Sommar och dags igen för årets PR-jippo

Sommar i P1 har på senare år allt mer kommit att förvandlas till ett PR-jippo där folk gör avslöjanden som genererar tidningsrubriker, helst innan programmet ännu har sänts, skriver Hanna Jedvik. (Krönika GP Kultur  9 juni) 

Detta är ett faktum som kan komma att gynna tv-journalisten Malou von Sivers som lovar att berätta hemligheter och blottlägga sår. Detta delar hon med sångerskan och schlagerräven Kikki Danielsson, som även hon lovar att släppa ut en och annan sanning om sitt liv som vi andra ännu inte vet om.

Kvällstidningsjournalisterna lär trycka förhandslyssningsörat mot högtalarna. Dock ska tilläggas, att jag helt ärligt inte tror att det är Malou von Sivers avsikt då hon tycks vara angelägen om att dela med sig och dessutom med sin berättelse stötta andra.

En annan person, vars avslöjanden verkar nog så lockande är den tidigare Statsministern Ingvar Carlsson som lovar att glänta på dörren till det inre och blotta sitt mest privata för första gången. Jag antar att världen håller andan. Så som jag själv. På riktigt alltså.

I frågan om det privata säger OS-medaljören Carolina Klüft att hon fortfarande står och väger. Att hon alltid har gjort skillnad på vem hon är och vad hon gör. Om hon vågar låta det bränna till och bli personligt kan det lyfta hennes sommarprat till hög höjd. Något som kan vara synnerligen eftersträvansvärt i hennes fall då de obligatoriska idrottarnas sommarprogram ofta tenderar att bli slätstrukna historier för den som inte är intresserad av träning, uppladdning, resultat, vinster och förluster.

Vad det gäller den göteborgska representationen är den förvånansvärt låg i år. Musikern José González, komikern Per Andersson och lyssnarnas egen sommarvärd Emilia Lind får turas om att bära den göteborgska stafettpinnen i radiorymden. Trots att det finns viss västsvensk anknytning i skådespelaren Siw Carlsson och skivbolagsbossen tillika ex-politikern Bert Karlsson. Den senare utlovar sanningen med tillägget att ingen vågar säga just "sanningen" i det här landet. Har vi inte hört Bert Karlsson slänga så kallade sanningar runt sig förr?

Kanske kan vi också med lite god vilja räkna in även Kim Källström i den västsvenska kvoten. Om vi anstränger oss riktigt mycket. Men längre än så kommer vi tyvärr inte vad det gäller sommarpratarna från staden på Sveriges framsida.

Förhandstippade Miriam Bryant lyser exempelvis med sin frånvaro. Så också hennes duettpartner Håkan Hellström, även om han givetvis har fått frågan genom åren. Allt annat vore tjänstefel. Däremot har vi en rad andra musiker, skådespelare, konstnärer, journalister och multitalanger i den här delen av landet också. Att räkna upp dem allihop här skulle ta för mycket plats. Vill man däremot ha förslag går det bra att höra av sig. I övrigt ser jag fram emot Silvana Imam, David Lagercrantz, systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf, Klas Östergren och Kerstin Ekman. Och inte minst författaren Tom Malmquist som kommer att tala till sin dotter.

Förhandla eller DÖ – Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring

Decemberöverenskommelsen skakade om Sverige 2014. I Förhandla eller dö skildras spelet bakom kulisserna. Hanna Jedvik läser en historiskt viktig text, men undrar vem den riktar sig till. (GP 2 juni) 

Sakprosa

Ulf Bjereld, Karin Eriksson och Jonas Hinnfors
Förhandla eller DÖ – Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring

Bokförlaget Atlas

Det är söndag och sittandes på en bänk på terrassen utanför mitt torp i norra Bohuslän läser jag Björn Af Kleens porträtt av Kristdemokraternas Ungdomsförbundsordförande Sara Skyttedal i Dagens Nyheter. Sara Skyttedal som öppnade en flaska exklusiv Bollingerchampange när Decemberöverenskommelsen (DÖ) föll på Kristdemokraternas riksting 2015. En för många provocerande, om än talande, bild av det demokratiska samtalet av idag.

Natten innan har jag varit uppe till klockan två och sträckläst Ulf Bjereld, Karin Eriksson och Jonas Hinnfors bok Förhandla eller DÖ – Decemberöverenskommelsen och svensk demokrati i förändring. Även dessa författare exemplifierar Decemberöverenskommelsens sammanbrott med Skyttedal och hennes lyxbubbel och vad det med alla sina omständigheter innebär i form av nya spelregler för svensk inrikespolitik. De som har uppstått i kölvattnet av en splittrad arbetarrörelse där Sverigedemokraterna inte bara lockar till sig forna S-sympatisörer, de är en även beredda att omkullkasta det politiska landskapet så som vi känner det. Något som ställdes på sin spets när SD fällde regeringens budget hösten 2014. Ett agerande som kom att tvinga fram Decemberöverenskommelsen, som när den ingicks mellan S, MP, FP (numera L), C, M och KD på annandag jul 2014 var tänkt att hålla fram till valdagen 2022. I själva verket var Decemberöverenskommelsen historia tio månader senare senare då den alltså röstades ner på KD:s riksting i Karlstad. Därmed var även blockpolitiken bruten.

Om dramatiken som föranledde Decemberöverenskommelsen och om svensk inrikespolitisk historia berättar författartrion Bjereld, Eriksson och Hinnfors om i Förhandla eller DÖ.Framför allt skriver de om kapen om väljarna, slitningarna inom och mellan partierna och även en hel del om spelet bakom kulisserna. 

Författarna låter med glimten i ögat meddela redan i förordet att stilbrott kan förekomma i denna bok som de menar rör sig i gränslandet mellan akademi och journalistisk. Och visst kastas jag som läsare lite obarmhärtigt mellan den lite mer torra statsvetarprosan signerat Ulf BJereld och Jonas Hinnfors, båda två professorer i statsvetenskap, och de mer dramaturgiskt spänstiga skildringarna som politikreportern Karin Eriksson står för.

Ändå ställer jag mig lite frågande till vem som är den tänka läsaren. Vi som hängde med i alla turerna kring DÖ, har den färskt i minnet och vet redan vem som initierade vilka samtal och alla de statsvetenskapliga analyserna som följde på det skarpa parlamentariska läget som regeringskrisen innebar. De som inte minns torde heller inte vara tillräckligt intresserade av denna detaljerade bok, där analyserna om kommande utmaningar för den svenska parlamentarismen är den främsta behållningen. Kvar finns då framtidens statsvetarstudenter och andra vetgiriga unga som vill lära sig om regeringskris och politiskt spel i den moderna historien. I sin roll i historieskrivningen är Förhandla eller DÖ absolut oumbärlig.

Ester Eriksson – Det finns ingenstans att fly

Till raden av viktiga berättelser om psykiatri och psykisk ohälsa kan vi nu också lägga Ester Erikssons Det finns ingenstans att fly, skriver Hanna Jedvik. (GP 8 juni) 

Genre: Serieroman

Författare: Ester Eriksson
Titel: Det finns ingenstans att fly
Kartago förlag

Det finns ingenstans att fly, konstaterar Olivia i Ester Erikssons serieroman med samma namn. Trots att hon försöker med till buds stående medel. Främst överdoserar hon återkommande sin medicin i ingivelser av att få försvinna bort. Om så bara för några timmar. Hennes tillstånd leder till besök på psykakuten med efterföljande inläggning. Väl på den slutna avdelningen kryper tankarna om otillräcklighet och känslan av värdelöshet sig på. Sällan lämnar de Olivias i fred och snart blir hon till ett svart hål som behöver fyllas med bekräftelse.

Ester Eriksson är serietecknare, bosatt i Malmö och studerar vid Serieskolan där många av vår tids mest uppmärksammande serietecknare går eller har gått. När Ester Eriksson nu debuterar är det med en gripande berättelse om hur livet kan kännas för den som slinter och tappar fotfästet. Ramlar ner i mörkret.

Sedan Olivias mamma dog är tillvaron svart. Trots att hon läser på konstskola, har både vänner och släktingar som bryr sig känner sig Oliva ensammast i hela världen med sin sorg, saknad och tankarna som bara maler. Därhemma finns dessutom pojkvännen vars stöd mest går ut på att skuldbelägga, nedvärdera och i största allmänhet klaga på hur jobbig Olivia är. ”Ja jag vill fan inte vara med någon som hänger på psykakuten.” Eller ”Du håller väl inte på med självskadebeteende? Det är det värsta jag vet. Det gör bara folk som vill ha uppmärksamhet.” För att nämna några exempel på inte alltför finstämda repliker som kommer ur denna människas mun.

Om psykiatrin finns det mycket att säga och många fördomar och förutfattade meningar florerar. Ofta grundade på något slags idé om att de där endast ägnar sig åt förvaring och proppar folk fulla med piller. Må hända att det till viss del är sant, men bara delvis. Många tycks glömma bort att psykiatrin faktiskt räddar liv och är oumbärlig. Däremot är det kanske inte så konstigt att det är svårt att få grepp om denna mytomspunna institution då det av naturliga skäl är en sluten värld och ytterst få berättelser når utanför dess reglade fönster.

Det är därför som undersökande av psykiatrin är så viktig, som exempelvis Anna Odells verk Okänd kvinna, som ger en inblick i den utsatthet som många patienter upplever i mötet med den psykvården. Eller P C Jersilds digra genomgång i Den stökiga psykiatrin - minnen, samtal, tankar. Även om den boken främst tar ett större grepp på hela den vårdapparat som omsluter psykiatrin, framför allt dess sjunkande status och bristande resurser. På UR-play finns även dokumentärfilmen 0,8 ampere mot depression, om elektrokonvulsiv behandling, så kallad ECT (ofta felaktigt kallat för elchocker), depression och psykiatrisk vård. För den som vill lära sig mer kan kanske denna film hjälpa till att skingra ett par fördomar eventuellt vilar innanför pannbenet på betraktaren. Eller varför inte lyssna på Kristian Anttilas senaste album Rum 4. avd 81. 

Kristian Anttila är en ovanligt uppriktigt artist som ofta har talat om öppet om sina sjukdomsperioder och hur det är att leva med återkommande depressioner. I serieform har vi kunnat följa Åsa Grennvalls skildringar av depression och ångest ibland annat serieromanerna Cynisk romantiker och Deras ryggar luktade så gott, där den sistnämnda är en smärtsam uppgörelse om en uppväxt utan kärlek och omsorg.

Till raden av viktiga berättelser om psykiatri och psykisk ohälsa kan vi nu också lägga Ester Erikssons Det finns ingenstans att fly. Också hon finner ljusglimtar av förståelse i mötet med psykiatrin och hoppet om en lättare tillvaro tänds. Även om det visar det sig inte vara fullt så enkelt, pekar Ester Eriksson på att det finns hopp och en väg tillbaka också för den som befinner sig på botten. Hennes teckningar är sköra och ömtåliga. Med känslig hand och små gester gestaltar Ester Eriksson upplevelsen av hur tillvaron skälver och natten tränger sig på dygnet runt. Till skillnad från Karin Johannissons Den sårade Divan och Sara Stridsbergs drömlika Beckomberga – ode till min familj befinner sig Ester Eriksson i samtiden i sin skildring av huvudpersonens kamp för att leva vidare.

Förutom serierutorna spricker berättelsen då och då upp i färgexplosioner som fångar hur Olivas värld krackelerar. Emellanåt har hon även helsidor med utdrag ur journaler och utskrivningsanteckningar med överstrukna personuppgifter. Äkta eller påhittade spelar ingen roll. Denna inblick i vården och patientens tillstånd lyfter berättelsen och får den att bränna till. Ester Eriksson gestaltar Olivas historia trovärdigt och känslosamt. 
Helt utan att bli sentimental eller måla i alla för tjocka breda penseldrag.  

15 år sedan EU-toppmötet i Göteborg

Krönika publicerad i GP 15 juni med anledning av att det var femton år sedan EU-toppmötet i Göteborg. Stadsteatern i Göteborg uppmärksammade detta på flera sätt, bland annat i det panelsamtal som nämns i texten. 

Jag sprang på Engelbrektsgatan bakom Schillerska gymnasiet när jag hörde skotten. Skotten som blev kulmen på EU-toppmötet i Göteborg 2001. Tre dagar av demonstrationer och fredligt utbyte som slutade i kravaller och en gatufest där polisen slog tillbaka hårt.

Uppdrag Gransknings kartläggning av händelsen skulle senare visa att ett av skotten träffade en lyktstolpe som jag nyss hade passerat på min flykt från Vasaplatsen. Historieskrivningen pågår fortfarande, vilket dramatikern och kulturskribenten America Vera-Zavala poängterade i texter publicerade i både GP och DN nu i helgen.

Det är tisdag kväll i Foajébaren på Stadsteatern när samtalet åter tar vid. Femton år senare. Vad hände egentligen med Göteborg? Med oss som människor, med vänsterrörelsen och framför allt med det politiska klimatet i Sverige? Är frågor som samtalsledaren tillika frilansjournalisten och förlagsredaktören Olav Fumarola Unsgaard ställer till de båda inbjudna gästerna;  America Vera-Zavala, även en av grundarna av Attacrörelsen i Sverige, och Håkan Thörn, professor i sociologi vid Göteborgs Universitet. Han både forskar i folkrörelser och var engagerad i Fritt Forum under EU-toppmötet.

En stor del av samtalet denna kväll uppehåller sig kring det glapp som uppstod i den autonoma vänsterrörelsen i tomrummet efter de så kallade Göteborgskravallerna. Och det engagemang som slogs ut definitivt av terrordåden 11 september samma år, som resulterade i att det offentliga samtalet gjorde en rejäl kursändring.

Håkan Thörn ringar in skotten mot demonstranterna i Göteborg som slutet på det som han kallar för ”Den konsensusinriktade dialogen mellan välfärdsstat och rörelse”, vilken hade präglat Sverige under arbetarrörelsens framväxt menar han.

Själv minns jag hur den tredje vågens feminism svepte fram under sent nittiotal och i början av tvåtusentalet. Hur det fanns en framtidstro ochen vilja till förändring under de här åren efter millenieskiftet. Något som hade lyst med sin frånvaro under åttio- och nittiotalen då nyliberalism och högerextrema krafter hade lagt en kall hand över Sverige. Efter EU-toppmötet i Göteborg drogs proppen ur och tystnaden spred sig än en gång.

Många unga människor vaknade dagarna efter EU-toppmötet upp i ett politiskt mörker, vilket Olav Fumarola Unsgaard sätter fingret på i samtalet på scenen. De unga, som i likhet med honom själv, hade sett sin egen politiska låga släckas av skottlossning, massingripanden och höga avspärrningar. Till ljudet av skällande hundar, hamrande batonger och en polishelikopter i ständig rörelse tystnade den pånyttfödda vänsterrörelsen.

Först vid den stora antinazistiska manifestationen i Kärrtorp i december 2013, som lockade 16 000 deltagare, kunde engagemanget ses blossa upp igen konstaterar jag. 

Kanske heter den nya generationens röster Silvana Imam, Adam Tensta och Erik Lundin. En generation vars röster inte har färgats av det faktum att de vet hur det låter när Polisens pistolskott ekar högt mellan Vasastans stenväggar. 

Öppet brev till Peter Hjörne

Idag publicerar flera tidningar och mediehus ett öppet brev till Peter Hjörne. Det brevet är skrivet av flera av oss frilansande skribenter och fotografer vars betalningar har uteblivit i samband med rekonstruktionen av Stampen. Bland andra publicerar Sveriges Radio, Expressen/GT, Resumé, Dagens Media och Journalisten , samt gör egna artiklar utifrån våra krav i brevet. 

Vi vill ha svar från Peter Hjörne om hur de tänker ersätta oss för det jobb som vi redan har utfört, men ännu inte har fått betalt för. Måndag 20 juni möts vi i Tingsrätten. Då ska vi, tillsammans med de andra borgenärerna, komma överens om den procentsats av sina skulder som Stampen ska betala till oss och alla andra. 

Det vi kräver är en en full ersättning. Hur Stampen vill lösa det är upp till dem. 

Läs nedan varför. 

Bästa Peter Hjörne!

För ett par veckor sedan stod du och sade att det var en "tung dag". Stampen hade precis ansökt om rekonstruktion. Men det skulle inte påverka tidningarna, de skulle komma ut precis som vanligt. Vi är några som undrar hur du kunde lova det. Du hade ju inte kollat med oss, vi som skulle göra jobbet.

Det kanske inte är så många läsare som vet det, men idag görs en stor del av Göteborgs-Postens, och övriga Stampentidningarnas, texter och foton av frilansande journalister och fotografer. Allt man som GP-läsare kan se och läsa i Ekonomibilagan, Bostadsbilagan, Två Dagar, det mesta på kultursidorna, utrikesreportage, flera av söndagsreportagen, Mersmak, Världens gång och en stor del av helgläsningen om hälsa, träning, vetenskap och livsstil görs av fotografer och skribenter som inte har den ekonomiska trygghet en anställd har.

Nästan hälften av GP:s redaktion har fått gå under det senaste dryga året, och det är bara den senaste av en lång rad nedskärningar. Till exempel finns nu bara en enda anställd fotograf kvar. Vi tittar i den GP som kom ut fredagen den 20 maj, alltså sista arbetsdagen innan beskedet kom om rekonstruktionen. Samtliga bilder är tagna och levererade av frilansar, eller fotografer anställda på bildbyråer. Som nu inte får betalt för sitt jobb.

Och i den långa lista av företagare som Stampen är skyldiga pengar är ungefär en tredjedel skribenter, fotografer, översättare och andra egenföretagare eller små frilansfirmor som levererat innehåll. Utan oss skulle tidningen inte komma ut. Ändå kan du alltså lova att allt ska fortsätta som vanligt.

Vårt arvode ingår i rekonstruktionen. För vissa av oss rör det sig om några tusenlappar, för andra om närapå ett par hundra tusenlappar. Det glömde du nämna på presskonferensen. Du sade att det viktigaste var att värna de 3000 jobben. Ingen skulle behöva gå, och dessutom skulle alla få statlig lönegaranti. Att en stor del av dem som jobbar med Göteborgs-Posten, och de andra Stampentidningarna, inte skulle få betalt för det arbete de redan utfört, berättade du inte. Den här sommaren får många av oss ta till sparpengar, ställa in semestern eller låna av någon.

Vår nästa fråga är varför du och de andra ägarna tagit ut så mycket pengar ur Stampen de senaste åren. År 2011 fick ni 48 miljoner kronor i utdelning. Året därpå lika mycket. Sedan år 2000 har ni tagit ut totalt 330 miljoner kronor. (Siffror enligt DN 28/5). I takt med att allt fler läser nyheter gratis på nätet har de flesta dagstidningar haft det tufft. Dessutom har det varit finanskris och en kraftigt vikande annonsmarknad. Det är gamla nyheter. Under samma år som ni tagit ut 330 miljoner kronor har redaktionen på GP bantats kraftigt. De frilansarvoden ni betalat har stagnerat, eller i vissa fall sänkts. Hur går det ihop?

Hittills har vi hört förklaringen "andra gjorde likadant". Andra mediekoncerner har också delat ut bonusar och aktieutdelningar till ägarna, procentuellt sett större än era. Det argumentet håller inte. Vad andra gjorde är inte intressant, men vad ni gjorde och varför, det vill vi ha svar på.

Vi älskar att jobba som journalister och de flesta av oss har frivilligt valt att bli frilansare. Ingen kan säga att vi är tvingade att jobba för Göteborgs-Posten. Att vi som egenföretagare varken kan få A-kassa eller statlig lönegaranti är naturligtvis inte Stampens fel. Men frågan kvarstår: Varför är det vi som ska stå för förlusten? Varför ska vi inte få betalt för vårt arbete? Vi är fullt medvetna om att rekonstruktioner följer vissa lagar. Vi vet också att vi inte är de enda leverantörer som är drabbade. Men vi anser att vi har en särställning, eftersom att vi gör en så stor del av Göteborgs-Posten. Återigen, tidningen hade inte kunnat komma ut om det inte vore för oss. Vi kräver ersättning för de jobb vi uträttat. Vi tror att ni är fullt kapabla att hitta ett sätt att ersätta oss på.

Den 20 juni går vi till tingsrätten för att förhandla. Som brukligt vid rekonstruktioner går förmodligen de största fordringsägarna, det vill säga bankerna, först. Bankerna har tagit en medveten risk som lånat ut pengar till er. De har fått ränta på sina lån under tiden. Vi har däremot varken lånat ut pengar eller fått ränta. Vi har bara gjort vårt jobb.
Vi går till tingsrätten med tungt hjärta. Inte bara för att vi får en ekonomiskt tuff sommar, utan för att vi tycker om Göteborgs-Posten. Vi tycker att göteborgare förtjänar en bra tidning som bevakar och skildrar Sveriges näst största stad. Vi tror att journalistik är viktigt för samhället och för att demokratin ska fungera. Vi undrar varför det är vi som ska ta smällen nu?

Vänligen
/Ett stort antal obetalda frilansare:

Karin Fingal
Tomas Ohlsson
Johan Nilsson
Emma Engström
Lis Hellström Sveningson
Jennie Danielsson
Maria Backman
America Vera-Zavala
Eva Wieselgren
Hanna Jedvik
Lisa Brunzell
Bella Stenberg
Patrik Lindgren
Malin Lindroth
Håkan Lindgren
Martin Röshammar
Görrel Espelund
Ove Haugen
Karin Löwing
Ingemo Orstadius
Jonas Lindstedt
Agnes Arpi
Eva Paulsen
Petter Trens
Lena Ekstrand
Maja Larsson
Lars Nicklason
Thomas Kolbein Bjørk Olsen
Hannes Dükler
Anna Svanberg
Olof Ohlsson
Sujay Dutt
Eva-Lotta Hultén
Natalja Sako
Karin Tufvesson
Jonas Tobin
Anna Liljemalm
Linn Bergbrant
Katarina Höije
Mattias Hagberg
Per Wahlberg
Tore Lund
Martin Spaak
Jocke Eriksson
Pia Naurin
Fredric Askerup
Åsa Welander
Lars Åberg
PM Jönsson
Camilla Larsson
Torbjörn Axelsson
Karin Flodhammar

Håkan gör det svåra enkelt

Med själen som ett öppet sår berör Håkan Hellström långt bort långgatorna. Efter 15 år med musikerns texter hittar Hanna Jedvik svaret på vad som hör hans lyrik så unik. (GP 4 juni) 

Första gången jag hör Känn ingen sorg för mig Göteborg ligger jag i min säng i min tvåa på Gråberget i Majorna där jag ännu bor denna tvåtusentalets första vår. På fönsterbrädan bredvid mig står den blågrå klockradion som spelar popmusik som skvalar med burkigt plastigt ljud. Det är förmiddag. Jag har sovit lite för länge och jag vill minnas att solen silar in genom de vita persiennerna när jag plötsligt hör jag den där rösten. En svajig melodi och sång uppfylld av desperation och en skör innerlig längtan efter något, jag vet inte vad. En röst som blåser liv i svensk poplyrik på ett sätt som jag tidigare aldrig har hört. Programledaren Karin Forsmark avannonserar låten och med lika delar allvarlig som uppspelt stämma upplyser hon om att det där var Håkan Hellström, trummis i Broder Daniel, med singeln Känn ingen sorg för mig Göteborg.

Ett pistolskott träffar mig i bröstet.

Det här är inte som något annat. Han rimmade sorg och Göteborg. Ge mig arsenik. Kärlek. Förlorad. Danssteg. Singoalla.  Vilket innerligt och säreget sätt att uttrycka sig, tänker jag. Fast inte i fullt så genomtänkta ordalag. Inte där och då. I den stunden surfar jag på känslan. Men sakteliga växer de fram: analyserna. Tankarna. Identifikationen. Så småningom tar också min förundran allt större plats när jag tänker jag på Håkan Hellströms texter. Hur kan han tala till så många när han sjunger om mig och mitt liv? Om Jazzhuset. Om krossade hjärtan. Om ramlandet och snubblandet.

Om nederlagen. Om Göteborg och allt det där som är livet när man är strax över tjugo och världen snurrar så snabbt så snabbt.

Så vad har jag då kommit fram sedan den dagen? Efter mer än femton år av grubblande över den göteborgske popmatrosens lyrik? För att leta sig fram till något slags svar kan vi välja två olika avfarter. Vi kan börja i teorin. Fast vi tar vägen via fiktionen.

Året är 1959 och den progressive engelskaläraren John Keating visslar sig in i klassrummet och vidare ut i korridoren på den förberedande internat- och elitskolan Welton Academy i filmklassikern Döda Poeters Sällskap.

Mr Keating uppmanar sina tonåriga pojkskoleelever att fånga dagen och ta maken över sina egna liv, göra dem enastående. ”Make your lives extraordinary!”

Ganska snart luskar konstnärssjälen Niel Perry ut att Mr Keating i sin ungdom, då själv en student på Welton, var medlem i en poesiförening som kallade sig Döda poeters sällskap, vars drivkraft var att ”Suga märgen ur livet.”

Mr Keatings inflytande på sina elever blir oväntat stort och en av de mest talande scenerna i filmen är när han ber klassen att riva ut första sidan i praktverket Understandning Poetry av Robert Penn Warren, publicerad första gången 1938. En klassiker som har haft stort inflytande i undervisningen på amerikanska högskolor och universitet. I bokens introduktion presenterar författaren en matematisk formel över hur man bäst värderar poesi. Det är den sidan som Mr Keating uppmanar sina elever att riva ut. Poesi ska kännas, upplevas. Poesi är något vi andas och lever med. Inget som skattas med grafer och formler. Poesi ska suga märgen ur livet.

Men för att texten ska gå hela vägen in i märgen krävs det att den som skriver är beredd att suga ut sin egen märg. Att dyka ner i sitt djupaste inre och blotta all sin skörhet. Det gör Håkan Hellström. Oavsett om det är i första singeln Känn ingen sorg för mig Göteborg eller på något av spåren på hans senaste EP 1974.

Med själen som ett öppet sår berör Håkan Hellström långt bortom långgatorna.  

Håkan Hellström lyckas med att göra det svåra enkelt. Han sjunger gärna om olycklig kärlek, men bygger inte en hel låt kring elände. Här finns alltid hoppet som en spirande stjälk, eller vice versa. Som i Valborg eller För sent förEdelweiss. Hos Hellström är kärlekslyckan aldrig så där plakatrak som vi ofta känner den från populärmusiken. Snarare handlar det om att i en förlorad värld och med ett trasigt inre få känna sig hel små korta stunder med rätt person. Och om tvivlet. Håkan säger sig aldrig ha facit och gläntar på så sätt på dörrar i lyssnarens inre. Dessutom är han flyktig och även om han ofta låter samma personer komma och gå vet man aldrig riktigt vad de symboliserar eller vilka de här. Prinsessan Eva är en av de mest igenkännbara.

”Prinsessan Eva i nylackerade skor. Hon är min vän. Eva jag hänger mig för kärleken. Var inte så högtidlig du med din dramatik och Stesolid. Men en dag kommer jag och du verkligen bli gamla, men jag älskar dig nu.” (Uppsnärjd i det blå från år 2000)

I forum på nätet har det diskuterats huruvida Eva i själva verket är en symbol för Broder Daniel eller kanske frontfiguren Henrik Berggren. Frågan har ställts till upphovsmannen själv, som givetvis har blivit svaret skyldig.

I min jakt på kärnan till varför 70 000 personer i publiken tycks identifiera sig med en före detta indiemusiker från Västra Frölunda hör jag av mig till min vän och författarkollega Patrik Lundberg, som precis som jag, ofta har inspirerats av Håkan Hellström i sitt eget skrivande. Patrik är klok som en bok och ringar in att det handlar om Håkans förmåga att vara abstrakt, att han aldrig är gnällig, skyller ifrån sig eller är bitter samt att han nästan aldrig använder adjektiv eller adverb. Och där hittar vi kärnan till vad som ger det berömda drivet i Håkan Hellströms texter.   

Själv har jag på senare år gjort ett par försök att lyssna på Ulf Lundell och häpnar över det långa och otympliga textformatet. Låtarna är som pladdrande romaner, ältande och utan framåtrörelse. Sällan gestaltar texterna känslor eller stämningar, de enbart berättar och återger. Samma fenomen finner vi i flera nutida textförfattar. Även om exempelvis Annika Norlin har renodlat det korta novellformat i sitt låtskrivande på ett träffande och känsloladdat vis så rör de sig inte i samma diffusa och därmed också allmängiltiga känslolandskap som det som Håkan Hellström befinner sig i. Eller varför inte jämföra med Kents Jocke Berg som numera skriver intellektuell samtidspoesi som härrör från hjärnan snarare än hjärtat. Det kan vara vackert och drabbande, men hänryckningen uteblir lika mycket som när Lars Winnerbäck sjunger om att han har köpt en bil.

Det unika med Håkan Hellströms lyrik är att han vågar skala av och renodla. Gestalta snarare än berätta. Dessutom lyckas han med konststycket att vara såbar utan att berätta allt eller lämna ut andra personer.

Men om vi ska prata om låttexter kan vi inte bortse från själva framförandet. Hur texten förmedlas. Fylls med liv och själ. Precis som en spoken wordpoet författar sin poesi med syftet att den ska möta en publik, skriver förhoppningsvis även en musiker sina texter med uppträdandet i åtanke. Oavsett om det är i studio eller på en scen framför ett publikhav som sträcker sig mot horisonten. Det är i det ögonblicket som texten blir till. På riktigt.

Håkan Hellström har ett absolut gehör för hur han ska förmedla det som han vill ha sagt. Han har ett engagemang som gör att varje ord känns. Får en mening. Det blir extra tydligt när han sjunger Hela Huset tillsammans med Veronica Maggio. Men även i Ted Gärdestads Äntligen på väg, Visa vid vinden ängar av Mats Paulsson eller sin svenska översättning av Big Stars låt 13. För att nämna några.  Till och med i låtar som Håkan Hellström inte har skrivit själv lyckas han alltså med konststycket att fylla varje stavelse med en laddning som förvandlar en simpel poplåt (nåväl) till besjungen poesi. Denna talang, eller ambition får vi väl kalla det, går inte att bortse ifrån när man analyserar Håkan Hellström som textförfattare.

Fast ibland tänker jag att det kanske är en masspsykos. Att det ändå är jag som förstår Håkans texter bäst. Egentligen. Där jag står i publikhavet framför scen och försöker tänka bort 70 000 andra personer. När jag frammanar en fantasi av att det är Jazzhusets scen som har vuxit sig stor och att bilderna som flimrar förbi på storbildskärmarna bara finns i mitt eget huvud.

Medan Håkan suger märgen ur livet.

Gör våra liv enastående.