Lena Dunham - Not that kind of girl

Not that kind of girl är smart, slagkraftig och underhållande på ett sätt som är förunnat enbart den som får förtroendet att skriva sina memoarer innan trettio års ålder. Om Lena Dunham fortsätter att skriva kan det nog blir riktigt bra, skriver Hanna Jedvik. (GP 31 OKTOBER)

Genre: Självbiografi
Författare: Lena Dunham
Titel: Not that kind of girl – en ung kvinna berättar vad hon ”lärt av livet”
Översättning: Annika Ruth Persson och Johanna Karlsson
Förlag: Norstedts

Lena Dunham är som Woody Allen, Joan Rivers, Sarah Jessica Parker och Karl Ove Knausgård i en och samma person. Ett filmiskt och komiskt geni med en påtaglig fäbless för att älta sina egna neuroser, inte sällan berikat med detaljerad information om såväl sexliv som underliv. Alltsammans präglat av en påtaglig narcissism och övertygelsen om att det privata är allmängiltig. Därtill en totalt skambefriad förmåga att våga ta plats i det offentliga.

Lena Dunham är skådespelaren, manusförfattaren, regissören och producenten som har lyckats erövra en värld där väldigt många andra inte ens har lyckats få in en stortå genom dörrspringan. Hon är nu 28 år fyllda och har hunnit med att avsluta den tredje säsongen av HBO-serien Girls, skriva och regissera två långfilmer samt debutera som författare. För sina memoarer Not that kind of girl som nu kommer ut i svensk översättning ska Lena Dunham ha fått ett förskott på 3,7 miljoner dollar av det amerikanska bokförlaget Random House. Inte för att man ska stirra sig blind på pengar när det kommer till kultur, men det går trots allt inte att bortse från att det sjusiffriga beloppet är en tydlig markör över Lena Dunhams status på den populärkulturella stjärnhimlen.

Tv-serien Girls har ofta jämförts med Sex and the city, vilket både är missvisande och ignorant. Även om de båda serierna handlar om kvinnor i New York som inte räds att prata om sex och att utöva det samma, så både börjar och slutar likheterna där. Låt oss i stället konstatera att Lena Dunham snarare verkar i samma anda som komiker som Woody Allen, David Sedaris, Jerry Seinfeld och Larry David, där hon själv, eller alteregot Hannah Horvath, står i centrum med sina trasiga relationer och självupptagna medelklassfunderingar. Kanske når dessa funderingar sin kulmen när hon i serien befinner sig på sin förläggares begravning frågar änkan om hon kan rekommendera ett annat förlag ”nu när min bok är död.”

Lena Dunham är uppvuxen i Brooklyn, New York, och med två konstnärer till föräldrar praktiskt taget föddes hon in i den amerikanska kultureliten.

I boken återkommer hon ofta till sina föräldrar. Det är pappan Carrol Dunham, vars konst dottern beskriver som explicit och där målningarna främst utgör närbilder på könsorgan. Det är svårt att inte ge henne rätt på den punkten. Där finns också mamman Laurie Simmons som är filmare, fotograf och konstnär. Förutom de laddade och surrealistiska dockhusbilderna som hon är känd för tog hon även under 70-talet dagliga självporträtt på sig själv i bara mässingen.

När Lena Dunham i tidig ålder behöver psykologhjälp för sina tvångssyndrom tigger hon och ber om att få gå till samma terapeut som hennes far har besökt i alla år. Det verkar inte vara mycket i Lena Dunhamns uppväxt som skiljer den från vilken skruvad New York-skildring som helst. I filmen Tiny Furniture från 2010 är rent av hennes mor med och spelar sig själv, likaså lillasystern Grace är med i rollen som huvudpersonen Auras (Dunham själv) cyniska syster.

Så vad händer då när Lena Dunhams liv blir till bok? Egentligen inte så jättemycket. Hon har hämtat inspirationen från Cosmopolitans tidigare chefredaktör Helen Gurley Browns bok Having it all från 1982. En självhjälpsbok i konsten att vara kvinna och som fokuserar på ämnen som viktnedgång, värdet av att alltid ställa upp på sex när maken så önskar och hur du skapar en vinnande sexappeal. En bok som har kritiserats av feminister som aktivisten Gloria Steinem och manusförfattaren Nora Ephron, vilket Dunham givetvis inte hade en susning om när hon var tjugo och någonting och föll för boken när hon var på loppisutflykt med sina vänner. Having it all är indelad i avsnitt som vart och ett avhandlar olika aspekter av en kvinnas liv, såsom dieter, sex eller äktenskapsproblem. Ett upplägg som Lena Dunham har kopierat till sin egen bok. Att hon därmed går på tvärs mot tidigare generationers feministiska debattörer ringar in Lena Dunham på ett utmärkt vis. Dunham som både i serien och utanför har kallats för sin generations röst. ”Eller åtminstone en röst” som hon pressar ur sig i ett försök att övertyga sina föräldrar i premiäravsnittet av Girls om att det bara är en tidsfråga innan hon slår igenom stort som författare.

Som bok betraktat går Not that kind of girl aldrig egentligen på djupet om varför Lena Dunham har lyckats komma dit hon är i dag eller vilka drivkrafter som ligger bakom. I stället betar hon av livets alla delar från uppväxten och framåt genom college och karriär, stundvis explicit och stundvis med ett stort mått humor och självdistans.

Att Lena Dunham kan skriva råder det ingen tvekan om. Hon har ett sinne för detaljer och en förmåga att gestalta stämningslägen och händelser som gör henne till en riktigt lovande författare. Vad jag skulle vilja är att hon dissekerade ett eller ett par skeenden av sitt liv och gjorde om det till litteratur. Eller att hon faktiskt vågade skriva om vägen in till HBO:s finrum och hur det är att slå sig fram där innan man ens har fyllt 25. Eller kanske rent av vad hon tror att hennes uppväxt och bakgrund har betytt för hennes skapande och synen på sig själv och sitt mod att visa upp sin kropp i det pärlband av sexscener som Girls utgör.

Not that kind of girl är smart slagkraftig och underhållande på ett sätt som är förunnat enbart den som får förtroendet att skriva sina memoarer innan trettio års ålder. Om Lena Dunham fortsätter att skriva kan det nog blir riktigt bra. Men så har hon ju också livet framför sig.