Ute ur bokmässebubblan

Bokmässan är över för den här gången. Nu sitter jag på mitt rum på JMG och kompetensutvecklar mig själv med att lyssna igenom en massa radioreportage och dokumentärer som jag inte har hunnit ta mig an den senaste tiden. Bokmässan är som en torktumlare, bara att hålla i sig och åka med till dess att man spottas ut lite skrynkligare men förhoppningsvis stärkt och påfylld med energi och bra litteratur. 

Panelsamtal i Publicistklubbens regi på  invingingskvällens Pressnatta. I panelen där framme syns Patrik Lundberg, Kajsa Ekis Ekman, Lawen Mohtadi och Bo-Göran Bodin. Längst till höger står jag. Bild: Aldijana Talic.

I år var hade jag bara journalistiska uppdrag eftersom jag inte är aktuell med någon ny bok. Jag skrev ett par texter för Göteborgs-Posten samt modererade ett panelsamtal med Bo-Göran Bodin, Kajsa Ekis Ekman, Lawen Mohtadi och Patrik Lundberg på invigningskvällen. Samtalet hade rubriken "När journalistisk blir litteratur". 

Jag höll även i ett montersamtal med Bo-Göran Bodin om Saudivapen som han har skrivit tillsammans med Daniel Öhman. Jag Recenserade boken för GP i slutet av augusti.

Uppdaterat: Här hittar man förresten en väldigt rolig bild på mig från invigningsfesten.  Åtminstone tycker jag att rubriken är underhållande. Men jag får i alla fall prata lite litteratur när GT/Expressen fångar mig i vimlet.  

Själv har jag svårt för att köpa böcker på mässan eftersom jag behöver lugn och ro, men lyckades åtminstone lägga vantarna på Klas Östergrens "Twist", Pontus Lundkvists "Du som välte pinnen" och Liv Strömquists "Kunskapens frukt". Skulle även ha köpt Gabriel Byströms Tystnadens triumf, men det rann lite ut i sanden för den här gången. Den står överst på listan.

Löner sänktes, välstånd försvann

Journalisten Erik Sandberg tar i bokdebuten sina slutsatser från Dokument inifrån vidare. Språket är enkelt och pedagogiskt, men Hanna Jedvik saknar ett resonemang om väsenskilda levnadsvillkor. (GP 20 september)

Författare: Erik Sandberg

Titel: Lönesänkarna

Förlag: Ordfront

Genre: Journalistik

Erik Sandberg är förvirrad. Var tog pengarna och de ljuva drömmarna vägen i det här landet? Själv föddes han 1975 efter en raksträcka av rekordår som hade haft sin gilla gång sedan 50-talet. Mellan åren 1955 och 1975 hade lönerna i Sverige fördubblats på bara tjugo år. Utöver det hade svenskarna lagt bort sina titlar och blivit du och bror med varandra och flyttat in i nybyggda villaområden där borgarbarn och arbetarungar växte upp sida vid sida. Därtill hade de flesta även haft råd att köpa en glänsande Volvo. Den svenska levnadsstandarden hade helt enkelt ökat markant sedan 1900-talets början. Alltsammans präglades av det uttalade politiska målet att nå så stor jämlikhet som möjligt och full sysselsättning.

I inledningen av boken Lönesänkarna tecknar Erik Sandberg effektivt bilden av Sveriges utveckling och förändring sedan tiden då hans far- och morföräldrar var unga och fram till idag. Därmed även den välståndsökning som min och Erik Sandbergs föräldrageneration fick uppleva. Därefter har den sedan många år tillbaka alltså har stannat av, åtminstone för löntagarna. Istället har klyftorna ökat. 

Mellan åren 1975 och 2005 steg Sveriges BNP från 1 500 miljarder till 3 300 miljarder, en ökning med 120 procent. Ändå har arbetarnas löner endast ökat med 38 procent och tjänstemännens med 46 procent. Vid en närmare titt kommer Erik Sandberg fram till att reallönerna inte har ökat ett dugg på 30 år. I själva verket är vi tillbaka på samma låga nivå som 1910. Dessutom tycks målet om full sysselsättning vara omöjligt att nå upp till. Varför är det på detta viset? Undrar Erik Sandberg och går klokt nog till vetenskapen och tidigare makthavare för att ta reda på svaret.

Svaret om var pengarna har tagit vägen är egentligen enkelt. I takt med att storföretagens löneandel har minskat har vinstuttaget ökat. Enkel matematik. Somliga högerdebattörer hävdar motsatsen, men den tes som Erik Sandberg driver är samma som SVT:s Uppdrag Granskning presenterade i veckans program. Nämligen att politiker, näringsliv och fackförbund har gjort en överenskommelse om att luta sig mot Milton Friedmans teorier om att det krävs ett visst mått av så kallad naturlig arbetslöshet för att hålla nere inflationen. Och att hålla nere inflationen blev efter riksdagsvalet 1982 det absolut viktigaste målet för den svenska ekonomiska politiken, slog Olof Palme och Kjell-Olof Feldt fast. Lönerna skulle hållas tillbaka till förmån för att öka företagens vinster, vilket skulle stärka exporten och på sikt även de egna investeringarna, tänkte man sig. Detta berättar bland andra Kjell-Olof Feldt i en oväntat öppenhjärtlig intervju i boken.

Genom att hålla nere lönerna hålls även inflationen nere, för länge arbetslösheten är relativt hög har inte löntagarna möjlighet att ställa krav på högre löner. Där står vi nu och stampar. Trots att politiker från både höger och vänster säger sig vilja skapa fler jobb ställer sig nästan alla bakom den nyliberala modell som Milton Friedman har mejslat fram.

Detta påvisade Erik Sandberg redan i det avsnitt av Dokument inifrån med samma namn som boken Lönesänkarna från 2013. Vad det gäller slutsats och resultat skiljer sig inte boken och dokumentärfilmen ifrån varandra. I boken har Erik Sandberg dock möjlighet att borra djupare i forskningen och arkiven än vad TV-formatet tillåter.  

Här kan han även titta närmare på den arbetslinje som regeringen säger sig driva, idén med låga ingångslöner, eurokrisen och lånebubblan. Inte konstigt att svenska hushåll lånar till bostäder då vi inte har något annat val. Till skillnad från våra föräldrars generation har vi inte möjlighet att spara, resonerar han. Vi lånar inte för att det är roligt. Vi lånar för att vi måste.

Erik Sandberg är tydligt Public service-orienterad. Han håller sig på avstånd från konkret politisk argumentation, men efterlyser på flera ställen just en debatt om det usla löneläget och den ihåliga teoribildning som han menar har fått styra i Sverige sedan 1980-talet. Han är enkel, rak och pedagogisk och betar av ämne för ämne i kronologisk ordning.

Han skriver rakt och enkelt, med pauser för funderingar och tankegångar. Han bygger effektivt in en och annan cliffhanger och upprepningar enligt klassiskt snitt för att väcka nyfikenhet, få läsaren att fastna och hänga kvar.

Däremot saknar jag ett djupare resonemang kring vår levandsstandard idag och hur exempelvis låga livsmedelspriser präglar reallönerna och levnadsvillkoren. Men även villkoren för de som står helt utanför arbetsmarknaden och gapet mellan de som har och inte har arbete, samt denna faktors påverkan på konjunktur och inflation. Kanske i nästa bok.

Avblattefieringsprocessen

Zulmir Becevic presenterar en absurd framtidssaga, där Partiet regerar och raderar det som inte är svenskt. Hanna Jedvik har läst samhällssatiren som för tankarna till Kafkas Processen. (GP 15 september)

Zulmir Becevic blev nominerad till Augustpriset 2009 för sin ungdomsroman Svenhammeds journaler. En berättelse om det segregerade Sverige med sina villaområden, paraboltäta förorter och klyftan däremellan. I sin nya ungdomsroman skildrar han en liknande tematik. Den unge Alen har blivit placerad i familjen Stensson sedan hans egen far, hans enda familj, har hamnat i fängelse. Saknaden efter pappan, den nya familjekonstellationen som skaver och frånvaron av vänner gräver ett hål i Alens själ. Han är vilsen, frustrerad och inte vidare uppåt.

Historien utspelar sig i ett framtida Sverige där Partiet regerar i majoritet och vars beslut oftast handlar om att värna svenskheten och att radera allt som inte är svenskt, vad det nu är.

För en missanpassad yngling som Alen är avblattefieringsprocessen snart ett faktum. En kommunal åtgärd för ungdomar som honom. Nu ska han tvingas bli svensk på riktigt och lära sig allt om sitt land. Problemet är bara att Alen redan är svensk och har levt hela sitt liv här, han behöver inte lära sig hur man står i kö eller sköter sin hygien.

Tempot är högt, jargongen personlig och stundvis ganska grabbig. Skickligheten i gestaltandet ligger i hur jag som läsare effektfullt flyttas in i huvudpersonens huvud och ser världen genom hans skarpa blick.

Avblattefieringsprocessen är en absurd och dystopisk historia som inte så lite flirtar med Franz KafkasProcessen om den unge Josef K och dennes evighetsresa i rättssystemet. Det intressanta med Becevics roman är att den utger sig för att gestalta en skruvad, framtida, version av verkligheten. Men frågan är om inte de unga människor som varken tillåts komma in i det svenska samhället, eller accepteras på sina egna villkor, stundvis upplever verkligheten exakt så absurd som Alen gör. Något som författaren själv givetvis är medveten om.

Kristian Gidlund och livet

I Kristian Gidlunds sista bok Mot monsunens hjärta samlas en serie rerpotage, intervjuer och texter. Postumt får dessa respektfulla personporträtt en extra laddning när texterna kommer in på mer existentiella frågor.
(GP 3 september) 

Författare: Kristian Gidlund

Titel: Mot monsunens hjärta – reportage och intervjuer

Förlag: Forum

Genre: Journalistisk

”Mitt i livet händer det att döden kommer

och tar mått på människan. Det besöket

glöms och livet fortsätter. Men kostymen

sys i det tysta.”

Om ni tillåter mig att lite högtravande citera ur Tomas Tranströmers dikt Svarta vykort från 1983. Den ringer i huvudet på mig genom hela läsningen av musikern, journalisten och författaren Kristian Gidlunds bok Mot monsunens hjärta. Kristian Gidlunds kostym syddes sannerligen inte i det tysta. Mitt i livet valde han istället att på sin blogg berätta om sin cancer, sin rädsla och sin ångest. Ensamheten. Sömnlösheten och ilskan. Först om kampen mot sjukdomen, operationen och cellgifterna, senare om resan mot döden. Det oundvikliga slutet.

Kristian Gidlunds hudlösa och öppna texter har nått rakt in miljontals människors hjärtan och getts ut i två böcker; I kroppen min – resan mot livets slut och alltings början och I kroppen min – vägsjäl. Han hann även med att sommarprata och att medverka i en rad sammanhang där han har berättade om sjukdomen eller debutboken som kom ut innan hans bortgång.

Kristian Gidlund levde in i det sista och gjorde sitt bästa för att leva livet fullt ut.   

”Så det blev ett äventyr till ändå”, konstaterade han när han svag och tärd av sjukdomen medverkade i TV-programmet Jills veranda där han lät sig njuta av musiken och hästarna som syntes virvla omkring honom där han stod mitt i hagen någonstans i Nashville och sög i sig det sista av livet.

Tiden stannade i TV-soffan och världen blev något skarpare för en stund.

Den sista boken signerad Kristian Gidlund Mot monsunens hjärta samlar en serie reportage, intervjuer och texter som han skrev som journalist. Musiken och äventyrslusten leker sig i sakta mak fram över boksidorna. I intervjuer med artister som Markus Krunegård, Miss li och Mikael Wiehe står musiken och skapandet i centrum. Postumt får dessa respektfulla personporträtt en extra laddning när samtalen kommer in på mer existentiella frågor. Som när Mikael Wiehe talar om sorgen och saknade efter Björn Afzelius eller när Juliette Lewis broderar ut i sin syn på skörhet och attraktion.

Likaså blir reseskildringarna från Cuba, Palestina och Indien till en längtan efter något mer, något större och får en extra laddning med Kristian Gidlund nära i minnet. Det blir plågsamt uppenbart att denna unge upptäckare har gjort sin sista resa. Starkast är nog ändå intervjun med vännerna i Mando Diao. En intervju som publicerades i tidningen Café i juli 2013, två månader innan Kristian Gidlunds död. Även den uppmärksammade krönikan Landet jag lämnar, skriven för Aftonbladet i juni samma år, drabbar mig som ett pistolskott i hjärtat. Ett politiskt bokslut över ett Sverige idag som har blivit till något han själv var djupt kritisk till.

”När tankarna är som mest cyniska ser jag döden som en befrielse. Jag ser hur landet som jag har vuxit upp i har förvandlats till en boxare utan självförtroende. Kollektivet monteras ner till förmån för den individuella karriären.”

Förordet i boken är skrivet av journalisten Sofia Mirjamsdotter som arbetade tillsammans med Kristian Gidlund när de drog igång magasinet Miss World. Hon beskriver en skribent och redaktör som präglades av ett stort mått perfektion och fingertoppskänsla. Som kunde korrekturläsa texter i det oändliga och som aldrig var nöjd med ett reportage om han visste att det kunde ha blivit aningens bättre.

Värdet av Kristian Gidlunds begåvning och envetenhet som författare och skribent kan inte överskattas. Hade han inte gått in i skrivandet med en så stark kraft, med övertygelsen om att skriva fullkomligt ärligt och uppriktig och med ambitionen att varje ord skulle kännas i både honom själv och läsaren hade han aldrig lyckats beröra de åtta miljoner personer som fastnade på hans blogg och i hans böcker. På samma sätt som hans sommarprat drabbade så många lyssnare.

Jag minns själv hur jag tvekade. Visste inte om jag orkade gå in i sorgen och smärtan som jag var rädd att hans Sommar i P1 skulle locka fram den där soliga sommardagen i norra Bohuslän förra året. Samma sommar som skulle bli Christian Gidlunds sista, den kommande hösten skulle han ha fyllt trettio. Han överraskade ännu en gång. Istället för att prata om döden pratade han om livet, så som jag minns det.

På det här sättet beskriver Sofia Mirjamsdotter hur hennes vän och kollega njöt av varje sekund av sommaren 2012, efter att ha tillbringat den föregående i sjuksängen. I rummet med utsikt över Årstaviken. Nu, ett år senare, visste han ännu inte om att sjukdomen skulle komma tillbaka och slå rot ännu en sista gång. Hon kommer ihåg honom sittandes i fönstersmygen i bar överkropp, läsandes och lapandes sol. 

”Varje solstråle skulle nå hans kropp där ett stort ärr påminde honom om förra sommaren. Om sjukdomen. Men det påminde också om livet.”

Jag är övertygad om att det är därför Kristian Gidlund lyckades beröra så starkt. Han prackade inte på oss sin dödsångest eller sin rädsla, även om han delade med sig av den.

Däremot fick han oss att tänka på livet. Fick oss att stanna upp, att känna tacksamhet och tvinga oss att inse att livet finns till för oss. Att ta tillvara på.   

Det sägs ofta att vi pratar för lite om döden. Personligen har jag svårt för den generaliseringen. Jag tillhör den delen av mänskligheten som har ägnat alldeles för stora delar av mitt liv åt att tänka på döden. Vi är nämligen en ansenlig skara som inte behöver uppmaningen ”Tänk på döden”.

Vi verkar i det tysta och vi hittar oss själva i samspråk om livets slut med en kollega på personalfesten. Vi går lite för många promenader på kyrkogårdar. Vi läser dödsannonserna innan vi ens har fyllt trettio. Vi drar till oss dem som längtar. Vi behöver ingen påminnelse om att tänka mer på döden.

Vad vi behöver är att tänka på livet.

Tack Kristian Gidlund för ditt mod att berätta. Som knuffar mig och alla andra i rätt i riktning.

Tack för dina ständiga påminnelser om att livet är till för att levas och vägrar att vänta. Det pågår för fullt. Åtminstone för alla oss som har lyckan att få stanna kvar ännu en dag.

Det pågår nu.

Och nu.

Och nu.  

Nu.

Saudivapen - för att cash is king

Ett sensationellt grävjobb som ledde till en ministeravgång och prestigefyllda priser. Nu kommer boken om affären, Saudivapen, av reportrarna Bo-Böran Bodin och Daniel Öhman. Mervärdet ligger i att vi på svar på frågan varför, anser Hanna Jedvik. 

(GP 26 augusti) 

Titel: Saudivapen

Författare: Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman

Förlag: Albert Bonniers förlag

Genre: Journalistisk

”- Om du tycker att det låter intressant har jag en adress och en tid, sa ombudet.
Jag sprättade upp kuvertet. Det var en A4-sida. Överskriften stod med fetade versaler. PROJEKT SIMOOM.”

Så kan det gå till när en av Sveriges Radios grävande reportrar får ett tips som ska komma att leda till ett av vår tids största journalistiska avslöjanden, med en ministeravgång och en serie prisplaketter som följd. Den så kallade Saudivapenaffären skakade om Sverige rejält när nyheten briserade 6 mars 2012. Nyheten om hur den svenska regeringen hade haft långtgående planer på att bygga en hemlig vapenfabrik i diktaturen Saudiarabien innehöll allt som en hel säsong av House of Cards eller Vita huset kan tänkas bjuda på. Vapenexport, ljugande politiker, korrumperade tjänstemän och pengahungriga vapenhandlare. Alltsammans inramat av det faktum att Sverige är av världens störa vapenexportörer sett till antalet invånare, trots att vi gärna tittar åt andra hållet och låtsas som att våra svensktillverkade robotar och radarsystem nog egentligen aldrig används.

Nu har de båda reportrarna bakom avslöjandet, Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman, skrivit boken Saudivapen om sitt arbete med det omfattande grävprojektet som går under samma namn. En dokumentär thriller som i detalj berättar om arbetsprocessen och dessutom kommer med ett par nya avslöjanden.

Saudivapen tar sin början den där novemberkvällen 2011 när Daniel Öhman stressad och försenad cyklar omkull, missar ett pendeltåg men ändå lyckas möta sin topphemliga källa som förser honom med kuvertet innehållandes statshemligheter om Projekt Simoom - kodnamnet som användes i samband med planerandet av vapenfabriken.

Därefter landar vi fyra månader senare i den trånga redigeringsstudion ”Mangeln” i Radiohuset på Gärdet i Stockholm, där Bo-Göran Bodin äter Gaviscon (medicin mot halsbränna och sura uppstötningar) och finslipar på sitt reportage in i det sista. Samtidigt flyttar Daniel Öhman den tunga bunten med hemliga dokument från det blanka säkerhetsskåpet i metall på redaktionen till en hemlig plats där ingen kan hitta dem. Risken för att de själva ska bli gripna eller åtalade är stor. Att låta dokumenten ligga kvar är allt för riskfyllt. Dessutom kan de inte lita på att medarbetarna på Ekot inte läcker till makten. Konstigare saker har hänt, konstaterar Daniel Öhman när han lassar över de hemligstämplade dokumenten till en svart sportbag.

Nervigheten och en befogad rädsla för att vara avlyssnad, skuggad och få e-posten läst löper som en röd tråd genom denna gastkramande thriller. Överdrivet? Tänker man kanske först. Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman likaså när de sitter med Ekots chef Anne Lagercranz och grävchefen Rolf Stengård, som båda skämtar om de ska komma att hälsa på sina reportrar i fängelset om det blir på det viset. De ler alla fyra.

Med tanke på att åklagare har gjort husrannsakan på TV4 för att komma över ett kvitto kan det inte uteslutas att polis och åklagare besöker Sveriges Radio för att lägga vantarna på de hemliga dokument som har läckt ut och nu hotar rikets säkerhet, resonerar Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman längre fram i boken. Skrattet har för längesedan fastnat i halsen. Som grävande journalist verkar du inte i en skyddad verkstad i det här landet. Ytterligare exempel som författarna tar upp är när reportern Trond Sefastsson fick sin hårddisk omhändertagen och när åklagare efter göteborgskravallerna sökte tillstånd för husrannsakan hos TV4 i syfte att gå igenom filmband.

Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman har för sitt avslöjande belönats med priser som Guldspaden, Stora journalistpriset, Prix Europa och även det som anses vara världens finaste pris för undersökande journalistik – en medalj av den internationella organisationen IRE.

Granskningen har resulterat i en serie fängslande reportage och nyhetsinslag. Detta trots att lyssnaren konfronteras med en parad av herrar, och en och annan kvinna, som endast delar med sig av förnekanden av olika grad. Såväl politiker som regeringsföreträdare gör sitt bästa för att tiga som muren.

Ja, det var nog inte roligt att vara försvarsminister de där dagarna i mars 2012. Speciellt inte om man hette Sten Tolgfors och hade ärvt samförståndsavtalet av Leni Björklund (S) som 2005 slöt avtalet med Saudiarabiens biträdande försvarsminister Prins Khled Bin Sultan. När Tolgfors försökte bryta samarbetet utsattes han för påtryckningar från Saabs styrelseordförande- och delägare Marcus Wallenberg, som var minst sagt angelägen om att få sålt Saabs radarsystemErieye till Saudierna. Detta är nya uppgifter som framkommer i Saudivapen och som Ekot rapporterade om i förra veckan.

Nytt är också det anmärkningsvärda i att Kontrollmyndigheten för vapenexport (ISP) gav klartecken till vapenfabriken 2010 trots att Saudiarabien då var inblandad i en väpnad konflikt med grannlandet Jemen, helt i strid med svensk lag. Likaså avslöjas i boken hur den socialdemokratiske statssekreteraren Jonas Hjelm och före detta flygvapenchefen Kent Harrskog ansvarade för att förhandla fram detaljerna i avtalet och hur det för den saudiske brigadgeneralen Gormollah Al-Zahrani framstod som att Hjelm och Harrskog snarare jobbade för Saab än den svenska regeringen. Så blev också de båda tjänstemännen kort efter regeringsskiftet anställda hos bolaget, med ett saftigt lönelyft som följd. Något som har väckt diskussionen om den svenska lagstiftningen som inte kräver karantän för politiker och tjänstemän som byter sida, vilket öppnar för korruption- och mutmisstankar.

Resten av Saudiaffären om bulvanföretaget SSTI, ett startkapital på 250 000 kronor i kontanter från Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST), levererade i en gul plastkasse, falska fakturor och en ministeravgång är, som man säger, historia.

Saudivapen spänner en båge från november 2011 och fram till försvarsminister Sten Tolgfors avgång 29 mars samma år. Dramaturgin är snortajt och nålarna på tidslinjen markerar varje enskilt avslöjande, för att backa tillbaka bandet och beskriva intervjusituationer, researchmetoder och inte minst reportrarnas egna våndor och sömnlösa nätter. Berättarperspektivet varvas mellan Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman. Greppet ger en inblick i deras respektive arbetsmetoder och hur de kompletterar varandra, men resulterar också i en viss komisk effekt då de ofta med krass blick beskriver varandra egenheter.

På ett befriande vis bryter också de båda reportrarna mot det machoideal som har präglat den granskande journalistiken, som inte sällan har gått under namnet skjutjärnsjournalistisk. Bodin och Öhman bjuder istället på sin nervositet, sina neuroser och argumenterar för vikten av att kunna kombinera arbetet som undersökande journalist med ett familjeliv. Om än bara i teorin, visar det sig.  

Mervärdet med boken jämfört med det vi har hört i radio är att den svarar på den viktiga journalistiska frågan om varför.

Kruxet är nämligen att frågan om varför är att den är svår att få svar på av den politiker som förnekar fakta eller knappt ens kommer till mikrofonen. Med hjälp av över 150 intervjuer och en genomgång av hundratals dokument lyckas däremot Bo-Göran Bodin och Daniel Öhman rekonstruera hela händelseförloppet och faktiskt besvara frågan om just varför Sverige skulle hjälpa till att bygga en vapenfabrik i diktaturen Saudiarabien. Som jag uppfattar det? För att två sköna snubbar tyckte att det var lite gött att hjälpa Saab att sälja sitt radarsystem och för att svenska politiker under stundom är hyfsat maktfullkomliga.

Och för att Marcus Wallenberg är mäktigare än den svenska försvarsministern när det kommer till internationella affärer och Sveriges relationer till omvärlden.

För att cash is king.

Sommar i P1 med Christian Falk

Jag har inte lagt upp alla recensioner av Sommar i P1 som jag skrev under sommarmånaderna. Istället har jag gjort något slags urval. Ett program som jag skrev om under väldigt speciella omständigheter var givetvis Christian Falks. Två dagar innan hade jag i bilen på väg från landet fått reda på att Christian Falk hade gått bort i sviterna av sin cancer. 

Det var ett känsloladdat, viktigt och engagerande program. Pennan glödde, texten blev för lång och jag fick stryka ner. Bland annat fick jag ta bort några meningar som både handlade om hur livsavgörande musiken uppenbarligen varit i Christian Falks liv. Hur den fick honom att välja rätt väg i livet istället för att fastna i destruktivitet och dåliga vanor på ett sådant sätt som kanske hade fallit sig naturligt för en person med Christians trasig uppväxt.

Min uppväxt var inte trasig som Christian Falks, men han och hans Imperiet fick mig som tonåring att se världen och väckte hopp om att det fanns något bortom mitt lilla villaområde och min lilla stad. Skivorna gick varma på stereon och jag har svårt att välja en enda favoritlåt med Imperiet. Christian Falk gick vidare mot nya musikaliska utmaningar och behövde ny stimulans. Även jag själv vidgade givetvis vyerna och lyssnade på mycket annat. Men fortfarande återvänder jag ständigt till Imperiet. 

När Christian Falks Sommar i P1 sänds är det två dagar sedan sommarvärden gick bort. Programmet rör hans svåra uppväxt, sjukdomen, och, framför allt, den livsavgörande musiken. (GP 26 Juli) 

"Frank Zappa dog när han var 52 år. Och det ser ut som jag också kommer att stoppa på 52", inleder Christian Falk sitt Sommar i P1 med och fortsätter att konstatera att han alltid har velat spela med Zappa och att mycket talar för att de två snart kommer att mötas.

Nu är han där. Hos sina bortgångna musikerkollegor. Redan när medierna nåddes av dödsbeskedet i torsdags lät Sveriges Radio meddela att Christian Falks sommarprogram skulle sändas som planerat, enligt hans eget och familjens önskemål. Det första postuma sommarpratet i programmets historia.

Ändå blir det ingen sentimental resa. Christian Falk låter meddela att det kanske blir lite skakigt och darrigt på sina ställen eftersom han är sjuk. Ibland räcker luften helt enkelt inte till. Ändå har han en förbluffande energi rakt igenom och berättar med glöd och engagemang om både musiken och den tuffa barndomen. Om hur han blev övergiven av sin alkoholiserade fotomodell till mor när han bara var två månader och om uppväxten i Hägersten med mormor och en periodare till morfar.

Han säger aldrig att musiken räddade honom från att välja den dåliga vägen i livet, ändå är det uppenbart. Han berättar lite om åren med Thåström och Imperiet, men gläntar också på dörren till depressionerna. Hur han identifierar sig som en av de svaga. En av dem där utanför. Ändå vägrar han att romantisera det mörka. "Skit är skit. Så är det bara."

Som starkast blir det när han berättar om hur han förlorade sonen William som tog sitt liv 25 år gammal.

Nu är ni hos Zappa båda två.

Tack för musiken Christian.

Slutord: Jag vänder mig till dig min älskade William. Jag har bara några få viktiga saker kvar att fixa. Sen kommer jag. 

Musik: Så klart går musiken som röd tråd genom Christian Falks Sommar. Han blandar och ger ur olika genrer. Börjar med Frank Zappa, slänger in lite Taj Mahal och Jonathan Richman, The Clash och Bob Dylan. Därtill den egenproducerade Seven seconds med Neneh Cherry och Youssou N'dour. Dessutom bjuder han på premiär av en sprillans ny låt med Robyn: Shake your body. En låt som kommer att leva vidare länge.

HANNA JEDVIK

Falafelkungen är död

Recension av Falafelkungen är död av den israelisk författaren Sara Shilo. Romanen kom ut 2005 och är skriven på hebreiska som originalspråk. Den handlar om den judiska familjen Dadon som lever i norra Israel i gränstrakterna mot Libanon. (GP 15 augusti)

Titel: Falaffelkungen är död
Författare: Sara Shilo
Förlag: Albert Bonniers förlag
Genre: Roman
Översättning: Natalie Lantz

Mitt i den hetaste värmeböljan kom ett youtubeklipp som fick oss att stanna upp. Som fick oss att dra efter andan och känna tacksamhet över att barnen här i semestersverige kan leka på stranden utan att dö i en raketattack. Klippet, som var ett nyhetsinslag från brittiska Al-Jazira, har setts över 50 000 gånger och visar hur fyra pojkar i åldrarna nio till elva år leker på en soltyngd sandstrand framför ett par hotell fyllda av journalister. Inom loppet av en sekund tvingas barnen fly för sina liv när de måste undkomma Israeliska missiler som plötsligt landar på stranden.

Några minuter senare är livet förbi förde fyra kusinerna.

Vid det här laget har vi sett tusentals inslag och reportage från krigsdrabbade områden, med sargade kroppar och flyktingströmmar tunga av damm. Ändå går de oss allt för ofta förbi. Allt det där som händer där borta. Inte för att vi inte bryr oss, för det gör vi. Utan för att vi har sett tv-bilderna så många gånger förr. Och för att allt det där sker på så stort avstånd, så avlägset från våra välordnade liv. Hur ska vi kunna identifiera oss med en åttabarnsmamma i Sudan när vi varje dag går upp, brygger kaffe, sminkar oss och lämnar våra två barn på förskolan?

Men så plötsligt kunde det ha varit vi och våra barn på den där stranden. Livet blir skört och bräckligt. Smärtan påtaglig. Vi tvingas inse att vi alla lever på samma jord och delar samma luft. Trots att luften i Gaza är fylld av skräck och raketer, rök och damm. Fyra pojkars död gör att vi för en dag känner på riktigt att luften vi andas är den samma i Göteborg som i Gaza. Som i Syrien. Som i Irak, Afghanistan eller Ukraina.

Samma funktion fyller givetvis skönlitteraturen. Den för oss tätt inpå människor och gator där kriget bor. Sara Shilos debutroman Falaffelkungen är död tar sin början på en lekplats där sexbarnsmamman Simona har satt sig på en gunga och vägrar ta skydd, trots att libanesiska katiusjaraketer regnar ner över hennes stad i norra Israel. Hon faller till marken och tar sig upp en stund senare igen. Kanske är det ändå dödsögonblicket som romen skildrar.

Året är 2000 och Simona Dadon och hennes familj är marockanska judar i Israel och befinner sig därmed längst ner på samhällsstegen. Invandrarna med arabisk judisk- eller muslimsk börd från de angränsande nordafrikanska länderna utgör en fattig minoritet i Israel, sällan skildrad i litteratur som når den västerländska marknaden. IFalaffelkungen är död gestaltas en av dessa familjers öde genom fem monologer signerade Simona och fyra av hennes barn sedan de har förlorat sin far och make.  Själva Falaffelkungen Masoud.

Masoud gick bort under högst oväntade omständigheter på sitt falaffelställe efter att blivit elakt stucken i ögat av ett bi. Han var en entreprenör på den lägre skalan som slet hårt för att försörja sig och sin familj vars levebröd hängde på en skör tråd. Desto starkare frodades däremot kärleken mellan Masoud och Simona. I romanen endast skildrat flyktigt i början, ändå säger den kanske mer om Simonas roll som änka än något annat som gestaltas i boken. Genom Simonas berättelse tydliggörs hur hon går i från att vara en ung, passionerad och sexuellt utforskande kvinna till att bli änka och stympad på sin sexualitet och kvinnliga identitet.

 ”Redan min första dag som änka sa jag till mig själv: Simona du får inte sätta din fot hos änkorna, för om du gör det finns det ingen väg ut.”

Romanen berättar även om de två tvillingpojkarna Dudu och Itzik som föddes först efter faderns död. Genom deras röster får vi höra historien om rädslan som präglar vardagen för barnen i det krigshärjade området. Dudi som tar hand om sin rastlösa bror Itzik, som i sin tur inte drar sig för någoting och gärna drömmer om en framtid som terrorist. De gör inbrott och stökar sig fram längsmed gatorna. På barns vis utfordrar de även en tillfångatagen tornfalk som de försöker tämja och göra till sin.

Som starkast blir det i dottern Ettis berättelse där hon söker sin tillflykt till skyddsrummet, intet ont anandes att hennes mor sitter stillsamt på en lekplats medan raketerna faller. Etti berättar sagor för småsyskonen och gör sitt bästa för att ge tröst som är svår att få för den som växer upp i under rådande omständigheter.

Äldsta brodern Kobi sliter på verkstadsgolvet och tampas dagligen med fattigdom och diskriminering. Efter faderns död har Kobi blivit familjens överhuvud och delar säng med Simona. Hur deras relation egentligen ser ut är höljt i dunkel och kanske det märkligaste sidospåret i denna roman där mutorna aldrig är långt borta för den som röstar på ”rätt ”parti och där drömmarna om ett kliv upp till en högre samhällsklass är dömda att stanna vid just drömstadiet. Om man inte åker till Norge för att rensa fisk och skaffa sig en rik och vacker fru förstås, resonerar Kobi.

Med sitt handfasta och stundvis poetiska språk skildrar Sara Shilo ett folks öde genom familjen Dadon. Hur detta folk sedan de kom till Israel på 1960-talet kämpar med sin nya identitet och det inte helt okomplicerade i att vara arabisktalande jude. I kombination med konflikterna i och utanför landet. Sara Shilo hjälper oss att kommer nära. Att förstå att det kunde varit vi. Våra barn. Vår make. Våra grannar. Mitt bland automatvapen, bosättningar och korruption.

Även om Falaffelkungen är död främst skildrar ett familjeöde och inte en krigssituation, är det ett öde som har sina egna och alldeles speciella förutsättningar - tydligt präglade av krigets vardag. I vardagen växer förståelsen för prövningarna som denna minoritetsgrupp utsätts för. Gestaltningen tränger sig på med sina dofter, sin uppgivenhet och sin ensamhet.

Framför allt blir det nämligen påtagligt hur ensamma alla dessa sju individer är. Trots att de fortfarande är många i familjen har var och en slutligen bara sig själv. Till och med tvillingarna är i sin symbios utmejslade var och en för sig. Dömda att klara sig på egen hand genom livet.