Atul Gawande | Att vara dödlig

Kirurgen och författaren Atul Gawande tar sig an svåra frågor om livet och döden, och om bästa tänkbara vård i slutskedet. Han drar livsviktiga slutsatser som angår oss alla, skriver Hanna Jedvik som har läst hans bok. (GP 17 augusti)

Ur Atul Gawandes Att vara dödlig. 

Sakprosa

Författare: Atul Gawande

Titel: Att vara dödlig

Översättning: Ulrika Junker Miranda

Förlag: Volante

Atul Gawande är en av president Barack Obamas favoritskribenter. Förutom att Gawande är praktiserande kirurg vid Brigham and Women’s Hospital i Boston och undervisar vid Harvard Medical School, har han även skrivit ett flertal bästsäljande böcker med medicinsk inriktning. Att vara dödlig är den första som kommer ut i svensk översättning. Sedan 1998 är han dessutom fast skribent på tidningen The New Yorker.

I Att vara dödlig tar Atul Gawande sig an det bistra faktum att vi alla en gång ska dö. Hur kan läkare och vårdpersonal göra för att ställa rätt frågor om vilken vård som önskas i livets slutskede och på vilket sätt kan man guida en döende patient mot det oundvikliga slutet på bästa sätt? Hur gör vi egentligen för att ge livet ett så värdigt avslut som möjligt, med så lite psykiskt och fysiskt lidande det bara går. Med hjälp av goda exempel från vårdinrättningar, forskning och i samtal med kollegor, anhöriga och patienter visar han hur vi kan få ett så rikt liv som möjligt även när slutet närmar sig med stormens hastighet.

Atul Gawande börjar berättelsen i sin svärmor Alice och hennes resa från ett självständigt liv i eget hus till ett vårdhem för äldre. Hon får stå som återkommande exempel på hur självbestämmandet och värdigheten plockas ifrån oss i vårdapparaten. Likaså lyfter han förtjänstfullt fram sin egen farfar Sitaram Gawande, som med hjälp av släktingar och familj levde livet på sina egna villkor hemma på ägorna i Indien till dess att han nästintill dog sittande på hästryggen. Kontrasten mellan det gamla samhällets omhändertagande av äldre släktingar och den moderna tidens vårdinrättningar blir knivskarp. Även om han pekar på att generationsboende idag ofta fungerar dåligt i praktiken för båda parter.  

Dock handlar en stor del av boken om just äldrevård, åldrande och palliativ vård när Atul Gawande bjuder på en rejäl rundtur i den amerikanska vårdkedjan och intervjuar eldsjälar som brinner för att erbjuda ett värdigt och meningsfullt boende för de äldre (alltid i privat regi, något annat tycks inte stå att finna).

I en svensk kontext med äldreboende och hemtjänst blir kontrasten till de amerikanska vårdhemmen, med tvåbäddsrum som enda alternativ för den som inte klarar att bo kvar hemma, påfallande. Kanske heller inte alltid så relevant. Om än intressant.

Påtagligt blir också hur länder som Nederländerna, som tillåter assisterat självmord och där en av trettiofem personer 2012 begärde aktiv dödshjälp, ligger långt efter i utvecklingen av den palliativa vården. Något som Gawande ser som ett misslyckande. ”Vårt yttersta mål är trots allt inte en bra död, utan ett gott liv ända fram till slutet.”

När jag läser Att vara dödlig är det lätt att förstå varför Atul Gawande talar till så många människor. Hans sätt att ta sig an svåra frågor om livet och döden, göra dem allmängiltiga och att med lätt hand väva in fakta och egna erfarenheter från såväl yrkesliv som det privata ger boken liv och läsningen nerv. På så sätt kombinerar han sin intelligens med klokskap, lyfter fram exempel och drar livsviktiga slutsatser som angår oss alla. Därtill formulerar han sig lekande lätt och håller läsaren i handen boken igenom.