Att ge ut Johannes Brosts självbiografi är mer en fråga om kassaklirr än publicistisk integritet. Och "att inte en enda gång ge Johannes Brost chansen att problematisera sin kvinnosyn är djupt beklagligt", skriver Hanna Jedvik (GP 11 oktober)
Titel: Dö inte nyfiken
Författare: Berättat av Johannes Brost för Leif Eriksson och Martin Svensson
Förlag: Lind & C/O
Genre: Självbiografi
Dö inte nyfiken, sa Johannes Brosts mamma, skådespelaren Gudrun Brost, till sin son något år innan hon dog. Den enda person som tycks ha stått Johannes Brost riktigt nära genom livet. Skildringen av detta ögonblick är också det enda som det bränner till i den skandalomsusade skådespelarens självbiografi Dö inte nyfiken.
Likaså nuddar han vid något ömt när han berättar om arbetet med publik- och kritikersuccén Avalon från 2011. Hur han blev besvärad av att titta på filmen eftersom ”det var så mycket Johannes Brost” i den. Ni som har sett filmen och har en förförståelse om privatpersonen Johannes Brost har nog inga problem med att förstå vad han menar. Närmre än så kommer vi inte huvudpersonen i denna på förhand uppmärksammade självbiografi. Självbiografin som Norstedts inte ville publicera utan vissa strykningar, vilket Brost betackade sig för och gick till
Lind & C/O som gladligen gav ut boken i sin nuvarande version.
En fråga om kassaklirr snarare än publicistisk integritet givetvis, med tanke på att Johannes Brost tillåts att hänga ut en rad kända skådepelare och artister som kokainsnortare och drinkare. Mest uppmärksamhet har redan ägnats åt att Örjan Ramberg i boken anklagas för att ha för vana att misshandla såväl män som kvinnor, samt en i boken namngiven svensk kvinnlig skådespelare.
En fråga om kassaklirr snarare än publicistisk integritet givetvis, med tanke på att Johannes Brost tillåts att hänga ut en rad kända skådepelare och artister som kokainsnortare och drinkare. Mest uppmärksamhet har redan ägnats åt att Örjan Ramberg i boken anklagas för att ha för vana att misshandla såväl män som kvinnor, samt en i boken namngiven svensk kvinnlig skådespelare.
De båda spökskrivarna Leif Eriksson och Martin Svensson sväljer Johannes Brosts historia med hull och hår. Kanske är det deras jobb att låta honom pladdra fritt och låta fylleskrönorna från Café Opera avlösa varandra. Givetvis är det Johannes Brosts eget val att inte beskriva en enda kvinna på något annat sätt än utifrån hennes utseende och byststorlek, men kanske hade man kunnat styra in samtalet på lite mer skådespeleri och lite mindre knark- och kvinnoaffärer.
Repetitionerna med Åbo svenska teater pågår i kulissen medan Johannes Brost super skallen av sig och raggar upp kvinnor tillsammans med regissören Jouko Turkka. Han får en kvinna i present efter sin tid på anstalt som följde på kokaindomen. Av yrkespersonen Johannes Brost syns bara glimtar i periferin. Om han själv hade en förhoppning om att bli tagen på allvar efter sin guldbaggebelönade insats i Avalon kan vi nog minnas detta som ett ögonblick som blåste över på fortare än någon hinner säga ”Gittan Goding”, strippan som han och gänget brukade anlita på sina fester. Att inte en enda gång ge Johannes Brost chansen att problematisera sin kvinnosyn är djupt beklagligt. Dessutom är språket platt, babbligt och totalt intetsägande
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar