Saudivapen - för att cash is king

Ett sensationellt grävjobb som ledde till en ministeravgång och prestigefyllda priser. Nu kommer boken om affären, Saudivapen, av reportrarna Bo-Böran Bodin och Daniel Öhman. Mervärdet ligger i att vi på svar på frågan varför, anser Hanna Jedvik. 

(GP 26 augusti) 

Titel: Saudivapen

Författare: Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman

Förlag: Albert Bonniers förlag

Genre: Journalistisk

”- Om du tycker att det låter intressant har jag en adress och en tid, sa ombudet.
Jag sprättade upp kuvertet. Det var en A4-sida. Överskriften stod med fetade versaler. PROJEKT SIMOOM.”

Så kan det gå till när en av Sveriges Radios grävande reportrar får ett tips som ska komma att leda till ett av vår tids största journalistiska avslöjanden, med en ministeravgång och en serie prisplaketter som följd. Den så kallade Saudivapenaffären skakade om Sverige rejält när nyheten briserade 6 mars 2012. Nyheten om hur den svenska regeringen hade haft långtgående planer på att bygga en hemlig vapenfabrik i diktaturen Saudiarabien innehöll allt som en hel säsong av House of Cards eller Vita huset kan tänkas bjuda på. Vapenexport, ljugande politiker, korrumperade tjänstemän och pengahungriga vapenhandlare. Alltsammans inramat av det faktum att Sverige är av världens störa vapenexportörer sett till antalet invånare, trots att vi gärna tittar åt andra hållet och låtsas som att våra svensktillverkade robotar och radarsystem nog egentligen aldrig används.

Nu har de båda reportrarna bakom avslöjandet, Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman, skrivit boken Saudivapen om sitt arbete med det omfattande grävprojektet som går under samma namn. En dokumentär thriller som i detalj berättar om arbetsprocessen och dessutom kommer med ett par nya avslöjanden.

Saudivapen tar sin början den där novemberkvällen 2011 när Daniel Öhman stressad och försenad cyklar omkull, missar ett pendeltåg men ändå lyckas möta sin topphemliga källa som förser honom med kuvertet innehållandes statshemligheter om Projekt Simoom - kodnamnet som användes i samband med planerandet av vapenfabriken.

Därefter landar vi fyra månader senare i den trånga redigeringsstudion ”Mangeln” i Radiohuset på Gärdet i Stockholm, där Bo-Göran Bodin äter Gaviscon (medicin mot halsbränna och sura uppstötningar) och finslipar på sitt reportage in i det sista. Samtidigt flyttar Daniel Öhman den tunga bunten med hemliga dokument från det blanka säkerhetsskåpet i metall på redaktionen till en hemlig plats där ingen kan hitta dem. Risken för att de själva ska bli gripna eller åtalade är stor. Att låta dokumenten ligga kvar är allt för riskfyllt. Dessutom kan de inte lita på att medarbetarna på Ekot inte läcker till makten. Konstigare saker har hänt, konstaterar Daniel Öhman när han lassar över de hemligstämplade dokumenten till en svart sportbag.

Nervigheten och en befogad rädsla för att vara avlyssnad, skuggad och få e-posten läst löper som en röd tråd genom denna gastkramande thriller. Överdrivet? Tänker man kanske först. Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman likaså när de sitter med Ekots chef Anne Lagercranz och grävchefen Rolf Stengård, som båda skämtar om de ska komma att hälsa på sina reportrar i fängelset om det blir på det viset. De ler alla fyra.

Med tanke på att åklagare har gjort husrannsakan på TV4 för att komma över ett kvitto kan det inte uteslutas att polis och åklagare besöker Sveriges Radio för att lägga vantarna på de hemliga dokument som har läckt ut och nu hotar rikets säkerhet, resonerar Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman längre fram i boken. Skrattet har för längesedan fastnat i halsen. Som grävande journalist verkar du inte i en skyddad verkstad i det här landet. Ytterligare exempel som författarna tar upp är när reportern Trond Sefastsson fick sin hårddisk omhändertagen och när åklagare efter göteborgskravallerna sökte tillstånd för husrannsakan hos TV4 i syfte att gå igenom filmband.

Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman har för sitt avslöjande belönats med priser som Guldspaden, Stora journalistpriset, Prix Europa och även det som anses vara världens finaste pris för undersökande journalistik – en medalj av den internationella organisationen IRE.

Granskningen har resulterat i en serie fängslande reportage och nyhetsinslag. Detta trots att lyssnaren konfronteras med en parad av herrar, och en och annan kvinna, som endast delar med sig av förnekanden av olika grad. Såväl politiker som regeringsföreträdare gör sitt bästa för att tiga som muren.

Ja, det var nog inte roligt att vara försvarsminister de där dagarna i mars 2012. Speciellt inte om man hette Sten Tolgfors och hade ärvt samförståndsavtalet av Leni Björklund (S) som 2005 slöt avtalet med Saudiarabiens biträdande försvarsminister Prins Khled Bin Sultan. När Tolgfors försökte bryta samarbetet utsattes han för påtryckningar från Saabs styrelseordförande- och delägare Marcus Wallenberg, som var minst sagt angelägen om att få sålt Saabs radarsystemErieye till Saudierna. Detta är nya uppgifter som framkommer i Saudivapen och som Ekot rapporterade om i förra veckan.

Nytt är också det anmärkningsvärda i att Kontrollmyndigheten för vapenexport (ISP) gav klartecken till vapenfabriken 2010 trots att Saudiarabien då var inblandad i en väpnad konflikt med grannlandet Jemen, helt i strid med svensk lag. Likaså avslöjas i boken hur den socialdemokratiske statssekreteraren Jonas Hjelm och före detta flygvapenchefen Kent Harrskog ansvarade för att förhandla fram detaljerna i avtalet och hur det för den saudiske brigadgeneralen Gormollah Al-Zahrani framstod som att Hjelm och Harrskog snarare jobbade för Saab än den svenska regeringen. Så blev också de båda tjänstemännen kort efter regeringsskiftet anställda hos bolaget, med ett saftigt lönelyft som följd. Något som har väckt diskussionen om den svenska lagstiftningen som inte kräver karantän för politiker och tjänstemän som byter sida, vilket öppnar för korruption- och mutmisstankar.

Resten av Saudiaffären om bulvanföretaget SSTI, ett startkapital på 250 000 kronor i kontanter från Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), levererade i en gul plastkasse, falska fakturor och en ministeravgång är, som man säger, historia.

Saudivapen spänner en båge från november 2011 och fram till försvarsminister Sten Tolgfors avgång 29 mars samma år. Dramaturgin är snortajt och nålarna på tidslinjen markerar varje enskilt avslöjande, för att backa tillbaka bandet och beskriva intervjusituationer, researchmetoder och inte minst reportrarnas egna våndor och sömnlösa nätter. Berättarperspektivet varvas mellan Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman. Greppet ger en inblick i deras respektive arbetsmetoder och hur de kompletterar varandra, men resulterar också i en viss komisk effekt då de ofta med krass blick beskriver varandra egenheter.

På ett befriande vis bryter också de båda reportrarna mot det machoideal som har präglat den granskande journalistiken, som inte sällan har gått under namnet skjutjärnsjournalistisk. Bodin och Öhman bjuder istället på sin nervositet, sina neuroser och argumenterar för vikten av att kunna kombinera arbetet som undersökande journalist med ett familjeliv. Om än bara i teorin, visar det sig.  

Mervärdet med boken jämfört med det vi har hört i radio är att den svarar på den viktiga journalistiska frågan om varför.

Kruxet är nämligen att frågan om varför är att den är svår att få svar på av den politiker som förnekar fakta eller knappt ens kommer till mikrofonen. Med hjälp av över 150 intervjuer och en genomgång av hundratals dokument lyckas däremot Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman rekonstruera hela händelseförloppet och faktiskt besvara frågan om just varför Sverige skulle hjälpa till att bygga en vapenfabrik i diktaturen Saudiarabien. Som jag uppfattar det? För att två sköna snubbar tyckte att det var lite gött att hjälpa Saab att sälja sitt radarsystem och för att svenska politiker under stundom är hyfsat maktfullkomliga.

Och för att Marcus Wallenberg är mäktigare än den svenska försvarsministern när det kommer till internationella affärer och Sveriges relationer till omvärlden.

För att cash is king.