”vi är glasvingar
aftonflyn
nattens mal och mott
fladdrar emot fönstren”
Så lyder Nina Quists dikt Glasvingar som har fått ge namn åt den litterära debuten. En diktsamling om kärlek, passion och begär. Men också om relationens inneboende motsägelsefullhet, det som skaver, gör ont och kastar tillbaka. Och sedan: fallet, såren och kampen för att läka ihop igen efter en separation.
Nina Quist är frilansskribent och copywriter och skriver på luftig, lätt lyrik som målar bilder med ord och stundvis också med aningen naturlyriska inslag, som liknelsen vid Glasvingar som är en fjärilssort med genomskinliga vingar. Hon skriver inte sällan på rim och hennes dikter präglas av en relativt ung blick på världen och kärleken.
Det är avskalat och det är formsäkert. Snyggt, näst intill prydligt. Nina Quist leker med motståndsförhållanden så som tystnad som ekar eller avgrund som anfaller när hon gräver sig allt djupare ner i kärlekens sorg och hopplöshet.
”ett plötsligt
avbrott
ett hugg i halsen
när avgrunden anfaller”
Ibland blir det kroppsligt med kött, blod och bröst. Som starkast lyser Nina Quists lyrik när hon grottar ner sig i mörkret och vågar stanna där, men ibland släpper hon greppet väl fort till förmån för stilistiska vändningar och rytmiska avslut. För är det något som Nina Quist behärskar så är det just takt, rytm och ordvändningar.
Hon har själv sagt att hon skrev dikterna för att överleva i skärningspunkten mellan destruktion och pånyttfödelse.
Att hennes lyrik har varit livsviktig för henne råder det ingen tvekan om, som läsare kommer man nära och dras med in i den förföriska och förgörande kärleksvals som hon gestaltar. Övergivenheten och desperationen blir påtaglig när Nina Quist skriver sig fram genom livet med fötterna famlande på ostadig grund.
Jag tror att vi i Glasvingar kan se början på ett författarskap som behärskar såväl prosa som lyrik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar