Premiär för Mediepodden idag

Nu ligger första avsnittet av Mediepodden, som jag är producent för, med Emanuel Karlsten och Olle Lidbom uppe på hemsidan  och iTunes En pod om traditionella medier, sociala medier och den digitala utvecklingen i dagens medielandskap. Massa intressant för den som är intresserad av medier och journalistik. Tio avsnitt under våren. 

Suzanne Osten gör mig vilsen i pannkakan

I stället för att gång på gång producera sådant som känns alltför skrämmande borde Suzanne Osten stanna upp en stund och fundera på barnen. Men nej, så tänker inte Suzanne Osten. Det konstaterar GP:s Hanna Jedvik. (GP 13 april)

”Barn ska bli skrämda av kultur.” Det något ögonbrynshöjande uttalandet levererade en av våra svenska auktoriteter inom barnkultur till SVT:s Kulturnyheterna (SVT 30 mars) för ett par veckor sedan. Än en gång har Suzanne Ostenhamnat i blåsväder med av sina produktioner. Senast var det med filmen Bengbulan i samband med premiären 1996. En film som först blev barnförbjuden, men som efter påtryckningar från Osten till slut tillät elvaåringar på visningarna.

När nu Suzanne Osten har filmatiserat sin egen barndom i filmen Flickan, mamman och demonerna, har det alltså hänt igen. Statens medieråd försåg filmen, som skildrar Ostens egens uppväxt med en psykotisk mamma, med femtonårsgräns.

Här skulle man ju som en engagerad yrkesperson inom barnkultur kunna tänka sig att Suzanne Osten stannade upp en stund och tänkte. ”Okej, jag ägnar mig åt kultur för barn, men gång på gång lyckas jag med konststycket att producera sådant som anses allt för skrämmande. Det är rent av så att mina barnfilmer förbjuds för barn. Jag kanske borde ta mig en funderar över hur jag lyckas med det uppdrag?”

Men nej, så tänker inte Suzanne Osten. Istället slår hon fast att beslutet är ”En smula absurt!” (P1-morgon 21 mars). Hon låter även meddela att hon rustar för strid än en gång ironiserar över de pedagoger och psykologer på Statens medieråd som gör bedömningen att hennes film är allt för skrämmande då den är realistisk, innehåller hot om självmord och uppmaningar om mord på dottern, därtill demoner som dyker upp lite här och var. Kryddat med en mycket obehaglig suggestiv ton. ”en oroväckande och bitvis mycket skrämmande stämning. Framställningen bedöms kunna medföra stark rädsla, oro och förvirring och vara till skada för välbefinnandet för barn under 15 år.” skriver Medierådet i sitt beslut. Till SVT:s Kulturnyheterna säger Johan Karlsson, filmgranskare på Medierådet, att filmen kan kan vara till skada för en ensam elvaåring som ser den på bio.

Suzanne Osten poängterar återkommande att hennes tanke är att barn ska se filmen tillsammans med vuxna och diskutera de här viktiga frågorna.

Jag vet inte vilken värld Suzanne Osten lever i, men det är långt ifrån alla föräldrar eller vuxna som är kapabla och lämpade, eller ens vill diskutera psykisk sjukdom med sina barn. Som ens förstår att de borde göra det. Även om tanken är nog så god. Och inte så lite naiv. Det här är inga dåliga föräldrar, men alla har helt enkelt det kulturella och emotionella kapital som Suzanne Osten kräver av föräldrarkåren. Den som någon gång har haft anledning att spendera några timmar i en biofoajé vet att det finns föräldrar till allt. Inte sällan dyker det upp vuxna som försöker få med sig sina sjuåringar in på barnförbjudna filmer som föräldern själv vill se. För att nämna ett exempel på hur omdömet av det egna barnets känslighet sviktar.

Vid en femtonårsgräns får barn aldrig se en film i vuxet sällskap. Vid en elvaårsgräns får sjuåringar följa med i förälders sällskap. Det är en stor förskjutning. Och efter överklagan har nu en elvaårsgräns fastställts av Förvaltningsrätten. Osten torde vara nöjd med att ha tagit klivet från en film lämpad för vuxna till en film tillåten för sjuåringar. Själv häpnar jag.

Det är inte så att jag förordar att barn och unga inte ska exponeras för kultur som behandlar komplicerade ämnen och svåra moraliska frågeställningar. Jag har själv skrivit ett par ungdomsromaner som skildrar en tung verklighet, men de berättelserna är inte för alla. Helst inte någon under fjorton år tänker jag. Den upphovsperson som utforskar tunga ämnen måste göra det varsamt och vara lyhörd för vilka som kan ta emot berättelsen och vilka som inte kan det. Att veta när det är läge att ta ett steg tillbaka. Du kan inte lägga en allt för tung börda på barnet. De barn som redan lever i någon typ av utsatthet kanske är de som allra minst kan ge uttryck för den oro och ångest som en film eller bok kan väcka. Att då ha som mål att skrämma och skaka om förefaller att vara en osedvanligt otidsenligt syn på barn och barnkultur. Hur viktiga och tunga frågor vi än behandlar.

Vilse i pannkakan all over again liksom.

I samband med att föräldrar motsatte sig att deras barn fick se Alfons och odjuret på förskolan svarar vissa högljudda debattörer med ryggmärgen och tycks resonera som så att de själva minsann såg skrämmande filmer som barn och inte tog någon skada. Känns resonemanget igen? Var det inte så man sa om barnagan också? Nej, någon skada i det långa loppet kanske inte barn tar av Alfons och odjuret, men i bästa fall kan vi bespara våra barn onödig oro, ängslan och rädsla ifall vi är mer lyhörda för vad som skrämmer dem. Vissa kanske behöver vänta något år eller två. I en vuxens ögon är det inte alltid självklart. Ty det är skillnad på barnperspektiv och barns perspektiv. Men psykologer och pedagoger kan vara en väg att ta hjälp för att reda ut det som inte alltid syns på ytan och det är därför som Medierådet gör sina bedömningar baserat just på de personernas kunskap.

Suzanne Ostens metod är att ha barn med sig i skapandeprocessen, så även i arbetet med Flickan, mamman och demonerna, vilket hon har hänvisat till i debatten. Gott så, men att vara utvald och se en film i sällskap med regissören är inte samma sak som att utan förkunskap sätta sig i en biosalong utan någon att prata med eller hålla i handen. Inte heller en teaterupplevelse är jämförbart (Flickan, mamman och demonerna har tidigare visats som barnteater).

Kanske har Suzanne Osten rätt i att hon är bäst i Sverige på att bedöma exakt vad alla Sveriges barn mår bra av. Kanske inte. Det som jag inte förstår, utifrån hennes resonemang, är hur man som utövare av barnkultur så uppenbart inte vill vara på barnens sida i alla lägen. Att man inte är beredd att ta in andra personers expertis, lyssna och visa en vilja att vara beredd att göra allt för att det ska bli så bra som möjligt för barnen. Alla barn. Och att vara ödmjuk inför det viktiga uppdraget. Att inte reflexmässigt rusta till strid.

Jag säger backa barnen. Inte regissörerna.

Ragnar Persson & Joar TibergTill detta bröllop kommer bara fåglar och döda hästar

Ragnar Perssons och Joar Tibergs samarbete är en genial idé. Det menar GP:s imponerade recensent Hanna Jedvik (GP 11 april) 

LYRIK

Titel: Till detta bröllop kommer bara fåglar och döda hästar
Bild: Ragnar Persson
Text: Joar Tiberg
Förlag: Orosdi-Back

När konstnären Ragnar Persson och poeten Joar Tiberg möts i bokform uppstår ljuv musik. En värld fylld av fanatsieggande teckningar och ren, klar poesi strömmar emot den som öppnar de blyertsprydda pärmarna som omsluter denna nätta bok, med den långa titeln Till detta bröllop kommer bara fåglar och döda hästar.

Både Joar Tiberg och Ragnar Persson har digra meritlistor och en omfattande utgivning bakom sig. Nu har Joar Tiberg skrivit dikter med utgångspunkt i Ragnar Perssons bilder och Ragnar har i sin tur illustrerat Joars texter.

Ragnar Persson har gjort sig känd för sina känslosamma blyertsteckningar, inte sällan med skog och djur som tema. Han använder sig även ofta av hårdrockens estetik och är inspirerad av såväl Iron Maidens skivomslag som den amerikanska konstnären Raymond Pettibon, som har gjort skivomslag och affischer åt band som Black Flag och Sonic Youth.

Perssons känsla för rock går igen även i samarbetet med Tiberg. Här finns döskallar, skelett och dystra mörka monster och mönster. 

Det som sätter starkast prägel på denna samling är dock hans blyertsteckningar av unga sårbara människor som söker varandra. Ofta träder de fram ur naturen, inte sällan tillsammans med andra. Bilderna gifter sig med Joar Tibergs lyrik som i likhet med Perssons bilder bär på en inneboende känslighet. Medan Perssons konst är fyllt av detaljer är Tibergs dikter avskalade och luftiga, ofta med en ton som minner om ungdomsårens känslosvall.

Om det var förlaget Orosdi-Back som sammanförde Joar Tiberg och Ragnar Persson vet jag inte, men idén är hur som helst genial. En inte alltför vidlyftig gissning är att denna bok talar extra mycket till unga människor som identifierar sig med Perssons teckningar av personer i gränslandet mellan tonåring och vuxen. Eller av Tibergs finstämda lyrik.

Mediepodden

Nu på fredag är det premiär av Mediepodden med Emanuel Karlsten och Olle Lidbom. En pod som jag producerar och som fokuserar på förändringen i traditionella, digitala och sociala medier.

Emanuel Karlsten är krönikör på Göteborgs-Posten och konsult inom sociala medier. Olle Lidbom är tidskriftanalytiker och har under många år drivit bloogen Vassa Eggen och digitalbyrån Oxys. Han är även en av experterna i den pågående medieutredningn och sedan i höstas även kommunikationschef för Norstedts förlagsgrupp (där mina böcker ges ut på Rabén & Sjögren)

Du hittar hemsidan här

Johann Hari – Att tysta skriket

Narkotikakriget är sig likt oavsett om det utspelar sig i Biskopsgården eller i Juaréz i norra Mexico. Hanna Jedvik har läst brittiske Johann Haris välgjorda granskning. (GP 1 april) 

Genre: Sakprosa

Författare: Johann Hari

Översättning: Sara Årestedt

Titel: Att tysta skriket

Förlag: Massolit 

En onsdag kväll i mitten på mars 2015. På Vår Korg & Bar på Vårvärderstorget i Göteborg visas en fotbollsmatch mellan Manchester City och Barcelona när två maskerade män med automatvapen dyker upp. De öppnar eld och två unga män dör på platsen. Drogkriget står i full blom i Göteborg.

Om det gick att ta ett direktflyg från Vårväderstorget till ett av drogkartellernas främsta hemvist, Juárez i nordöstra Mexiko, skulle det ta över 17 timmar. Två till ytan vitt skilda platser på jorden. Ändå utgör de båda ställena varsin viktig anhalt på den spelplan där det globala narkotikakriget utspelar sig. Enda vägen för att slippa slakten av människor i såväl Juárez som i Biskopsgården går via en total legalisering av droger. Det slår den brittiske journalisten och författaren Johann Hari fast i sin bok Att tysta skriket som i den svenska utgåva har ett avslutande specialskrivet kapitel om Sverige. Landet med trettio gånger så hög narkotikadödlighet som Portugal, där alla typer av droger avkriminaliserades 2001.

Det här ämnet berörde jag i samband med att den svenska journalisten Magnus Lintons bok Knark – en smutsig historia. (Atlas 2015) I den visade han det absurda i svensk narkotika politik och dess nolltolerans som mejslades fram av psykologen och kriminologen Nils Bejerot, den svenska narkotikapolitikens chefsideolog från 1960-talet och framåt. Något som, enligt Linton, har resulterat i att vi trots en ganska låg andel brukare, har en rekordhög dödlighet bland narkomaner i Sverige, 600 om året, då allt bruk är kriminaliserat, vilket bland annat gör att folk undviker vård med rädsla för polis. Men också att många städer i likhet med Göteborg, saknar sprututbyte och att det är ytterst få som får metadonbehandling.  

Allt det här och mycket mer pekar Johann Hari på i sin totala genomlysning av västvärldens krig mot narkotika. Även i USA är narkotikapolitiken ett resultat av en ende mans verk, nämligen Harry Anslinger som bestämde sig för att utrota droger från jordens yta. Ett eko av detta krig mot droger, sjuttio år senare, skildrade etnologen Alice Goffman i sin avhandling Jagade - ett iv på flykt i en amerikansk stad (Natur & Kultur 2015).

Johann Hari tar med läsaren på en extremt detaljerad och välgjord journalistisk resa – från Billie Hollidays trasiga uppväxt och drogmissbruk, via USA:s korrupta polisväsende till drogkartellernas skräckvälde och slakt av människor – till lagliga heroinkliniker i Schweiz och Portugals legalisering som har lett till minskat droganvändande.

Att rada upp Haris belägg här skulle inte göra hans digra granskning rättvisa. Exempelvis visar han tydligt på hur det var när alkohol reglerades av maffia och organiserad brottslighet så länge den var olaglig i USA och att de försök som har gjorts med legal förskrivning av heroin har minskat dödligheten och gett människor ett nytt liv. Många har börjat arbeta och därefter inte sällan upphört med sitt bruk av droger. Generellt sett har droganvändandet inte heller gått upp. Dessutom skulle narkotikakriget och massdödandet upphöra omgående av en legalisering, menar Hari. 

Mitt råd är att alla som på något sätt arbetar socialt med narkotikafrågor, men även politiker och andra opinionsbildare läser Att tysta skriket på direkten. Nu. Så diskuterar vi i smågrupper efter det. Själv väljer jag kort och gott att citera Naomi Klein. ”Superb journalistik.”

Om förtryck som tar sig ända in i sängkammaren

När männen äras för när de lämnar ut sig själva och sina nära, avfärdas kvinnliga författares verk som något snuskigt och fult. Men Ebba Witt-Brattströms Århundradets kärlekskrig för kvinnans kamp ett steg framåt i världshistorien, skriver Hanna Jedvik. (GP 21 mars) 

Punktroman
Författare: Ebba Witt-Brattström

Titel: Århundradets kärlekskrig
Förlag: Norstedts

De hänger ut och spikar upp till allmän beskådan. Det är beskyllningar som kvinnliga författare får utstå när de skriver utelämnande om privatliv och relationer. Därtill haglar förlöjliganden och beskyllningar om hämndbegär över de kvinnliga författare som vägrar tiga still och bita ihop. Se bara på Martina Haag och Carina Rydberg och hur de har tvingats förklara sig i offentligheten om hur de har skrivit sina romaner om svek och maktkamp av helt andra behov än dem som stavas hämndlystnad och skadeglädje. I vissa fall avfärdas dessa kvinnliga författare rent av som psykiskt sjuka, som i Maja Lundgrens fall i samband med rabaldret kring hennes Myggor och tigrar.

När hörde vi likartade resonemang om August Strindberg eller Karl Ove Knausgård? Mycket har sagts om dessa herrar, men sällan har de behövt bemöta anklagelser om hämnd i samband med sina författarskap. Snarare tycks det råda konsensus om att dessa män gör ett stort offer när de exponerar sig själva och sina nära för konsten. För världslitteraturen, som hade blivit så mycket fattigare utan deras berättelser. Det är förvisso inte svårt att hålla med om. Utan poesi och prosa som vänder och vrider på privata relationer hade vår litterära kanon blivit osedvanlig tunn och blodfattig. Bristfällig rent av.

Problem uppstår när det avfärdas som något snuskigt, fult och skamligt när kvinnliga författare lämnar ut sig själva och männen de lever med. En välkänd och näst intill uttjatad, men likväl tacksam, jämförelse av hur ojämlikt kvinnligt och manligt författarskap bemöts är jämförelsen mellan Kerstin Thorvalls Det mest förbjudna och Ulf Lundells Jack. Två romaner som utkom samma år, men som fick vitt skilda bemötande av kritikerkåren. Det manliga geniet ställs mot det den kåta käringen.  ”Kjolen åker upp och ner, upp och ner. Säga vad man vill om Kerstin Thorvall, men på latsidan ligger hon icke.” som Expressens kritiker Björn Nilsson så fyndigt formulerade sig i numera flitigt citerade recension av Det mest förbjudna från 1976.  

Allt detta är litteraturprofessor Ebba Witt-Brattström givetvis starkt medveten om när turen nu har kommit till henne att ta plats på de anklagades bänk i litteraturhistorien. Detta i samband med romandebuten med Århundradets kärlekskrig. Ebba Witt-Brattström värjer sig mot anklagelser om hämnd och viftar envetet bort spekulationerna om att hennes lyriska berättelse skulle skildra hennes och exmaken, tillika akademiledamoten, Horace Engdahls äktenskap. 

Självklart är det att förminska denna plågsamma roman med att låta den handla om två personers privata inferno. Ebba Witt-Brattström vet vad hon gör när hon, tydligt influerad av Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga, skriver in sig i en litterär- och feministisk tradition med sin roman om en relations maktkamp och fall. Om förtrycket som tar sig ända in i sängkammaren. 

Romanens Han är ledamot av Styrelsen. Självgod, uppblåst och narcissistisk.  Stiff. Vägrar psykoterapi i rädsla att bli avslöjad och avklädd. Naken. Skräcken för att han ska komma i kontakt med sitt inre barn, som aldrig har vuxit upp, är större än rädslan för att förlora sin älskade.

Hon jobbar på Departementet. Har i omgångar försörjt dem båda, sliter hårt och är uppburen i offentligheten. Men där hemma får hon aldrig det erkännande som hon har längtat efter i sin strävan och tro på jämlikhet, partnerskap och intellektuellt utbyte. Ty det är Han som definierar vad bildning är. Det är Han som föreläser för henne, inte tvärtom. Det är självfallet så att det är hans uppdrag som är finast och viktigast. Hennes feministiska ideologi ser han ner på, rent av föraktar. På så sätt sparkar han effektivt på allt som är hon. En spark som river upp sår som ständigt skaver i hjärteroten. Därtill är han misogyn och förtryckande på alla tänkbara sätt. Kallar henne för fitta inte mindre än sex gånger i romanens rusande framfart.  

Århundradets kärlekskrig är en dödsdans om ett äktenskaps sista ryckningar. Den kärlek som en gång band makarna samman har för längesedan bytts ut i förakt och hårda ord. Här finns inget utrymme för försoning och misshandeln är ett faktum.

"Idag såg syrran
Blåmärkena
på badet."

Huruvida den är fysisk eller psykisk är egalt. Det är själens blåmärken som tar längst tid att sudda ut. Förnedringen det innebär att varken vara respekterad eller älskad av den som alltid borde finnas tätt vid din sida borrar sig långt under huden. Ändå är det Hon som får bära skammen för ett äktenskaps fall. På samma sätt som författaren själv nu ställs till svars när romanen når offentligheten. På samma sätt som Ester Nilsson i Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande och Utan personligt ansvar får bära skammen för Hugo Rasks och Olof Stens känsla för likgiltighet och känslomässiga oförmågor, ställs också denna romans kvinnliga huvudperson, och dess upphovsperson, till svars för Kulturmannens brister. Hon håller upp fasaden och slätar över. Tar ansvar för relationen på kvinnors inlärda vis.

Ebba Witt-Brattström skriver i dialog med litteraturhistorien och väver in citat och referenser till författare som Moa Martinsson, Emily Brontë, Elin Wägner, Sonja Åkesson, Edith Södergran och Liv Strömquist för att nämna en handfull. Men också nämnda August Strindberg och Karl Ove Knausgård får ge sitt eko i Århundradets kärlekskrig. Likaså Sören Kirkegaard, Samuel Becket och Bob Dylan får utrymme samtidigt som Han och låter krigsmetaforerna om kärlek falla som snöflingor vid sin hustrus fötter. För att inte tala om hans lätt generande idéer om sexliv och kärlek.

"Hon sa:

Jag tänder inte

när du kräver att jag ska säga:
»ge mig kuken Monsieur«."

Den fragmentariska lyriska prosan gör Århundradets kärlekskrig till en smärtsam, uppriktig och sann gestaltning av den heterosexuella parrelationens hopplöshet. Den är tveklöst feministisk och den för kvinnans kamp för upprättelse ett steg framåt i världshistorien. Självklart är det ingen slump. Givetvis är detta Ebba Witt- Brattströms ambition med Århundradets kärlekskrig. Och jag måste säga att hon ror sitt projekt i hamn med den äran. Det här är en roman som dröjer sig kvar länge.

I sinnet och i historieskrivningen.

Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria

Hanna Jedvik läser 17 brännande texter om liv kantade av fördomar och rasism i ett Sverige som säger sig vilja väl, men som är felat i ett vi och dem. (GP 10 mars) 

Antologi
Redaktörer: Lejla Hastor och Nivin Yosef
Titel: Sverige –  en (o)besvarad kärlekshistoria
Förlag: Wahlström & Widstrand

När Lejla Hastor gick i högstadiet gissade hennes klasskompisar att hon i framtiden skulle bli frisör, brevbärare eller kioskägare. Detta trots att hon hade toppbetyg, alltid gjorde sina läxor och aldrig hade visat något intresse för hårvård, brev eller kiosker. Lejla Hastor förstod redan då att hon måste därifrån. Bort ifrån dem som såg det som förutbestämt vad ”sådana som hon” blir. Och när Lejla Hastor besöker Syokonsulenten inför gymnasievalet är Lejla eld och lågor när hon berättar om den internationella samhällslinjen som hon hade snokat reda på.

”Det lät helt fantastiskt i mina öron. Språk, samhälle och internationella frågor, och det bästa av allt, det låg i en annan stad. Dit ville jag! ’Hmm, det är nog inget för dig. Det är ett svårt program förstår du, du skulle kanske passa bättre på en yrkesutbildning”, blir Syokonsulentens dom.

Om ett liv kantat av fördomar och rasism skriver Lejla Hastor, skribent och en av redaktörerna för antologin Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria, i sitt kapitel En helt vanlig svensk. Idag är Lejla Hastor statsvetare och jobbar på den internationella avdelningen på Svenska institutet. 

 Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria inleder med en diskussion, signerad bokens redaktörer Lejla Hastor och Nivin Yosef, om den ständiga frågan ”Var kommer du ifrån? Egentligen.”  Ordet egentligen står kursiverat. Just det där ”Var kommer du ifrån?” Med tillägget Egentligen?  Som slängs i ansiktet så ofta när Växjö, Botkyrka eller Hässleholm inte duger som svar åt den som alltid delar in Sverige i ett vi och dem. Här och där. Aldrig baserat på något annat än fördomar, alltid utifrån hudfärg eller möjligtvis vilket namn du har. Ett enkelt och ständigt återkommande exempel på hur identiteten skaver och hur svårt det är att hitta sin roll i ett land som säger sig vilja väl.

Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria består av sjutton texter av ett gäng som beskriver sig själva dom första generationens invandrarkvinnor, välutbildade och uppväxta i Sverige. Det som förenar dem är just erfarenheten av att inte höra till. Att inte bli insläppt på riktigt. Att alltid få söka sig till andra med mörkare hudton på jursitutbildningen. Att inte få frågan om vilken byrå din pappa jobbar på eftersom han inte har varit verksam som jurist sedan flykten från hemlandet. Att bli förkastligt bemött på varuhuset av ett butiksbiträde som fräser ”Så typiskt er sort”, när allt Nivin Yosef och hennes mamma vill är att hitta ett provrum för att prova en bröllopsklänning. En ursäkt från butiksbiträden kom dagen därpå. Men först efter att Nivin Yosef själv hade ringt varuhuschefen och presenterat sig som Nalin Pekuls pressekreterare. För det är trots allt skillnad på folk och folk. Även om personalen i det fina varuhuset uppenbarligen inte förutsätter att någon av Navin Yosefs ”sort” jobbar tätt intill makten. 

Något som blir uppenbart i läsningen av Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria är det problematiska förhållningsättet till begreppet tacksamhet. Minst fyrtio gånger i boken nämns tacksamhet eller otacksamhet på olika sätt. Huruvida man är, ska eller bör vara tacksam gentemot Sverige. Det är ingen enkel fråga.

I den svenska debatten aktualiserades frågan om tacksamhet i samband med nationaldagsfirandet förra året. Skribenten och debattören Somar Al Naher röt ifrån i en ledarkrönika i Aftonbladet om hur en inbjudan till en välkomstceremoni för nyblivna svenska medborgare kändes som ett hån efter den förnedringsprocess som hon och hennes familj hade fått gå igenom i väntan på uppehållstillstånd. Hon påpekade att hon hellre ville ha en ursäkt än en ceremoni. Riksdagens förste vice talman Tobias Billström (M) svarade på sin privata Facebooksida och poängterade att lite tacksamhet från Somar Al Nahers sida vore på sin plats. Han blev ivrigt påhejad av KDU:s Sara Skyttedal, som även hon påpekade att den som får asyl borde vara just tacksam.

”Faktum är att Somar Al Naher har en tacksamhetsskuld till Sverige, oavsett om hon vill erkänna det eller inte. Tacksamhet är nämligen en form av rättvisa.”

Det är svårt att ta en så ogenomtänkt argumentation på allvar, men debatten placerade onekligen frågan om tacksamhet högt upp på dagordningen. 

Det öppna såret i frågan om tacksamhet ger eko även i Sverige en (o)besvarad kärlekshistoria. I kapitlet Tacksamhetsförordningen skriver Èvin Khaffaf, statsvetare och kommunikatör, om hur det är att växa upp och se sina högutbildade föräldrar ha dubbla jobb och köra runt och dela ut reklam om nätterna, med sin dotter sovande i bilens baksäte. Hur hennes pappa alltid pushade henne hårt för att hon skulle lyckas och ta sig, inte bara någonstans, utan långt i det svenska samhället. Själv bar han alltid sin tacksamhet med värdighet. Tacksamhet över att som kurdisk flykting ha fått bli mottagen i detta land och leva sitt liv som en fri medborgare. Èvin Khaffaf ställer sig den högst relevanta frågan om hur länge hon ska behöva känna denna ärvda tacksamhetsskuld. ”När tar den slut och när blir jag jämlik med dem som fötts i detta fria land?” 

Jämförelsen med en riktigt trasig och destruktiv kärleksrelation, som titeln anspelar på är inte tagen ur luften. Det blir tydligt när jag läser denna brännande och smärtsamma antologi. Hur viljan att passa in i det fria och tillsynes jämlika och jämställda, inte sällan självgoda, land ständigt blir till en brännande örfil på kinden när rasismen och diskrimineringen letar sig fram i olika förklädnader. Som när advokaten Nadja Hatem, som även har en master i journalistik, varannan gång i rättssalen får förklara att hon inte är tolken, hon är det juridiska ombudet.

”Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet. Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret. Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser. Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla.”

För att citera Olof Palmes radiotal från 1965. Samplat av The Latin Kings på albumet I Skuggan av betongen från 1997.

Det går även utmärkt att citera en betydligt yngre tänkare av den nya generationen. Nämligen Silvana Imam. Årets artist 2014 på Grammisgalan och belönad med Guldmicken på P3 Guld i år, därtill en magisterexamen i psykologi. Silvana Imam avslutar Sverige – en (o)besvarad kärlekshistoria med en kort kommentar om hur hon skrev sin text till låten I•M•A•M ur en känsla av hämnd och för att få bekräftelse. Två rätt fula begär erkänner hon utan omsvep. Men framför allt skrev Silvana Imam låten för att hon hade ett behov av att göra sin röst hörd och av att skriva av sig - både för sin egen skull och för alla andra som också lever i det som hon kallar för mellanförskap.  

Bara en I•M•A•M
Vi är POWER PUSSIES
I sneakers och hoodies

I burka av ståltråd och naglar av råkrom

Vi är eld

Vi är allt

Vi är ett

Så låt brandlarmet gå