torsdag 16 juni 2016

15 år sedan EU-toppmötet i Göteborg

Krönika publicerad i GP 15 juni med anledning av att det var femton år sedan EU-toppmötet i Göteborg. Stadsteatern i Göteborg uppmärksammade detta på flera sätt, bland annat i det panelsamtal som nämns i texten. 

Jag sprang på Engelbrektsgatan bakom Schillerska gymnasiet när jag hörde skotten. Skotten som blev kulmen på EU-toppmötet i Göteborg 2001. Tre dagar av demonstrationer och fredligt utbyte som slutade i kravaller och en gatufest där polisen slog tillbaka hårt.
Uppdrag Gransknings kartläggning av händelsen skulle senare visa att ett av skotten träffade en lyktstolpe som jag nyss hade passerat på min flykt från Vasaplatsen. Historieskrivningen pågår fortfarande, vilket dramatikern och kulturskribenten America Vera-Zavala poängterade i texter publicerade i både GP och DN nu i helgen.
Det är tisdag kväll i Foajébaren på Stadsteatern när samtalet åter tar vid. Femton år senare. Vad hände egentligen med Göteborg? Med oss som människor, med vänsterrörelsen och framför allt med det politiska klimatet i Sverige? Är frågor som samtalsledaren tillika frilansjournalisten och förlagsredaktören Olav Fumarola Unsgaard ställer till de båda inbjudna gästerna;  America Vera-Zavala, även en av grundarna av Attacrörelsen i Sverige, och Håkan Thörn, professor i sociologi vid Göteborgs Universitet. Han både forskar i folkrörelser och var engagerad i Fritt Forum under EU-toppmötet.

En stor del av samtalet denna kväll uppehåller sig kring det glapp som uppstod i den autonoma vänsterrörelsen i tomrummet efter de så kallade Göteborgskravallerna. Och det engagemang som slogs ut definitivt av terrordåden 11 september samma år, som resulterade i att det offentliga samtalet gjorde en rejäl kursändring.
Håkan Thörn ringar in skotten mot demonstranterna i Göteborg som slutet på det som han kallar för ”Den konsensusinriktade dialogen mellan välfärdsstat och rörelse”, vilken hade präglat Sverige under arbetarrörelsens framväxt menar han.

Själv minns jag hur den tredje vågens feminism svepte fram under sent nittiotal och i början av tvåtusentalet. Hur det fanns en framtidstro ochen vilja till förändring under de här åren efter millenieskiftet. Något som hade lyst med sin frånvaro under åttio- och nittiotalen då nyliberalism och högerextrema krafter hade lagt en kall hand över Sverige. Efter EU-toppmötet i Göteborg drogs proppen ur och tystnaden spred sig än en gång.
Många unga människor vaknade dagarna efter EU-toppmötet upp i ett politiskt mörker, vilket Olav Fumarola Unsgaard sätter fingret på i samtalet på scenen. De unga, som i likhet med honom själv, hade sett sin egen politiska låga släckas av skottlossning, massingripanden och höga avspärrningar. Till ljudet av skällande hundar, hamrande batonger och en polishelikopter i ständig rörelse tystnade den pånyttfödda vänsterrörelsen.
Först vid den stora antinazistiska manifestationen i Kärrtorp i december 2013, som lockade 16 000 deltagare, kunde engagemanget ses blossa upp igen konstaterar jag. 

Kanske heter den nya generationens röster Silvana Imam, Adam Tensta och Erik Lundin. En generation vars röster inte har färgats av det faktum att de vet hur det låter när Polisens pistolskott ekar högt mellan Vasastans stenväggar. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar