Louise Doughty | Kvinna inför rätta

Louise Doughtys Kvinna inför rätta har nominerats till en rad litterära priser och toppar listor i England. Men Hanna Jedvik konstaterar att det är en roman med vissa problem. (GP 11 september) 

En spännande historia som slarvas bort med tafflig gestaltning 

Spänningsroman

Louise Doughty

Kvinna inför rätta

Översättning: Manni Kössler

Forum

Yvonne Carmichael är en framgångsrik genetikforskare. Hon har så pass mycket status och kunskap att hon bjuds in till Houses of Parliament för att föreläsa för ett av utskotten. Väl där låter hon sig förföras av en mycket handlingskraftig främling som hon har intimt umgänge med i en krypta i parlamentets källare.

Det blir starten för den virvelvind av passion och hemliga träffar som Yvonne rycks med i tillsammans med denne man som jobbar som säkerhetskonsult i parlamentsbygganden. Läsaren vet redan från början att denna otrohetsaffär kommer att sluta i katastrof, då berättelsens prolog tar sin början i domstolens vittnesbås där Yvonne berättar sin historia. Sedan backar hon tillbaka till den där första dagen och nystar upp den trassliga berättelsen bit för bit. Då och då med blickar in i framtiden och hela tiden adresserat till ett du som är Yvonnes namnlösa älskare.

Kvinna inför rätta är Louise Doughtys sjunde roman och i likhet med många av hennes tidigare böcker ställer hon svåra frågor om moral och vilka handlingar en människa är beredd att utföra utifrån de situationer som hon ställs inför.

Boken har legat på bestsellerlistorna i England, blivit nominerad till en rad litterära priser och är vid det här laget översatt till mer än tjugo språk. Ändå har jag tyvärr många problem med Kvinna inför rätta. Även om själva intrigen är tät, spännande och till viss del skickligt uppbyggd faller den på eget grepp. Att börja med en prolog som egentligen är början till slutet och att ge glimtar in i framtiden är bättre som idé än i sitt genomförande.

Författaren lutar sig allt för tryggt emot berättelsens dramatiska innehåll, men övertygar mig inte när det kommer till spänning, passion eller dramatik i vare sig språk eller gestaltning. Istället blir det stolpigt, lite torrt och en ganska platt läsupplevelse. Att en bok blir en bladvändare enbart för att man som läsare vill veta hur det ska gå är inte ett kvitto på god dramaturgisk förmåga.