I sex års tid levde Alice Goffman bland unga svarta kriminella män, ständigt jagade, på rymmen undan polis. Genom att skaffa sig nya vänner kom hon in i gatans gäng och gemenskap. Resultatet blev en initierad fältstudie där hon visar på bristerna i det amerikanska rättsystemet, skriver Hanna Jedvik. (GP 30 april)
Jag har ägnat ohemult många timmar tillsammans med kriminella män i tv-serier som The Wire och Sons of Anarchy. En detalj i dessa skildringar har alltid förefallit påfallande orealistiskt. Nämligen det faktum att unga, företrädesvis svarta män, så ofta lyckas springa ifrån polisen till fots. Hur är det möjligt? Hur har de ens fysiken som krävs? Hur kan de alltid lyckas förvilla polisen in på bakgator och hur kommer det sig att de så ofta blir insläppta i ett hus av någon äldre dam i förkläde?
Efter att ha läst Alice Goffmans etnologiska studie Jagade – livet på flykt i en amerikansk stad förefaller de unga männens förmåga till flykt fullkomligt naturlig. Att lära sig att identifiera en civilklädd polis, att aldrig tveka innan man lägger benen på ryggen och att ständigt ligga i hårdträning för att få upp hastigheten är förmågor som unga män lär sig i tidiga tonår. Lika självklart är det att hela grannskapet involveras i att skydda männen och att hålla polisen på så behörigt avstånd som möjligt.
Det här är givetvis inga ny- heter, men under läsningen av Jagade djupnar förståelsen och fram träder livsöden präglade av nödvändigheten att från vaggan till graven utveckla strategier för att gömma sig från både polisen och rivaliserande gäng. Tydlig blir också bilden av ett samhälle med polisen som enda närvarande myndighet och ständig ockupationsmakt och hur den kriminella identiteten och livsstilen cementeras i ett land som de senaste fyrtio åren har valt skarpt offensiva strategier som hårda tag mot brottslighet (tough on crimes) och kriget mot droger (war on drugs). Konsekvenserna av denna kriminalpolitik för generationer av amerikaner i fattiga bostadsområden blir omöjliga att blunda för i Alice Goffmans forskning. Likaså när man ser den starka mobilisering som har skett bland befolkningen efter polisens dödsskjutning av den 8-årige Michael Brown i Ferguson och nu senast det uppmärksammade fallet med den femtioårige Walter Scott, som blev skjuten av en polis med åtta skott i ryggen, i North Charleston i South Carolina. Polisens brutalitet och framför allt det krig som pågår mellan polisen och en stor del av befolkningen är uppenbar. Även Alice Goffmans hemstad Madison drabbades nyligen av en våldsam händelse, när den nittonårige obeväpnade Tony Robinson sköts till döds med fem kulor av en polis, vilket följdes av dagliga protester i en vecka.
I sex års tid levde och bodde Alice Goffman i kvarteren omkring det som i boken går under pseudonymen 6th Street i Philadelphia. Ett område där de osynliga murarna mot det vanliga amerikanska civilsamhället är höga som hus och där hon återkommande ser sjuåringar leka att de är poliser som griper – och kroppsvisiterar – varandra, samt sätter på handfängsel.
Vardagen för merparten av den manliga befolkningen här färgas av att ständigt ha en häktningsorder hängande över sig, cirkulerande helikoptrar i luften eller att näst intill dagligen bli stoppad på gatan eller i bilen för att bli kroppsvisiterad, alltid med rädsla för att skickas tillbaka till häktet eller fängelset.
”När de unga männen är hemma lever de som misstänka, som på rymmen och är rädda för att alla kontakter med myndigheterna kommer att innebära att de åker in igen.”
Även sjukhusbesök undviks då det oftast finns poliser på plats på akutintagen för att kolla om det dyker upp personer som tidigare inte har inställt sig vid häktnings- förhandlingar, har obetalda domstolskostnader eller har brutit mot det utegångsförbud som ofta medföljer en villkorlig dom. Inte ens för en krossad käke eller en kula i höften tar man risken det innebär att söka sjukhusvård. Barnens födslar, begravningar eller bröllop är till- fällen som dessa eftersökta unga män endast närvarar med blixtvisiter. Även att ha ett jobb blir riskfyllt då detta blir en plats där polisen kan dyka upp och ta dig med till stationen.
Alice Goffman är en tjugoårig student vid Princeton University när hon inleder sina fältstudier med att börja jobba som extralärare för high school-eleven Aisha, vilket leder henne vidare till fler bekantskaper. I takt med att hon lär känna vännerna Chuck och Mike, bokens centralfigurer, kommer hon in i gatans gäng och gemenskap. Så småningom flyttar hon också in i en egen lägenhet i området. Tack vare att hon har Mikes beskydd kommer hon, som vit akademiker, allt djupare in i det den svarta kriminella vardagen och kan studera såväl den lokala droghandelns lägsta nivåer, som relationerna mellan män och kvinnor, släktingar och andra lojalitetsband.
Hon hänger dagligen med de unga männen, på trappan till Chucks mammas hus, hos den crackmissbrukande Miss Linda. Alice Goffman besöker även fängelser och bevistar otaliga rättegångar. Enbart Mike inställer sig i rätten 51 gånger under hennes sex år av inbäddning. Under en period har hon dessutom Chuck och Mike som inneboende. I dag är Alice Goffman universitetslektor i sociologi vid University of Wisconsin.
Att ta del av Alice Goffmans bok i en svensk kontext ger läsupplevelsen en extra twist.
Mike blir av med sitt lagerjobb efter att behövt tillbringa flera dagar på sjukhuset i samband med komplikationer vid sin dotters födelse. Efter det är han åter tillbaka på gatan och i väntan på ett nytt jobb börjar han sälja crack på heltid. Inte en enda gång på bokens dryga 360 sidor nämns ett ord som sociala insatser, kuratorer eller ungdomsvård. Däremot förekommer begrepp som ungdomsdomstol, skolpolis och utegångsförbud desto oftare.
”Senare samma år släpptes Chuck från häktet. Han hade suttit där i nio månader i väntan på rättegång för ett skolgårdsslagsmål där han hade tryckt ner en annan elevs ansikte i snön.”
När målet väl avskrivs är Chuck för gammal (19 år) för att börja high school igen. Istället får han hitta andra sätt att försörja sig själv, sina två bröder och deras crackmissbrukande mamma som aldrig drar sig för att stjäla pengar från sina söner. Inte heller för hans del är drogförsäljningen långt borta.
Ur ett journalistiskt perspektiv uppstår vissa trovärdighets-problem då det ofta i boken saknas källor som styrker information och händelseförlopp. De förklaringar som ges till olika incidenter kommer från Chuck, Mike och de andra unga kriminella männen och/eller deras fruar, flickvänner och mammor. Dock får man tro på att Alice Goffman har lyckats bygga upp ett så pass stort förtroende att de inte ser någon anledning att ljuga om vem som sköt vem eller vem som blev anklagad för vad.
I vissa fall får hon flera olika versioner av samma händelseförlopp och redogör för det, eller dubbelkollar vissa detaljer. Inte sällan för att själv försöka förstå vad som egentligen hände. Som fältstudie övertygar däremot Jagade desto mer. Det finns ingen anledning att tro annat än att Alice Goffman återger sanningen, om inte annat det som är sant för de människor som lever och bor på och omkring 6th Street.
Ingenstans i boken försvarar Alice Goffman männens kriminella handlingar. Däremot visar hon på det systemfel som finns inbyggt i det amerikanska rättsystemet där så mycket energi och resurser läggs på övervakning av individer att det har skapat en nedåtgående spiral då det i princip är omöjligt att leva upp till de krav som rättssamhället ställer. Något som leder till mer eller mindre ofrivilliga förseelser som i sin tur dessutom skapar en marknad för personer som säljer tjänster som går ut på att undgå lagens långa arm, så som falska identitetshandlingar eller fejkade urinprov.
Nu väntar jag med spänning på att någon modig själ ska ta sig an ett liknande projekt bland de generationer av unga som fostras in i kriminalitet i Göteborg. Utan förståelse och kunskap växer gapet och ignoransen mellan de som lever inom lagen och de som lever utanför.
.Ämnet:Att ständigt vara på rymmen, på flykt, leder till en nedåtgående spiral för många unga, svarta kriminella män i USA, något Alice Goffman skildrar i sin fältstudie. Hon är universitetslektor i sociologi och dotter till inflytelserika sociologen Erwing Goffman som på 1950-talet utförde deltagande observationer på ett amerikanskt mentalsjukhus.
