Solig söndag i oktober

Det har verkligen varit helt sjukt fint väder i helgen. Har varit uppe i stugan, läst och tagit det lugnt.  Vet inte om det syns på bilden, men det gick alltså alldeles utmärkt att vara utomhus i enbart linne i flera timmar. 

 Bland annat läste Anna Mattssons diktsamling Ljusgatan. Vad jag tyckte får man veta lite längre fram. 

Läste även förlagskompisens Patrik Lundbergs fina bok Gul utanpå. Den borde alla läsa. 

                              

Förutom allt han berättar om rasismen i Sverige, adoptionen, om att återvända till Korea och sökande efter sina rötter, kan man även läsa att Patriks favoritbok som barn var samma som min. Nämligen Pricken. Jag grät och blev alltid väldigt ledsen och medtagen av den när jag var liten. Men så var jag väl alldeles överemotionell redan då. Läs!

                                     

Liza Marklund - Lyckliga gatan

Recension av Liza Marklunds Lyckliga gatan. Publicerad i Göteborgs-posten 9 oktober.

När inte ens Annika Bengtzon övertygar i sitt engagemang – varför ska man då som läsare bry sig, undrar Hanna Jedvik.

Genre: Thriller
Författare:  Liza Marklund
Titel: Lyckliga gatan
Förlag: Piratförlaget
 

När det kommer till litteratur som har i uppgift att vara underhållande snarare än konstnärlig finns det somliga som hävdar att språket inte ska stå i vägen för berättelsen. I Liza Marklunds tionde roman om kvällstidningsjournalisten Annika Bengtzon är sannerligen så inte fallet. Här flyter allt runt som ljummet badvatten i en barnbassäng. Inte en enda formulering bränner till, isar sig fast eller griper tag i mig som läsare.

Däremot finns det ett ivrigt driv i historien som resulterar i den bladvändande effekt som vi har vant oss vid att Liza Marklund bjuder på. Lyckliga gatan, som med sin sarkastiska titel snarare leder associationerna till stråk som Rosenlund och Malmskillnadsgatan än det välbärgade ”Solsidan”, inleds med att kommunpolitikern Ingemar Lerberg faller offer för en tortyrliknande och bestialisk misshandel i sin egen villa. Dessutom är hustrun Nora försvunnen och misstankar fattas om att hon har förlupit hemmet.
Som vanligt när det gäller Marklund ligger styrkan i trovärdigheten och ett väl utfört researcharbete. Här behandlas ämnen som näthat, ekonomisk brottslighet och sanningshalten i granskande journalistik. Skjutjärnsjournalisten Annika Bengtzon lunkar numera på som reporter för webb och papperstidning. Hon lämnar redaktionen vid 17-tiden varje dag och uppvisar inga som helst tecken på arbetsnarkomani.

Inspirationen till Lyckliga gatan är Ibsens Ett dockhem. Illusionen om den perfekta familjen med fasaden som rämnar känns dock ganska väl utforskad i genren och det vore en överdrift att påstå att Marklund tillför något nytt. Däremot är det en skickligt uppbyggd historia. Även om de oväntade motgångarna och oförutsedda vändningarna uteblir. Och när inte ens Annika Bengtzon övertygar i sitt engagemang – varför ska man då som läsare bry sig?

HANNA JEDVIK

Årets Värmlandsförfattare - det är jag

Idag på Bokmässan tillkännagavs det att Region Värmland och Föreningen värmlandslitteratur har utsett mig till Årets värmlandsförfattare. Detta skedde i Värmlandsmontern. Där hänger även detta stora porträtt på mig, taget av den grymma fotografen Linn Malmén.

Man kan bland annat läsa och se en intervju med mig på  Region Värmlands sida. Även "hemmaredaktionen" på Göteborgsposten har uppmärksammat detta stora.
Uppaterat: Här kan man även lyssna på en intervju som gjordes av Marie Stenström i P4 Värmlands förmiddagsprogram direkt efter tillkännagivandet.

Så här löd juryns motivering. 

"Hanna Jedvik väjer inte för det svåra, smärtsamma i unga människors liv. Det finns en andlöshet i hennes gestaltning som är ovanlig hos en ungdomsboksförfattare. Hon skriver om djup vänskap och trofasthet, om kärlek och längtan bort från småstadens trångsynthet."

Bakgrunden är att jag själv är uppvuxen i Värmland och att Kurt Cobain finns inte mer utspelar sig där. 

1989 - att leva eller överleva.

Har börjat skriva litteraturkritik i Göteborgsposten. Här är min recension av Linda Skugges och systern Sigrid Tollgårds 1989 att leva eller överleva. Publicerad 18 september.

Roman

Linda Skugge och Sigrid Tollgård

1989 att leva eller överleva

Piratförlaget

Linda Skugges och Sigrid Tollgårds spänningsroman är en feel bad-deckare för blandbandsgenerationen, skriver Hanna Jedvik.

1989 att leva eller överleva är en spänningsroman av systrarna Linda Skugge och Sigrid Tollgård. Deras första gemensamma bok. I den får vi följa Majken och Gunnel vars mor Wenche nyss har dött under mystiska omständigheter i ett skidspår i Norge.

De börjar nysta i moderns märkliga död, och en gammal gästbok från ett skidpensionat i Norge blir nyckeln till det förflutna. Den leder tillbaka till mitten av 1980-talet då två familjer firade påsk tillsammans varje år i Gudbrandsdalen. Fram träder bilden av en samling såriga själar vars öden har vävts samman och bildat mönster av sorg, otrohet, missbruk och övergrepp.

En av berättelsens centralfigurer är Anna. 1989 är hon flickan som älskar The Cure, men som också är smärtsamt förälskad Carl. Carl som i dag är världsberömd DJ och hitmakare har ägnat hela sitt liv åt att fly, oklart från vad.

Musikskribenten Skugge känns väl igen. Författarnamn, boktitlar och indiepop från sena 80-talet löper likt ett populärkulturellt pärlband från pärm till pärm.

Som titeln antyder undersöker även Skugge och Tollgård skillnaden i att leva eller bara överleva. Hur blir livet om vi aldrig lever, endast överlever? Vilka handlingar blir vi då beredda att begå? Här utforskas även myten om den fria kärleken. Påståendet ”Den fria kärleken känns lätt för den som alltid blir vald” upprepas likt ett mantra berättelsen igenom av den som känner sig försmådd.

Några av personskildringarna kryper tätt inpå med ett språk som klistrar sig nära och levandegör ångest, missbruk och ett trasigt inre. Stundvis blir gestaltningen dock betydligt plattare och språket mer funktionellt och beskrivande. Resultatet: något ojämnt.

Men om författarnas idé däremot har varit att skriva en feel bad-deckare för blandbandsgenerationen, idag lika hängiven KLF:s Bill Drummond som Julian Barnes, har de definitivt lyckats.

Vad vem hur och varför - därför måste vi bryta mönstret

Inlägg publicerat på bokcirklar.se 21 maj

…eller han/hon/hen/det/vad?

Sånt tål att funderas på när man ska skriva. Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg så visste jag inte från början vilket kön Alex i Kurt Cobain finns inte mer hade. Jag visste, eller bestämde mig rättare sagt, ganska fort dock. För läsaren däremot en obesvarad gåta en bra bit in i boken. Varför då kan man fråga sig? Det gjorde bland annat en recensent i Värmlands Folkblad. I övrigt är det ingen som har ifrågasatt att det inte är solklart från början, vad jag har hört.

Givetvis har jag en tanke med det. Jag har rent av ganska många tankar bakom det, men jag ska försöka fatta mig kort. Lovis och Alex (vars namn inte heller framgår förrän en bra bit in i handlingen) har en väldigt speciell och nära relation. Nästintill symbiotisk. Vänskapen drabbar dem som ett pistolskott i bröstet första dagen i gymnasiet.

”Pornography är Cures bästa album”, säger du.
”Nej, Disintegration”, säger jag.
Efter den dagen är det vi och världen blir en annan.

Vänskapen är inte okomplicerad. De slits och dras mellan varandra, mellan vänner och något annat mörkt som ingen av dem riktigt kan rå på. Framför allt är det Lovis som inte släpps in i Alex liv. Istället står hon där utanför och knackar på och vill komma in. Lovis som, inte förstår att Alex som inte öppnar dörren för någon, blir kall, ilsken och irriterad. Till och från får hon kliva in en bit i Alex liv. Därinne är det varmt och tryggt och solen skiner nästan jämt. Lovis är den enda som får komma in så långt. Längre in vilar hemligheter och mörka tankar som Alex behåller för sig själv. Trots att Alex är nyckfull och tydligt säger stopp binds de båda vännerna samman av ett osynligt band som bara de kan se. Känslorna de har för varandra är starka och greppbara. Nästintill skrämmande.

Varför var det då viktigt för att inte göra klart för läsaren att Alex och Lovis är två tjejer, eller en tjej och en kille? Helt enkelt därför att inte tyckte att könet var så viktigt. Jag ville att läsaren skulle få skapa sig sina egna bilder. Att inget är rätt eller inget är fel. Kanske rent av fundera kring varför det eventuellt väcker frustration att inte få veta. Reflektera kring vilken relation och vilken typ av känslor vi förväntar oss mellan två personer utifrån att de är av samma kön eller olika kön? Och återigen – varför vi eventuellt tycker att könet spelar roll för berättelsen?

Ytterligare en dimension läggs till när det även kommer fram att Alex tampas med frågor kring sexuell läggning. Något som också var en av anledningarna till att jag valde att förlägga handlingen till 90-talet. En tid då det fortfarande var betydligt mer tabubelagt att avvika från heteronormen och när antalet offentliga förbilder för HBTQ-personer var minimalt. I det tidigare 90-talet hade inte ens Eva Dahlgren kommit ut. Kanske Rickard Wolf? Ingen visste säkert. TV-programledaren Jakob Dahlin gick bort i aids, men ingen nämnde något om hans kärleksliv. Allt det här vet ni redan om ni efter att ha sett och läst Jonas Gardells Torka aldrig tårar utan handskar. Den utspelar sig visserligen något tidigare, men någon avsevärd utveckling på den här fronten hade inte skett på bara ett par år.

Den enda öppet homosexuella personen i Sverige på 90-talet var nämligen Jonas Gardell (rätta mig gärna om jag har fel, ingen blir gladare än jag om jag har fel på den här punkten).
”Vet ni att jag är RIKSFIKUS?!” frågade han retoriskt på sitt typiskt gardellska sätt i sin föreställning En pall, en mikrofon och Jonas Gardell.Alex i Kurt Cobain finns inte mer läser Jonas Gardells böcker så att ögonen blöder och Lovis vill slänga böckerna i huvudet på sin älskade vän.

Jag ville skriva om det här för att jag har tänkt på alla de som var unga då. De som inte vågade komma ut. De som likt Rasmus i Torka aldrig tårar lämnade Värmland för Göteborg eller Stockholm, enbart för att kunna vara sig själva.

De jag aldrig såg. De jag aldrig förstod. De som antydde men aldrig sa något rakt ut. Det här är ändå inte länge sedan. Därför var det viktigt för mig att få skriva om den tiden. För att göra upp. Kanske be om ursäkt, kanske förklara. Mitt sätt att säga att jag har tänkt på er.

I ljuset av dagens öppna klimat där unga tonåringar ofta vågar vara ärliga med vilka de blir kära i och, åtminstone inte i lika stor utsträckning, upplever att de måste ta livet av sig på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet. Idag när schlagerstjärnor, operasångare, dansbandsångare, journalister, skådespelare (nåja), fotbollsspelare (någon enstaka i alla fall), politiker, rockmusiker (tror jag?) och programledare vågar vara öppna med sin kärlek.

När vi har en artist som YOHIO som likt en sprakande, androgyn discokula klädd i klänning reser land och rike runt och uppträder för en ung publik – viss i övertygelsen om att alla har rätt att var sig själva och är mån om att sprida budskapet. Ja, då kan 90-talet te sig som en evighet tillbaka i tiden. Ändå så nära att det är skrämmande.

Därför är det viktigt att berätta. Påminna. Påminna om kampen och om hur allt handlar om tolerans och solidaritet. Om att vi ständigt måste ompröva våra värderingar och vår syn på vad som är konstigt och vad som är normalt.

Men också för att det fortfarande råder ett underskott på litteratur för unga som går utanför hetero- och könsnormen. Den finns och blir allt vanligare. Men ändå. Vi får aldrig glömma att det är vår förbannande plikt att berätta deras historier också. Vi ska blåsa liv i känslor, drömmar och fantasier som alla kan identifiera sig med. Inte bara de allra flesta.

Bryt upp, bryt om. Bryt normen. För oss som ägnar oss åt barn- och ungdomskultur finns inget viktigare uppdrag än att inkludera alla. Kärlek, sorg, glädje, hopp och längtan känns lika inuti alla människor.

Oavsett om man är svart, vit, hon, han eller hen. Det spelar heller ingen roll om man har har ett eller två ben, är blind, döv eller stum. Inom oss bär vi samma känslor och tankar om livet, döden och kärleken.

Vi får aldrig glömma. Därför spelar det roll vilka historier vi väljer att berätta. Vem och vilka vi berättar om. Och hur vi gör det.

Att skapa karaktärer

Publicerat på  bokcirklar.se 20 maj

Karaktärer. Det låter ju lite trist. Helst undviker jag faktiskt att använda det ordet. Personer eller huvudpersoner är mycket trevligare. För det är ju faktiskt personer jag skriver om i mina böcker.
Och det är med dem som allting börjar. Jag går aldrig på förhand och klurar ut en viss story som jag ska skriva. Alltså inte en händelseutveckling med en början, ett slut och en mitt. Det kommer långt senare.

För mig börjar det alltid med att personerna tränger sig på i mitt medvetande. De pockar, lockar och vill ha min uppmärksamhet. Ofta är det mer än en. När de här personerna då har trängt sig på så har det hittills alltid varit deras relationer som jag har velat utforska. Utifrån vad som händer med den ena – hur påverkar det deras relation och deras utveckling som individer? Sånt vill jag ta reda på.
Först när jag börjar skriva kan jag veta vad som händer. Innan dess kan jag ha en vag uppfattning om vad som ska ske med mina huvudpersoner och deras relation, men jag vet inget helst säkert förrän jag börjar skriva. Då först kan jag ta reda på hur de egentligen känner för varandra och vad som sker inom dem och runt omkring. Allt sånt påverkar hur de själva utvecklas, men också själva berättelsen givetvis.

När jag skrev Snart är jag borta hade jag öppningsscenen klart för mig väldigt tidigt. Den låg mer eller mindre färdig ett par år innan jag bestämde mig att det var något som jag kunde skriva vidare på.
Då började jag med att berätta om Maja och Lina på varsitt håll. Först efter ett tag insåg jag att de kände varandra. Att de till och med var bästa vänner. Och sen rullades allt upp och vidare.
Med Kurt Cobain finns inte mer var det lite annorlunda. Man kan säga att det rörde sig om tre samverkande faktorer. Ska se om jag lyckas göra det begriplig.

Det började med att jag Alex och Lovis med mig i huvudet under en lång tid, jag tror flera år. Egentligen var de nog två personer i en helt annan berättelse än vad som kom att bli boken. Men sen fick jag syn på (i mitt huvud alltså) den här personen Alex vars historia jag ville berätta. Då visste jag inte alls hur eller vem Alex var. Inte ens vilket kön hen hade.

När jag lite senare drabbades av insikten att jag ville berätta om mitt 90-tal och hur hur livet var som tonåring då, när jag själv växte upp, blev allting solklart. Jag skulle berätta Alex historia men placera berättelsen i mitt eget 90-tal. Ganska snart efter att jag hade börjat skriva upptäckte jag att det var Alex och Lovis historia som jag berättade, alltså de personer som jag hade tänkt på först.

Under skrivprocessens gång blev det även tydligare vilket kön Alex skulle ha och vad det var som skavde och skulle utforskas i Alex och Lovis relation. Tack vare att jag vågade låta historien leva sitt eget liv, samtidigt som jag hade vett att hålla den i ganska strama tyglar, växte så småningom berättelsen om Alex och Lovis och deras komplicerade relation fram.

Under tiden gjorde jag små skissartade anteckningar och någon slags tidlinje över vilka moment som skulle med och vad som skulle ske på vägen. Svårare än då behöver det inte vara. ;) Eller nåt.

Det där med inspiration

Inlägg publicerat på bokcirklar.se 17 maj.

Som de flesta skapande människor har jag funderat en del på det där med kreativitet och inspiration. Vad det egentligen är. Varifrån kommer den och hur lockar man fram den?
Jag har egentligen inga svar. Däremot har jag kommit fram till ett par saker när det gäller mig själv och min egen kreativitet. För det finns ju de som inte ”tror på” inspiration. Att skrivande handlar om hårt arbete och att det gäller att sätta sig sina timmar och skriva. Sen är det inget mer med det. Något som jag kan hålla med om.

När jag skrev Kurt Cobain finns inte mer kunde jag sitta över en timme och stirra på skärmen innan jag ens kunde förmå mig till att skriva de där första raderna. Motståndet var stort och det allt gick som i slow motion. Varje ord värktes fram och det var som om mina fingrar var för stela för att trycka ner tangenterna. Kanske tampades jag med ett visst mått av perfektionskrav på mig själv. Jag vet inte.
Å andra sidan var Kurtan lätt i det avseendet att jag hade en väldigt bestämd uppfattning om hur allting skulle vara. Vilken rytm språket skulle ha, vilken stämning jag ville förmedla och vilka känslor som skulle prägla berättelsen. Det är också en väldigt avskalad historia, så det gällde att vara omsorgsfull redan från början när det gällde vilka delar av Alex och Lovis liv jag skulle skilda. Och hur.

Det konstiga är att trots att det gick trögt som sirap så har jag aldrig kännt mig så kreativ som i arbete med den boken. Konstigt det där. Såväl språket som berättelsen tog sig vindlande vägar som jag inte hade kunnat förutse. Däremot var jag sjukt disciplinerad. När jag började skriva satt jag nästan varje kväll mellan klockan tio och tolv på kvällen (rekomenderas inte för er som i likhet med mig är heltidsarbetande. Det leder till sömnbrist). Ömsom stirrade jag på den där skärmen. Ömsom skrev jag. Tack vare att jag hade bestämt mig för det fogade jag samman bit för bit.

Likaså var jag på två skrivresor. Först en kortare tredagarstripp till Köpenhamn och sen en vecka i en hyrd lägenhet i Berlin. Att målmedvetet och strävsamt skriva på, många timmar om dagen, även när det gick segt gjorde att jag kunde åka hem från Berlin med ett mer eller mindre färdigt bokmanus i datorn.

Vad som däremot hände när jag började skriva på Kurt Cobain finns inte mer är en upplevelse som jag knappt kan beskriva med ord. Jag brukar förklara det med att det var som en förälskelse. När jag väl insåg att det var Alex och Lovis jag skulle berätta om och hur jag skulle göra det uppstod en feber i min kropp. Glädjen och lyckan över att få skriva om dem och deras liv bubblade inom mig och jag bar deras berättelse inom mig som en hemlig kärlek. Där kan man verkligen tala om inspiration. Om jag inte fick berätta om dem skulle jag implodera. Så kändes det.

Å andra sidan. Jag hade gått och tänkt och klurat väldigt länge på Lovis och Alex. Vänt och vridit på deras historia. Vilka de var. Hur de kände varandra och vilka som fanns runt omkring dem. Det var bara det att alla bitarna helt plötsligt föll på plats och gjorde att inspirationen kunde infinna sig.
Som sagt; svårt det där med kreativitet och inspiration.