Om förtryck som tar sig ända in i sängkammaren

När männen äras för när de lämnar ut sig själva och sina nära, avfärdas kvinnliga författares verk som något snuskigt och fult. Men Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig för kvinnans kamp ett steg framåt i världshistorien, skriver Hanna Jedvik. (GP 21 mars) 

Punktroman
Författare: Ebba Witt-Brattström

Titel: Århundradets kärlekskrig
Förlag: Norstedts

De hänger ut och spikar upp till allmän beskådan. Det är beskyllningar som kvinnliga författare får utstå när de skriver utelämnande om privatliv och relationer. Därtill haglar förlöjliganden och beskyllningar om hämndbegär över de kvinnliga författare som vägrar tiga still och bita ihop. Se bara på Martina Haag och Carina Rydberg och hur de har tvingats förklara sig i offentligheten om hur de har skrivit sina romaner om svek och maktkamp av helt andra behov än dem som stavas hämndlystnad och skadeglädje. I vissa fall avfärdas dessa kvinnliga författare rent av som psykiskt sjuka, som i Maja Lundgrens fall i samband med rabaldret kring hennes Myggor och tigrar.

När hörde vi likartade resonemang om August Strindberg eller Karl Ove Knausgård? Mycket har sagts om dessa herrar, men sällan har de behövt bemöta anklagelser om hämnd i samband med sina författarskap. Snarare tycks det råda konsensus om att dessa män gör ett stort offer när de exponerar sig själva och sina nära för konsten. För världslitteraturen, som hade blivit så mycket fattigare utan deras berättelser. Det är förvisso inte svårt att hålla med om. Utan poesi och prosa som vänder och vrider på privata relationer hade vår litterära kanon blivit osedvanlig tunn och blodfattig. Bristfällig rent av.

Problem uppstår när det avfärdas som något snuskigt, fult och skamligt när kvinnliga författare lämnar ut sig själva och männen de lever med. En välkänd och näst intill uttjatad, men likväl tacksam, jämförelse av hur ojämlikt kvinnligt och manligt författarskap bemöts är jämförelsen mellan Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna och Ulf Lundells Jack. Två romaner som utkom samma år, men som fick vitt skilda bemötande av kritikerkåren. Det manliga geniet ställs mot det den kåta käringen.  ”Kjolen åker upp och ner, upp och ner. Säga vad man vill om Kerstin Thorvall, men på latsidan ligger hon icke.” som Expressens kritiker Björn Nilsson så fyndigt formulerade sig i numera flitigt citerade recension av Det mest förbjudna från 1976.  

Allt detta är litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström givetvis starkt medveten om när turen nu har kommit till henne att ta plats på de anklagades bänk i litteraturhistorien. Detta i samband med romandebuten med Århundradets kärlekskrig. Ebba Witt-Brattström värjer sig mot anklagelser om hämnd och viftar envetet bort spekulationerna om att hennes lyriska berättelse skulle skildra hennes och exmaken, tillika akademiledamoten, Horace Engdahls äktenskap. 

Självklart är det att förminska denna plågsamma roman med att låta den handla om två personers privata inferno. Ebba Witt-Brattström vet vad hon gör när hon, tydligt influerad av Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga, skriver in sig i en litterär- och feministisk tradition med sin roman om en relations maktkamp och fall. Om förtrycket som tar sig ända in i sängkammaren. 

Romanens Han är ledamot av Styrelsen. Självgod, uppblåst och narcissistisk.  Stiff. Vägrar psykoterapi i rädsla att bli avslöjad och avklädd. Naken. Skräcken för att han ska komma i kontakt med sitt inre barn, som aldrig har vuxit upp, är större än rädslan för att förlora sin älskade.

Hon jobbar på Departementet. Har i omgångar försörjt dem båda, sliter hårt och är uppburen i offentligheten. Men där hemma får hon aldrig det erkännande som hon har längtat efter i sin strävan och tro på jämlikhet, partnerskap och intellektuellt utbyte. Ty det är Han som definierar vad bildning är. Det är Han som föreläser för henne, inte tvärtom. Det är självfallet så att det är hans uppdrag som är finast och viktigast. Hennes feministiska ideologi ser han ner på, rent av föraktar. På så sätt sparkar han effektivt på allt som är hon. En spark som river upp sår som ständigt skaver i hjärteroten. Därtill är han misogyn och förtryckande på alla tänkbara sätt. Kallar henne för fitta inte mindre än sex gånger i romanens rusande framfart.  

Århundradets kärlekskrig är en dödsdans om ett äktenskaps sista ryckningar. Den kärlek som en gång band makarna samman har för längesedan bytts ut i förakt och hårda ord. Här finns inget utrymme för försoning och misshandeln är ett faktum.

"Idag såg syrran
Blåmärkena
på badet."

Huruvida den är fysisk eller psykisk är egalt. Det är själens blåmärken som tar längst tid att sudda ut. Förnedringen det innebär att varken vara respekterad eller älskad av den som alltid borde finnas tätt vid din sida borrar sig långt under huden. Ändå är det Hon som får bära skammen för ett äktenskaps fall. På samma sätt som författaren själv nu ställs till svars när romanen når offentligheten. På samma sätt som Ester Nilsson i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar får bära skammen för Hugo Rasks och Olof Stens känsla för likgiltighet och känslomässiga oförmågor, ställs också denna romans kvinnliga huvudperson, och dess upphovsperson, till svars för Kulturmannens brister. Hon håller upp fasaden och slätar över. Tar ansvar för relationen på kvinnors inlärda vis.

Ebba Witt-Brattström skriver i dialog med litteraturhistorien och väver in citat och referenser till författare som Moa Martinsson, Emily Brontë, Elin Wägner, Sonja Åkesson, Edith Södergran och Liv Strömquist för att nämna en handfull. Men också nämnda August Strindberg och Karl Ove Knausgård får ge sitt eko i Århundradets kärlekskrig. Likaså Sören Kirkegaard, Samuel Becket och Bob Dylan får utrymme samtidigt som Han och låter krigsmetaforerna om kärlek falla som snöflingor vid sin hustrus fötter. För att inte tala om hans lätt generande idéer om sexliv och kärlek.

"Hon sa:

Jag tänder inte

när du kräver att jag ska säga:
»ge mig kuken Monsieur«."

Den fragmentariska lyriska prosan gör Århundradets kärlekskrig till en smärtsam, uppriktig och sann gestaltning av den heterosexuella parrelationens hopplöshet. Den är tveklöst feministisk och den för kvinnans kamp för upprättelse ett steg framåt i världshistorien. Självklart är det ingen slump. Givetvis är detta Ebba Witt- Brattströms ambition med Århundradets kärlekskrig. Och jag måste säga att hon ror sitt projekt i hamn med den äran. Det här är en roman som dröjer sig kvar länge.

I sinnet och i historieskrivningen.