manliga homoerotiska fantasierna ofta har fått hitta sitt utrymme utanför mittfåran i den heteronormativa litterära världen. Tur då att Magisterlekarna finns med i årets svenska utgivning.

 Detta är en litterärt sparsmakad roman, med ett kärnfullt lyriskt språk. Den är begränsad vad det gäller tid och rum och är effektivt berättad i sitt nätta format. Lekfullheten i Kristofer Folkhammars gestaltning präglar inte enbart den unika berättelsen, även hans språk och poetiska uttryck bär på en lättsamhet som överraskar. Det blir aldrig slentrianmässigt eller tråkigt. Precis när man tror att man vet var man har honom dyker det upp ett nytt utfall eller infall.

Och även om själva ramberättelsen är en ganska tunn historia bär den på en sällan skådad laddning. Trots att jag ärligt talat blir jag ganska uttråkad av den banala intrigen som minner om amerikanska high schoolfilmer, bygger Magisterlekarna upp en värld som jag kommer att bära med mig länge framöver. Som jag är glad att jag kan minnas och titta in i när andan faller på.

Dessutom är den svenska samtidslitteraturen hyfsat svältfödd på den här typen av manliga homosexuella relationer. Åtminstone om man jämför med vissa filmer och tv-serier där man har kommit ganska långt i att skildra gaykulturen på sina egna villkor och inte enbart i förhållande till heterosexualiteten. Som exempelvis brittiska serien Looking eller Queer as folk som hade premiär år 2000.  På den punkten råder det ingen tvekan om vad Kristofer Folkhammar vill uppnå med Magisterlekarna. När hela omvärlden är stirrar sig blind på heterokulturen (som jag inte tror intresserar honom nämnvärt) krävs ett grabbatag för att vi ska vända blicken.