Jason Diakité är rapparen och musikskaparen som har gjort sig ett namn som Timbuktu. I december förra året blev han kanske mest känd som Jason för att han stod i Sveriges riksdag och tog emot Fem i tolv-rörelsens utmärkelse för sin kamp mot rasism. Detta efter att hans och Kartellens låt Svarta duvor och vissna liljor hade kritiserats skarpt från högerhåll och fått Riksdagens talman att bojkotta prisutdelningen. Jason Diakté bet ihop, visade upp sitt svenska pass och höll sitt numera historiska tal om sin självklara rätt att få leva i Sverige.
I Sommar i P1 tar Jason Diakité avstamp i den där onsdagen i riksdagen, för att sedan backa tillbaka skolstarten och den rasism som han mötte redan i unga år och som har följt honom genom livet. Rättfram och hudnära berättar han om hur erfarenheterna har format honom och hans sätt att se på världen. Hur rasismen har väckt en vaksamhet och en känslighet inför mötet med nya människor och sammanhang.
Att Jason Diakité har talets gåva är ingen nyhet, men i sitt sommarprogram har han slipat sin retorik till en diamant som skiner bortom riksdagens salar. Han talar med en självklar auktoritet utifrån ett manus så välskrivet att det inte i en endaste formulering finns ens ett sandkorn som skaver.
Att han dagarna innan har gått ut och sagt att han kan tänka sig en framtid som politiker är givetvis ingen slump. Inte heller att Sveriges Radio väljer att sända hans sommarprat på självaste midsommarhelgen, den svenskaste av högtider.
Musik: Hip hop och soulpärlor som Kendrick Lamar och Nina Simone.
Sista mening: Jag påminner mig själv om detta idag, för det ger mig hopp.
Söndagens sommarvärd: Sanna Nielsen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar