Jenny Nordberg | De förklädda flickorna i Kabul

New York-baserade journalisten Jenny Nordberg skildrar i nya boken fenomenet Bacha Posh, afghanska kvinnor och flickor som lever som pojkar. Hon lyckas därigenom spegla levnadsvillkoren för en hel befolkning samtidigt som hon tar sig an frågor om könsidentitet, skriver Hanna Jedvik. (GP 17 mars) 

Genre: Sakprosa

Författare: Jenny Nordberg

Titel: De förklädda flickorna i Kabul

Översättning: Ann-Marie Ljungberg

Förlag: Albert Bonniers förlag

Afghanistan är världens farligaste land för kvinnor. Här är mödradödligheten bland den högsta i världen och det enda sättet att mäta en kvinnas värde är i det brudpris hon kan inbringa till sin familj den dag föräldrarna gifter bort henne. Efter giftermålet blir nio av tio afghanska kvinnor misshandlade av sina män.

Allt det här vet vi redan. Fakta om kvinnors situation i Afghanistan fladdrar förbi som höstlöv i november. Vi både ser och inte ser på en och samma gång. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att vi ofta matas med information om levnadsvillkoren i länder i nöd, men sällan hör vi rösterna inifrån. I Afghanistan har kvinnor ingen röst, ingen kultur är signerad av kvinnor och endast knapphändig journalistisk rapportering når ut ur landet. Sedan mordet på utrikeskorrespondenten Nils Horner för ett år sedan har Sveriges Radio inte haft någon reporter på plats i landet, och om han eller någon annan manlig journalist hade varit där skulle denne antagligen inte haft någon som helst möjlighet att prata med kvinnor om deras situation på tu man hand. Här råder könsapartheid av hårdaste slag.

Flickor och kvinnor får inte röra sig utomhus utan en manlig övervakare och möjligheterna till utbildning och arbete för kvinnor är hårt begränsade. Att födas som kvinna i Afghanistan kan, ur ett västerländskt feministiskt perspektiv, inte ses som något annat än en stor nitlott.

Därom råder det ingen tvekan utifrån den bild som den New York-baserade journalisten Jenny Nordberg tecknar i sin reportagebok De förklädda flickorna i Kabul. En bok som gavs ut i USA förra året och nu alltså även har kommit i en svensk översättning av Ann-Marie Ljungberg. Jenny Nordberg har vikt fem år av sitt liv till att ge en röst åt de kvinnor som inte har någon egen. I långa perioder har hon vistats i Afghanistans huvudstad Kabul, inte sällan med risk för sitt eget liv, för att gå på djupet med det fenomen som kallas för Bacha Posh – flickor som av föräldrarna kläs som pojkar. De inte bara bär kläder som pojkar, de görs om till pojkar. Håret snaggas, de får pojknamn och de presenteras för omgivningen som familjens söner. På så sätt räddar man familjens heder då det är en stor skam för en kvinna att inte lyckas föda en son, och flickan vinner i sin tur den frihet och status som är få afghanska flickor förunnat. Endast de som lever som det motsatta könet får vistas utomhus, idrotta, klättra i träd och röra sig fritt på gator och torg, medan flickorna sitter inomhus i trånga lägenheter, skvallrar, ser på tv och drömmer om romantik. Musklerna försvagas och d-vitaminbristen blir påtaglig.

Jenny Nordbergs skildring är trovärdig, kommer nära in på livet och hjälper mig som västerlänning att plocka av mig mina rosa genusfärgade i-landsglasögon och istället se på tillvaron med en något mer afghansk blick.

Hon gör det genom en rad intervjuer med kvinnor och flickor som lever som pojkar, och hon gör det genom många och långa intervjuer med afghanska mödrar och fäder som resonerar om könstillhörighet, identitet och könsroller och hur de ser på sina barn som lever som pojkar, i vissa fall även som unga män.

Jenny Nordberg vet vad hon gör när hon genom att skildra fenomenet Bacha Posh lyckas spegla levnadsvillkoren för en hel befolkning och därtill även tar sig an djupgående frågor om kön och könsidentitet. Frågor som i allra högsta grad handlar även om oss som har turen och glädjen att leva i ett av världens mest jämställda länder.

Första gången som Jenny Nordberg stöter på fenomenet Bacha Posh är på ett hembesök för en intervju hemma hos dåvarande parlamentsledamoten Azita Rafaat där det visar sig att hennes yngste son egentligen är en flicka, en Bacha Posh. Genom att göra om honom till pojke räddas familjens heder. När Jenny Nordberg undersöker saken vidare visar det sig att en Bacha Posh även ses som ett övernaturligt sätt att välsignas och kunna föda riktiga söner. Magin fungerade, som en av kvinnorna i boken säger, när hon efter att ha gjort om en av döttrarna till pojke slutligen även får en riktig son.

Jenny Nordberg blev förvånad över att detta inte var känt för omvärlden sedan tidigare och skrev en artikelserie om företeelsen för New York Times 2010. Helt felaktigt, påpekade Dagens Nyheters litteraturskribent Lotta Olsson (DN 7 mars), och slog fast att de förklädda flickornas historia inte alls är ny. Den är skildrad i en serie om tre barnböcker om Parvana av den kanadensiska författaren Deborah Ellis, varav den första, Den osynliga flickan, belönades med Peter Pan-priset av Svenska International board on books for young people (IBBY). Likaså har dokumentärfilmaren Siddik Barmak i filmen Osama från 2003 skildrat en av dessa pojkflickors öde.

Må så vara, men det som Jenny Nordberg gör är att hon går ett steg längre. Inte bara genom sitt digra researcharbete och många och djupgående intervjuer – hon vrider och vänder även på hur kön skapas och visar på hur könet uppenbarligen sitter i huvudet. Inte bara på den som berörs, utan även på omgivningen. Fäder glömmer bort att sonen egentligen är en flicka och använder ”han” som pronomen långt upp i åren.

För det finns en tid då alla Bacha Poshs måste gå tillbaka och bli flickor igen. När puberteten närmar sig. Inte sällan högst motvilligt. "Jag vill alltid vara pojke, pojke, pojke", säger Zahara som dessutom själv velat leva som pojke redan som mycket liten. Nej, den som har varit på andra sidan och känt av friheten vill sällan gå tillbaka. Att anpassa sig till livet som kvinna och en kvinnlig könsidentitet visar sig vara svårt.  

Det finns därför kvinnor som har valt att fortsätta leva som män. Ofta har dessa utvecklat traditionellt manliga drag med mörk röst och kantiga former. De rör sig som män, talar som män och beter sig som män. De bär kniv och försvarar utsatta kvinnor. Att leva som kvinna i ett tvångsäktenskap är inte ett val för dessa vuxna Bacha Poshs.

Jenny Nordbergs digra journalistiska arbete går inte att ta miste på även om hon kanske går bort sig något i jakten på att hitta förklaringar till varför vissa av dessa kvinnor vill leva som män. Om det är medfött, förvärvat eller bara ett val är oväsentligt i alla sammanhang, även om frågan om valmöjlighet och könsidentitet här ställs på sin spets.

Det går heller inte att missta sig på hennes noggrannhet, detaljrikedom och den omfattande skildringen av landet och dess invånare. Stundvis tänker jag att hon har gått i den klassiska amerikanska fällan och skrivit för långt. Att allt bara blir ord som staplas på varandra. Men faktum är att varje stycke är motiverat och att inget onödigt skildras. Allt har en plats och varje pusselbit gör sitt för att teckna en komplex bild av ett land som står inför många utmaningar.

Hon avslutar med att peka på vad som krävs för att förändra kvinnors villkor i Afghanistan. Och det stavas inte biståndsfinansierade välmenande genussatsningar som riktar sig till kvinnor, om man får tro Jenny Nordberg. Här krävs insatser vad det gäller de afghanska männen om vi ska komma någonstans. De förklädda flickorna i Kabul kan öppna omvärldens ögon.

.

Ämnet
Journalisten Jenny Nordberg har vistats långa perioder i Afghanistans huvudstad Kabul. I sin nya bok De förklädda flickorna i Kabul undersöker hon fenomenet Bacha Posh, afghanska flickor som av föräldrarna kläs till pojkar och tillåts bete sig därefter. Under sitt digra researcharbete, och tack vare många och djupgående intervjuer, lyckas Nordberg också vända och vrida på hur kön konstrueras.

Sexjournalen

I Sexjournalen berättar unga kvinnor på ett ärligt och uppriktigt sätt om sin lust och sin njutning. Övergrepp och våld får stå tillbaka för kåthet och knapplösa knull, skriver Hanna Jedvik (GP 15 mars) 

Genre: Sakprosa

Författare: Red Karolina Hansson och Elina Pahnke

Titel: Sexjournalen

Förlag: Leopard Förlag

Först tänker jag att jag har läst och hört det här så många gånger förut. Det här med att ge unga tjejer olika bilder av kvinnlig sexualitet och lust och att spräcka normen om kvinnan som ett passivt sexuellt objekt.

Sen läser jag Elinas berättelse om sin nykläckta och kåta femtonåriga upptäckarglädje och lycka över sina sexuella erövringar. Jag läser om Magdalenas minne av en sensuell upplevelse på en fotbollsplan i villaområdet. Och om Tova som beskriver den oslagbara känslan av kontroll som hon får av dominantsex, både av att ge och att få. Sen rullar det på genom de fyrtio unga kvinnornas olika personliga perspektiv och jag inser: nej jag har inte läst detta förut.

Jag har inte läst en bok där unga kvinnor ges plats att berätta om sin lust och sin njutning på ett ärligt och uppriktigt sätt och där övergrepp och våld får stå tillbaka för kåthet och knapplösa knull.

Inte för att våldet och rädslan för övergrepp inte är en realitet för unga tjejer – utan för att sexuellt våld inte har någonting med tjejers sexualitet att göra. Det har bokens redaktörer Karolina Hansson och Elina Plahnke greppat och därför valt att sammanställa denna antologi för att kompensera för grundskolans sexualundervisning som allt för ofta låter killarna veta att de är sexuella varelser medan tjejerna ska lära sig att akta sig.

I Sexjournalen skissas en annan, mer trovärdig och samtida bild av unga kvinnors sexualitet fram, där kvinnor njuter och är tillfreds med sig själva. Därmed inte sagt att alla skribenter har en helt alltigenom lättsam relation till sex. Mellan bokpärmarna ryms även tankar kring sexuell orientering, asexualitet och att inte alltid längta till nästa ligg.

Sammantaget är Sexjournalen ett välbehövligt initiativ. Inte enbart som läsning för andra kvinnor. Den är dessutom ett viktigt samtidsdokument som hjälper till att skapa en vidgad syn på sex. För alla könsidentiteter. 

Tinni Ernsjö Rappe - Hem

Tinni Ernsjö Rappe flätar samman fakta om HVB-hem, storvinster och vanvård med Sofia Rapp Johanssons mörka levnadsöde. Hanna Jedvik har läst en reportagebok som får nackhåren att resa sig. (GP 11 mars) 

Genre: Sakprosa

Författare: Tinni Ernsjö Rappe

Titel: Hem - om samhällets omhändertagande av barn

Förlag: Albert Bonniers Förlag

Jag tänker på Nora i Daniel Velascos radiodokumentär Den fastspända flickan. Nora som lärde sig att sniffa gas och att prostituera sig när hon bodde på ett HVB- hem och som blev utsatt för sexuella övergrepp av dåvarande polischefen Göran Lindberg. Jag tänker på GP:s granskningar som har visat missförhållanden på ungdomshem och hur unga tar droger när de är i samhällets vård. Jag tänker på Uppdrag Gransknings reportage om tre pojkar som hade blivit fasansfullt bestraffade med tortyrliknande metoder av sin familjehemspappa.

Jag tänker på alla de berättelser som har kommit fram i Vanvårdsutredningen, och alla de människor som i media har gett en röst åt dem som inte längre har någon.Jag tänker på de barn vars liv skildras i utställningen Barnhemsbarn på Stadsmuseet här i Göteborg.   

Men mest av allt tänker jag förstås på författaren Sofia Rapp Johanssons fruktansvärda barndom när jag läser Tinni Ernsjö Rappes bok Hem - om samhällets omhändertagande av barn. Tinni Ernsjö Rappe har skrivit ett omfattande och grundligt reportage om de brister och problem som Sverige har när det kommer till hur samhället tar hand om barn som av olika skäl inte kan bo kvar i sina biologiska familjer, alltsammans upphängt på Sofia Rapp Johanssons mörka livsöde. 

Sju år gammal flyttas hon tillsammans med sina syskon ifrån sina missbrukande föräldrar för att placeras i familjehem. Syskonen splittras och år av vanvård och övergrepp tar vid. För Sofias del följdes alltsammans av drogmissbruk, destruktivitet och grav psykisk ohälsa. Om detta har hon själv berättat i diktsamlingen Silverfisken och de båda självbiografiska romanerna Tills skulderbladen blivit vingar och Kyss mig lycklig.

Det som Sofia Rapp Johansson har gemensamt med de tre numera vuxna pojkarna i Uppdrag Granskning är att hon, till skillnad från många av dem som har beviljats skadestånd av staten på 250 000 kronor för vanvård, inte får ett enda öre. Detta på grund av att hon familjehemsplacerades efter 1980 och lagen ger bara rätt till ersättning till dem som placerades före 1980. Sofia och hennes syster Hanna har därför stämt staten i sin jakt på rättvisa.

Förutom att Ernsjö Rappe tittar närmare på just Sofias Rapp Johanssons fall, genom att prata med hennes advokat och gå igenom gamla journaler och anteckningar, granskar hon dessutom hur placeringar av barn går till och vilka metoder som används för att säkra att ingen ska hamna hos en tänkbar förövare. Uppenbart är att garantier aldrig finns.

Framför allt kartlägger Ernsjö Rappe hur HVB-hem ägs av riskkapitalbolag som gör storvinster, men också hur en del familjehem i princip drivs som en affärsidé där inflödet av pengar baseras på hur många barn ett par tar sig an. Inget är väl egentligen helt okänt sedan tidigare, men Ernsjö Rappe lägger ett pussel som får nackhåren att resa sig när hon flätar samman sin undersökning med Sofia Rapp Johanssons historia.

En siffra som jag bär med mig under huden är att ett av sju barn som växer upp med en ensamstående förälder, som lever på försörjningsstöd, riskerar att bli familjehemsplacerad någon gång under förskoleåren. Motsvarande siffra för barn med två sammanboende föräldrar med högskoleutbildning är mindre än en på tvåtusen.

P C Jersild - Den stökiga psykiatrin

P C Jersild resonerar kring den svenska psykiatrin vars låga status leder till minimala forskningsanslag. Hanna Jedvik välkomnar en insiktsfull bok där djupgående samtal förs om välbehövliga satsningar (GP 23 februari) 

Genre: Sakprosa

Författare: P C Jersild

Titel: Den stökiga psykiatrin - minnen, samtal, tankar

Förlag: Fri Tanke

P C Jersild är uppenbart bekymrad. Han är bekymrad över den svenska psykiatrin som har hamnat på efterkälken – dels vad det gäller forskning, men även sett till områdets status. Att vara specialistläkare inom psykiatri står inte direkt högt i kurs 2015, vilket i sin tur är ett logiskt resultat när forskningsanslagen oftast hamnar någon annanstans, konstaterar P. C. Jersild i sin nya bok Den stökiga psykiatrin – Minnen, samtal, tankar.

Ett mått på denna snedfördelning är exempelvis att av den totala kostnaden för cancer går två procent till forskning. Motsvarande tilldelning till psykiatrisk forskning landar under 0,2 procent.

Den sammanlagda kostnaden för den psykiska ohälsan i detta lands går på mellan 70 och 90 miljarder per år, enligt siffror som Vetenskapsakademiens psykiatrigrupp (där Jersild ingår) tillsammans med Örebro universitet har tagit fram. Denna summa inkluderar inte enbart vård och forskning, där ingår även kringkostnader i form av sjukskrivningar och inkomstbortfall. Detta utan att man vet speciellt mycket om vad man får för pengarna, resonerar Jersild.

Sammantaget kan man säga att ett antal faktorer har samlat sig i en nedåtgående spiral som drar med sig kvaliteten på vården, personalens kompetens och vad man skulle kunna kalla för framåtanda och framtidstro, ner till vårdhierarkiens lägre regioner.

Ett annat dystert mått på den psykiska ohälsan och förmodligen även psykiatrins välmående är den dystra utvecklingen av antalet personer som väljer att avsluta sina liv på egen hand. För även om det totala antalet självmord i landet har sjunkit sedan 1980 så har självmorden bland unga mellan 15 och 24 år ökat det senaste decenniet. Vikten av att få den dysfunktionella psykiatrin på fötter kan således inte överskattas.

Men där finns eldsjälar. Och framför allt finns det vass spetskompetens inom psykiatrins olika områden i Sverige. I arbetet med sin bok har P C Jersild intervjuat en rad namnkunniga svenska forskare om vad de skulle ha valt att forska på om de hade fått en stor påse pengar. I Reformprogram för svensk psykiatriforskning som Vetenskapsakademiens psykiatrigrupp lade fram 2011 föreslogs ett anslag på 90 miljoner till psykiatrisk forskning under en tidsperiod på elva år. Vad skulle tunga forskare som Johan Cullberg, Lars Farde, Marianne Kristiansson, Åsa Nilsonne, Christopher Gillberg med flera satsa på inom sina respektive områden om de fick rejält ökade forskningsanslag? 

Med dessa djuplodande samtal, som även ger insikt och kunskap i svåra psykiatriska- och etiska problemformuleringar, hoppas gissningsvis Jersild att knuffa pengar i rätt riktning.

 P C  Jersild är inte enbart en av våra största romanförfattare. Att han dessutom är läkare torde nog vara känt bland de flesta som har följt hans författarskap genom åren. Inte minst tydliggjordes det i den politiska romanen Babels hus som också blev en dramaserie för TV med Carl-Gustav Lindstedt i huvudrollen som den cancersjuke Primus Svensson som får tampas med den avhumaniserade vårdapparaten.

 När nu Jersild ger sig i kast med psykiatrin tar han avstamp i 1940-talets Beckomberga och besöken han gjorde där som springpojke, bland annat på den avdelning som kallades för Stormen.

"Det första som slog emot en var lukten. Den är svår att beskriva. Det luktade inte så mycket kiss som en obestämd blandning av ovädrade sängkläder, såpa, fuktigt linoleumgolv och gammalt matos; det luktade fattigdom helt enkelt."

Det mentalsjukhus som P C  Jersild beskriver ligger ganska långt ifrån det Beckomberga som Sara Stridsberg blåser liv i sin augustnominerade roman Beckomberga – ode till min familj. Även om denna mytomspunna institution med sina 2000 patienter givetvis genomgick en stor förändring från 1932, då sjukhuskomplexet invigdes, fram till stängningen 1995. Ett faktum som Stridsberg också påpekar i sin roman. 

Från Beckomberga rör sig P. C. Jersild genom tiden. Vidare till studiebesöket på Långbro, som han gjorde som läkarstudent, och mot tjänstgöring på St Görans slutenpsykiatri under 1960-talet. Däremellan och framåt gör han nedslag i sitt arbetsrum och andra platser för reflektion, faktainsamling och summering. Därtill även uppehåll med sina intervjupersoner. Alltsammans snitsigt sammanfogat och med en känsla av upptäcktsvandring och förbättringsvilja som en klart lysande röd tråd genom den jersildska prosan.

Lyckligtvis har det genom åren skett en avsevärd förändring i synen på psykisk sjukdom, men även när det kommer till neuropsykiatriska störningar som autism och ADHD. Den största förändringen står givetvis inträdet av psykofarmaka för, vilket i förlängningen ledde fram till den utskällda psykiatrireformen 1995. Vid denna uppehåller sig Jersild däremot inte så värst länge, han konstaterar främst att allt för många patienter skulle skrivas ut på kort tid och innan det fanns tillräckligt med alternativa boendeformer.

Däremot resonerar han initierat om gapet mellan psykiatri och psykologi som har varierat i storlek genom åren, men tycks ha minskat igen den senaste tiden. Noterbart är att psykoterapi fortfarande är det förstahandsval som Socialstyrelsen rekommenderar som behandlingsform mot depression. Vilket är anmärkningsvärt då alla som på något vis har varit i kontakt med sluten- eller öppenpsykiatrin i Göteborg kan vittna om att det tycks vara svårare att få prata med en psykolog än att komma in på läkarlinjen. Även om Jersild poängterar att antidepressiva läkemedel på det stora hela har förbättrat behandlingen av folksjukdomen depression.

Frågan är då hur psykiatrin och synen på densamma har förändrats sedan Beckomberga 1947 då den tolvårige Jersild på skakiga ben kliver in på Stormen med en blomsterlevernas i famnen? Så sent som i förra veckan rapporterade tidningen ETC Göteborg om hur dragiga fönster på Sahlgrenskas slutenspykiatri tätas med bindor av personalen och hur patienterna tvingas sova med flera lager kläder, medan anställda bär värmevästar i den kyliga, omoderna byggnaden längs Sahlgrenskas blåa stråk. 

P C Jersilds sakliga och djupgående samtal om välbehövliga satsningar inom den svenska psykiatrin är mer än välkommet. Inte bara för den allmänna psykiska hälsan, utan även när det kommer till att stärka psykiatrins legitimitet och yrkets status.

Rebecca Solnit | Män förklarar saker för mig

Män talar, kvinnor förväntas lyssna. Rebecca Solnit visar kristallklart upp det maktspel som pågår, skriver Hanna Jedvik som läst en feministisk klassiker – nu i svensk översättning. (GP 10 Februari) 

Genre: Sakprosa

Författare: Rebecca Solnit

Titel: Män förklarar saker för mig

Översättning: Helena Hansson

Förlag: Daidalos

Ni har säkert hört det förut. Om hur en rik äldre man på en fest ivrigt föreläser för Rebecca Solnit om den där viktiga boken om Eadweard Muybridge som han har läst om i New York Times Book Review. Självupptagen som han är märker han inte att Solnits väninna upprepade gånger upplyser mannen om att det är faktiskt är Rebecca Solnit själv som är bokens upphovsman.

Rebecca Solnits essä Män förklarar saker för mig från 2008 blev en viral succé och har numera uppnått feministisk klassikerstatus. Inte enbart för att hon i den på ett kristallklart sätt visar på det maktspel där män ohämmat tar för sig och kvinnor förväntas lyssna. Hon ringar även in hur en kvinnas ord, erfarenhet och kunskap fortfarande väger lätt jämfört med en mans dito. Inte ens om kvinnan i fråga har skrivit en bok i ett ämne och mannen endast har läst recensionen uppnår kvinnan samma trovärdighet.

Solnits essäsamling Män förklarar saker för mig fick stor uppmärksamhet i svenska medier redan när den engelskspråkiga upplagan gavs ut i somras. Nu finns den alltså även på svenska och bygger på nio tidigare publicerade texter, inramade med efterord och reflektioner av författaren själv.

Det som är Solnits vassaste tillgång är hur hon effektfullt knyter samman det sätt som samhället värderar män och deras utsagor högre än kvinnors och hur detta går igen i allt i från universitetsvärlden till massvåldtäkter i Indien och den manliga vålds- och våldtäktskultur som präglar samhället i stort. Hon gestaltar även det sorgliga könskrig som pågår och hur talibanerna försökte mörda den då 14-åriga Malala Yousafzai när hon pläderade för flickors rätt till utbildning.

Solnit pekar på sambanden och gör sitt bästa för att blåsa liv i aktivistviljan hos alla oss som längtar efter en förändring. Och visst är en välbehövlig, välformulerad och underhållande spark i baken alltid välkommen. Även om där egentligen inte är mycket nytt under solen.

Olivia Bergdahl | Efter ekot

Olivia Bergdahls debutroman Efter ekot imponerar med sin finess och trovärdighet, med sin inlevelse och exakthet. Detta är ett ungt författarskap på stadig grund. (GP 9 februari)

Genre: Roman

Författare: Olivia Bergdahl

Titel: Efter ekot

Förlag: Ordfront 

Jag tänker att den som uppträder på scen med sin egen poesi äger språket. Att där finns en självklar relation till orden som får strömma ut och möta publiken, ord som varken rymmer tvekan eller tvivel. Jag tänker också att Olivia Bergdahl är lika given som romanförfattare som estradpoet och att orden under stundom kommer till henne i en rasande fart när hon skriver sin första roman. Men allt det där är ju bara en gissning förstås. En gissning baserad på känslan som infinner sig när jag läser hennes romandebut.

Efter ekot är en uppgörelse med en destruktiv relation som biter sig fast och tränger in under huden. I början lika honungslen som Sams kropp när Fanny nyförälskad ligger tätt intill under täcket i hans lägenhet i Biskopsgården. Senare smutsigt svart och destruktiv, med inslag av våld och förnedring. Glidningen där emellan gestaltar Olivia Bergdahl med finess och stor trovärdighet när hon iscensätter de små små steg som parterna tar, som får relationen att gå ifrån att vara precis rätt till att bli dess raka motsats. Hur bästa vännen Ellen skjuts längre ut i periferin, och hur förnuft och känsla slåss emot varandra i Fannys huvud när den egna kroppen försvinner ifrån henne och istället kommer att tillhöra någon annan.

”Man kan vänja sig vid allt. Jag tänker att det är den mest grundläggande mänskliga egenskapen.”

Fanny tar tåget till mormor på för att landa och reda ut. Där på landsbygden står tiden stilla under sommarhimlen medan mormor lever sitt liv som hon alltid har gjort. Katten kommer och går och mormors väninna Gerda hälsar på med nybakat bröd och bjuder på hallongrottor efter badet. Samtidigt räknar Fanny minuter, dagar och år i huvudet och rabblar fakta maniskt och tvångsmässigt för att hålla det onda på avstånd.

Hon minns allt som sägs i alla radions ekosändningar och kan rabbla all vålds- och olycksstatistik som finns samlad hos Brottsförebyggande rådet och Statistiska centralbyrån. En hel del annan statistik också för den delen. Likt en svamp suger hon åt sig all värdefull fakta som finns att tillgå, något som imponerar på vänner och bekanta när de rör sig över Göteborgs gator i ett sammanhang där politiken står i centrum och tillvaron snurrar kring fester och hur många öl det går på en hundralapp.

Mormor däremot ser till att Fanny övningskör och att hon får på sig en blommig klänning och följer med och firar midsommar med de andra i byn. Mormor lär Fanny dansa polka och konstaterar att hon är en vuxen kvinna nu, så fort åren gick.

Mitt i Fannys inre kaos infinner sig ett ordlöst samförstånd över generationsgränserna mellan henne och mormor. I min läsning är det svårt att inte tänka på Moa Martinsson när Oliva Bergdahl använder kvinnokroppens ofta förtigna erfarenheter för att berätta sin historia.

”Det är svårt men jag försöker. Skala av allt det gamla på mormors kropp. Unga händer, unga armar, ungt ansikte och unga bröst. Jag undrar vilken sorts bröst mormor hade. Nu har hon stora tantbröst. Så att hon måste lyfta dem i duschen för att komma åt under när hon tvättar sig, de hänger ner till midjan.”

Det visar sig att Fanny och mormors kroppar delar fler erfarenheter än vad Fanny först tror, och att vissa ärr går i arv. Alltsammans skildrat ömsint och med en respekt som med en lugnande hand vilar över hela berättelsen. Där i matriarkatet med mormor och Gerda finner Fanny så småningom styrkan igen.

De flesta göteborgare känner Oliva Bergdahl som underbarnet som debuterade som estradpoet blott tolv år gammal och 2007 vann SM i Poetry slam och samma år gav ut diktsamlingen Demo. Ett år senare placerade hon sig som fyra World cup i Paris och som tjugofemåring debuterar hon nu alltså som romanförfattare.

Stundvis silas prosan igenom estradpoesins filter, på sina ställen duggar orden tätt och markerar stämningar och miljöer. Främst går tankarna till scenrimmen när hon drar iväg i sina räkneexempel och uppradning av fakta. Det som imponerar stort på mig i Oliva Bergdahls unga författarskap är den stadiga grund på vilken berättelsen vilar. All fakta som hon har kollat upp under skrivprocessen, alla de sändningar av Dagens eko kvart i fem (samtliga sändningar under 2010) som hon har lyssnat igenom (och transkriberat), för att kunna återge vad som har hänt vilken dag och därpå redogör för en rad skeenden inom svensk inrikespolitik, men även med blickar utåt i världen.

”Vi har världens högsta marginalskatter, säger Jan Björklund. Sven Otto Littorin angav privata skäl och främst sina tre barn, när han meddelade sin avgång på grund av sexskandalen.”

Och i symbios med nyhetsflödet faller Fannys egen relation gradvis samman. Sällan ser man ett så pass digert researcharbete i en ung debutroman. Samtidigt är språket väl avvägt och noga genomarbetat. Rakt och tydligt men ändå med stor inlevelse och exakthet, på ett sätt som går hand i hand med historien.

En inte allt för vild gissning är att allt det bästa inte har hänt än för Olivia Bergdahl.

Ämnet
Olivia Bergdahl är född 1989 och uppvuxen i Göteborg. Hon blev svensk mästare i Poetry Slam som 17-åring. Efter ekot är Olivia Bergdahls debutroman. Hon har tidigare gett ut diktsamlingen Demooch skrev under flera år krönikor i GP:s helgbilaga Två Dagar.

Näktergalens död

En vardagsnära bladvändare där upplösningen kommer för fort. Hanna Jedvik har läst danska duon Kaaberböl/Friis och tycker ändå att det är en angelägen historia. (GP 4 februari)

Genre: Kriminalroman

Författare: Lene Kaaberböl och Agnete Friis

Titel: Näktergalens död

Översättning: Margareta Järnebrand

Albert Bonniers förlag

Lene Kaaberböl och Agnete Friis är två danska barn- och ungdomsförfattare som tillsammans numera också skriver kriminalromaner. Först kom Pojken i resväskan som följdes av De oönskade som släpptes på svenska i maj förra året.

I sin tredje deckare, Näktergalens död, ger de sig precis som i de två föregående romanerna i kast med en historia som utspelar sig i Köpenhamn med trådar vidare till Östeuropa. Denna gång är det Stalins Ukraina som är skådeplatsen för det parallella dramat som tar plats i ett kargt, fattigt och korrumperat Ukraina under tidigt trettiotal. Den som har läst Sofie Oksanens Utrensning lär känna igen sig.

Hur berättelsen om systrarna Olga och Oksana sedan hänger ihop med bokens centrala berättelse om ukrainska Natasha Dorosjenko, som misstänkt för mordet på sin danske exmake lyckas fly undan polisen, hör till sådant som utkristalliserar sig under läsningens gång. Som sig bör.

Näktergalens död är skriven med ett språk som är rakt, enkelt och funktionellt. Klassisk deckarprosa med andra ord. I jakten på rättvisa finner vi sjuksköterskan Nina Borg som huvudperson, bekant för läsarna från Pojken i resväskan och De oönskade. Ständigt i en kamp  för att göra gott och rädda de utsatta, och det är på flyktingförläggningen där Nina Borg jobbar som hon träffar Natasha och lovar att ta hand om den åttaåriga dottern Katerina när mamman själv blir bortförd av polis.

Nog är denna vardagsnära deckare en bladvändare och sannerligen blir man drabbad av flyktingmammans öde, kanske framför allt det bagage som hon bär med sig. Några år tidigare har hennes make journalisten Pavel blivit mördad hemma i Kiev.

Men upplösningen kommer för fort. Hela det nät som författarna har vävt tillbaka i tiden slarvas bort när historien ska knytas ihop. Allt för många trådar går upp i rök och frågor förblir obesvarade. Synd på en intressant och angelägen historia.