Löner sänktes, välstånd försvann

Journalisten Erik Sandberg tar i bokdebuten sina slutsatser från Dokument inifrån vidare. Språket är enkelt och pedagogiskt, men Hanna Jedvik saknar ett resonemang om väsenskilda levnadsvillkor. (GP 20 september)

Författare: Erik Sandberg

Titel: Lönesänkarna

Förlag: Ordfront

Genre: Journalistik

Erik Sandberg är förvirrad. Var tog pengarna och de ljuva drömmarna vägen i det här landet? Själv föddes han 1975 efter en raksträcka av rekordår som hade haft sin gilla gång sedan 50-talet. Mellan åren 1955 och 1975 hade lönerna i Sverige fördubblats på bara tjugo år. Utöver det hade svenskarna lagt bort sina titlar och blivit du och bror med varandra och flyttat in i nybyggda villaområden där borgarbarn och arbetarungar växte upp sida vid sida. Därtill hade de flesta även haft råd att köpa en glänsande Volvo. Den svenska levnadsstandarden hade helt enkelt ökat markant sedan 1900-talets början. Alltsammans präglades av det uttalade politiska målet att nå så stor jämlikhet som möjligt och full sysselsättning.

I inledningen av boken Lönesänkarna tecknar Erik Sandberg effektivt bilden av Sveriges utveckling och förändring sedan tiden då hans far- och morföräldrar var unga och fram till idag. Därmed även den välståndsökning som min och Erik Sandbergs föräldrageneration fick uppleva. Därefter har den sedan många år tillbaka alltså har stannat av, åtminstone för löntagarna. Istället har klyftorna ökat. 

Mellan åren 1975 och 2005 steg Sveriges BNP från 1 500 miljarder till 3 300 miljarder, en ökning med 120 procent. Ändå har arbetarnas löner endast ökat med 38 procent och tjänstemännens med 46 procent. Vid en närmare titt kommer Erik Sandberg fram till att reallönerna inte har ökat ett dugg på 30 år. I själva verket är vi tillbaka på samma låga nivå som 1910. Dessutom tycks målet om full sysselsättning vara omöjligt att nå upp till. Varför är det på detta viset? Undrar Erik Sandberg och går klokt nog till vetenskapen och tidigare makthavare för att ta reda på svaret.

Svaret om var pengarna har tagit vägen är egentligen enkelt. I takt med att storföretagens löneandel har minskat har vinstuttaget ökat. Enkel matematik. Somliga högerdebattörer hävdar motsatsen, men den tes som Erik Sandberg driver är samma som SVT:s Uppdrag Granskning presenterade i veckans program. Nämligen att politiker, näringsliv och fackförbund har gjort en överenskommelse om att luta sig mot Milton Friedmans teorier om att det krävs ett visst mått av så kallad naturlig arbetslöshet för att hålla nere inflationen. Och att hålla nere inflationen blev efter riksdagsvalet 1982 det absolut viktigaste målet för den svenska ekonomiska politiken, slog Olof Palme och Kjell-Olof Feldt fast. Lönerna skulle hållas tillbaka till förmån för att öka företagens vinster, vilket skulle stärka exporten och på sikt även de egna investeringarna, tänkte man sig. Detta berättar bland andra Kjell-Olof Feldt i en oväntat öppenhjärtlig intervju i boken.

Genom att hålla nere lönerna hålls även inflationen nere, för länge arbetslösheten är relativt hög har inte löntagarna möjlighet att ställa krav på högre löner. Där står vi nu och stampar. Trots att politiker från både höger och vänster säger sig vilja skapa fler jobb ställer sig nästan alla bakom den nyliberala modell som Milton Friedman har mejslat fram.

Detta påvisade Erik Sandberg redan i det avsnitt av Dokument inifrån med samma namn som boken Lönesänkarna från 2013. Vad det gäller slutsats och resultat skiljer sig inte boken och dokumentärfilmen ifrån varandra. I boken har Erik Sandberg dock möjlighet att borra djupare i forskningen och arkiven än vad TV-formatet tillåter.  

Här kan han även titta närmare på den arbetslinje som regeringen säger sig driva, idén med låga ingångslöner, eurokrisen och lånebubblan. Inte konstigt att svenska hushåll lånar till bostäder då vi inte har något annat val. Till skillnad från våra föräldrars generation har vi inte möjlighet att spara, resonerar han. Vi lånar inte för att det är roligt. Vi lånar för att vi måste.

Erik Sandberg är tydligt Public service-orienterad. Han håller sig på avstånd från konkret politisk argumentation, men efterlyser på flera ställen just en debatt om det usla löneläget och den ihåliga teoribildning som han menar har fått styra i Sverige sedan 1980-talet. Han är enkel, rak och pedagogisk och betar av ämne för ämne i kronologisk ordning.

Han skriver rakt och enkelt, med pauser för funderingar och tankegångar. Han bygger effektivt in en och annan cliffhanger och upprepningar enligt klassiskt snitt för att väcka nyfikenhet, få läsaren att fastna och hänga kvar.

Däremot saknar jag ett djupare resonemang kring vår levandsstandard idag och hur exempelvis låga livsmedelspriser präglar reallönerna och levnadsvillkoren. Men även villkoren för de som står helt utanför arbetsmarknaden och gapet mellan de som har och inte har arbete, samt denna faktors påverkan på konjunktur och inflation. Kanske i nästa bok.