Kristian Gidlund och livet

I Kristian Gidlunds sista bok Mot monsunens hjärta samlas en serie rerpotage, intervjuer och texter. Postumt får dessa respektfulla personporträtt en extra laddning när texterna kommer in på mer existentiella frågor.
(GP 3 september) 

Författare: Kristian Gidlund

Titel: Mot monsunens hjärta – reportage och intervjuer

Förlag: Forum

Genre: Journalistisk

”Mitt i livet händer det att döden kommer

och tar mått på människan. Det besöket

glöms och livet fortsätter. Men kostymen

sys i det tysta.”

Om ni tillåter mig att lite högtravande citera ur Tomas Tranströmers dikt Svarta vykort från 1983. Den ringer i huvudet på mig genom hela läsningen av musikern, journalisten och författaren Kristian Gidlunds bok Mot monsunens hjärta. Kristian Gidlunds kostym syddes sannerligen inte i det tysta. Mitt i livet valde han istället att på sin blogg berätta om sin cancer, sin rädsla och sin ångest. Ensamheten. Sömnlösheten och ilskan. Först om kampen mot sjukdomen, operationen och cellgifterna, senare om resan mot döden. Det oundvikliga slutet.

Kristian Gidlunds hudlösa och öppna texter har nått rakt in miljontals människors hjärtan och getts ut i två böcker; I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början och I kroppen min – vägsjäl. Han hann även med att sommarprata och att medverka i en rad sammanhang där han har berättade om sjukdomen eller debutboken som kom ut innan hans bortgång.

Kristian Gidlund levde in i det sista och gjorde sitt bästa för att leva livet fullt ut.   

”Så det blev ett äventyr till ändå”, konstaterade han när han svag och tärd av sjukdomen medverkade i TV-programmet Jills veranda där han lät sig njuta av musiken och hästarna som syntes virvla omkring honom där han stod mitt i hagen någonstans i Nashville och sög i sig det sista av livet.

Tiden stannade i TV-soffan och världen blev något skarpare för en stund.

Den sista boken signerad Kristian Gidlund Mot monsunens hjärta samlar en serie reportage, intervjuer och texter som han skrev som journalist. Musiken och äventyrslusten leker sig i sakta mak fram över boksidorna. I intervjuer med artister som Markus Krunegård, Miss li och Mikael Wiehe står musiken och skapandet i centrum. Postumt får dessa respektfulla personporträtt en extra laddning när samtalen kommer in på mer existentiella frågor. Som när Mikael Wiehe talar om sorgen och saknade efter Björn Afzelius eller när Juliette Lewis broderar ut i sin syn på skörhet och attraktion.

Likaså blir reseskildringarna från Cuba, Palestina och Indien till en längtan efter något mer, något större och får en extra laddning med Kristian Gidlund nära i minnet. Det blir plågsamt uppenbart att denna unge upptäckare har gjort sin sista resa. Starkast är nog ändå intervjun med vännerna i Mando Diao. En intervju som publicerades i tidningen Café i juli 2013, två månader innan Kristian Gidlunds död. Även den uppmärksammade krönikan Landet jag lämnar, skriven för Aftonbladet i juni samma år, drabbar mig som ett pistolskott i hjärtat. Ett politiskt bokslut över ett Sverige idag som har blivit till något han själv var djupt kritisk till.

”När tankarna är som mest cyniska ser jag döden som en befrielse. Jag ser hur landet som jag har vuxit upp i har förvandlats till en boxare utan självförtroende. Kollektivet monteras ner till förmån för den individuella karriären.”

Förordet i boken är skrivet av journalisten Sofia Mirjamsdotter som arbetade tillsammans med Kristian Gidlund när de drog igång magasinet Miss World. Hon beskriver en skribent och redaktör som präglades av ett stort mått perfektion och fingertoppskänsla. Som kunde korrekturläsa texter i det oändliga och som aldrig var nöjd med ett reportage om han visste att det kunde ha blivit aningens bättre.

Värdet av Kristian Gidlunds begåvning och envetenhet som författare och skribent kan inte överskattas. Hade han inte gått in i skrivandet med en så stark kraft, med övertygelsen om att skriva fullkomligt ärligt och uppriktig och med ambitionen att varje ord skulle kännas i både honom själv och läsaren hade han aldrig lyckats beröra de åtta miljoner personer som fastnade på hans blogg och i hans böcker. På samma sätt som hans sommarprat drabbade så många lyssnare.

Jag minns själv hur jag tvekade. Visste inte om jag orkade gå in i sorgen och smärtan som jag var rädd att hans Sommar i P1 skulle locka fram den där soliga sommardagen i norra Bohuslän förra året. Samma sommar som skulle bli Christian Gidlunds sista, den kommande hösten skulle han ha fyllt trettio. Han överraskade ännu en gång. Istället för att prata om döden pratade han om livet, så som jag minns det.

På det här sättet beskriver Sofia Mirjamsdotter hur hennes vän och kollega njöt av varje sekund av sommaren 2012, efter att ha tillbringat den föregående i sjuksängen. I rummet med utsikt över Årstaviken. Nu, ett år senare, visste han ännu inte om att sjukdomen skulle komma tillbaka och slå rot ännu en sista gång. Hon kommer ihåg honom sittandes i fönstersmygen i bar överkropp, läsandes och lapandes sol. 

”Varje solstråle skulle nå hans kropp där ett stort ärr påminde honom om förra sommaren. Om sjukdomen. Men det påminde också om livet.”

Jag är övertygad om att det är därför Kristian Gidlund lyckades beröra så starkt. Han prackade inte på oss sin dödsångest eller sin rädsla, även om han delade med sig av den.

Däremot fick han oss att tänka på livet. Fick oss att stanna upp, att känna tacksamhet och tvinga oss att inse att livet finns till för oss. Att ta tillvara på.   

Det sägs ofta att vi pratar för lite om döden. Personligen har jag svårt för den generaliseringen. Jag tillhör den delen av mänskligheten som har ägnat alldeles för stora delar av mitt liv åt att tänka på döden. Vi är nämligen en ansenlig skara som inte behöver uppmaningen ”Tänk på döden”.

Vi verkar i det tysta och vi hittar oss själva i samspråk om livets slut med en kollega på personalfesten. Vi går lite för många promenader på kyrkogårdar. Vi läser dödsannonserna innan vi ens har fyllt trettio. Vi drar till oss dem som längtar. Vi behöver ingen påminnelse om att tänka mer på döden.

Vad vi behöver är att tänka på livet.

Tack Kristian Gidlund för ditt mod att berätta. Som knuffar mig och alla andra i rätt i riktning.

Tack för dina ständiga påminnelser om att livet är till för att levas och vägrar att vänta. Det pågår för fullt. Åtminstone för alla oss som har lyckan att få stanna kvar ännu en dag.

Det pågår nu.

Och nu.

Och nu.  

Nu.