torsdag 17 juli 2014

Pappor som blir hyllade feminister

Text publicerad i Göteborg-Posten 17 Juli

Det pågår en debatt om barnkultur och dess brist på genusmedvetenhet. SVT-journalisten och debattören Joakim Lamotte startade det hela med texten ”Min dotter drabbas av sexismen i Alfons Åberg” på den egna bloggen (28/6). Om hur hans dotter hade reagerat på filmen Alfons och Milla som just nu visas på svenska biografer. Lamotte beskriver hur filmen förlöjligar flickor genom påståenden om att killar inte kan leka med flickor eftersom tjejer ändå bara kan leka två och två, kammar håret, är tramsiga och fega och så vidare. Sensmoralen är att Alfons leker med flickan Milla ändå. Inte enbart en solskenshistoria så klart. ”Det enda min treåriga dotter kommer minnas från filmen är att hon inte duger till att leka med pojkar på grund av sitt kön”, konstaterar Lamotte.
Gunilla Bergström hade  givetvis goda intentioner när hon skrev boken som kom ut 1985. Något som hon även har förklarat i GP (1/7).

Lamotte har fått svar av både Martina Montelius (Expressen 1/7) och Linda Skugge (Expressen 11/7). Svar som Lamotte kommenterar som förlöjligande, samt att de innebär ett förminskande av hans dotter. ”Det är på grund av henne som jag har blivit feminist”, replikerar han på Expressens kultursida (15/7).
Joakim Lamotte är inte ensam om att ha blivit en feminismens förkämpe efter att ha sett världen genom sin dotters ögon. Förra veckan fick en statusuppdatering av entreprenören och programledaren Navid Modiri stor spridning och uppmärksamhet.

Där ger han utlopp för den ilska och uppgivenhet han upplever när hans femåriga dotter tycker att hon har en ful rumpa.  ”Gudrun Schyman har försökt. FI! har försökt. Flera av mina kvinnliga och manliga vänner har försökt men jag har vägrat kalla mig feminist.” Efter den omvälvande händelsen med dottern, och därmed även insikten av hur hon i framtiden kommer att reduceras till de blickar som riktas emot henne, är Modiri däremot stolt feminist och strider för övertygelsen att män ska våga kalla sig feminister. Och får stående ovationer.
Åtminstone har hans statusuppdatering delats över 9 000 gånger och han har blivit uppmärksammad i svenska, norska och finska medier. En äldre man från Finland vågar nu kalla sig för feminist tack vare Navid Modiri. Plats för applåd.

Och inom mig gnager en frustration. Självklart behövs det hur många feminister som helst. Manliga såväl som kvinnliga. Alla vinner på jämställdhet mellan kvinnor och män. Ju fler desto bättre. Oavsett könstillhörighet.
Men en manlig feminist är inte värd mer än en kvinnlig feminist. En manlig feminist är inte mer beundransvärd än de kvinnor som kämpat i århundraden för jämställdhet och mänskliga rättigheter.

Visst är det bra att Joakim Lamotte och Navid Modiri har vaknat. Och fler med dem. Om än i grevens tid. Däremot är det är långt ifrån oproblematiskt med alla dessa män som blir feminister för sina döttrars skull. Själv kan jag bara beklaga att flickvänner, fruar, politiker, systrar, kollegor, vänner inte har blivit tagna på allvar eller sedda som jämlika i de här männens liv innan de fick egna döttrar. Att det är först när de får barn som de inser alla människors lika värde.

Problemet är nämligen att det sätt på vilket dessa nyfrälsta feministmän bemöts i samhället och i media ringar in hela den patriarkala strukturen på ett tydligt sätt.
Medan kvinnor har blivit hånade, bespottade och hatade för sitt feministiska engagemang i åratal så blir män bemötta som hjältar och tagna på allvar när de säger samma sak som kvinnor (främst) har sagt sedan Mary Wollstonecrafts dagar. Pappor som blir hyllade feminister blir till ytterligare ett bevis på att mäns ord väger tyngre än kvinnors.

måndag 7 juli 2014

Sommar i P1 med Edda Magnasson

När Edda Magnason med kärleksfull röst pratar om sin portastudio som blinkade och lyste likt en stad på golvet i tonårsrummet då glöder det i radiorymden. (GP 6 JULi)
Ibland är begåvning så uppenbar att den nästan är fysisk och går att ta på. Det upplevde jag när jag såg Edda Magnason gestalta Monika Zetterlund i filmen om hennes liv. Monika Zetterlund som var nära vän till Tage Danielsson, upphovsmannen till Sommar i P1. Så passade då att Edda Magnason får avsluta sitt framgångsår i Tage Danielssons anda med ett eget sommarprat. Detta efter att ha fått uppleva att Monika Z var den mest sedda filmen på svenska biografer 2013 och hon själv belönats med en Guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll.
Edda Magnason har förmågan att bygga upp och berätta historier och får programmet att sitta ihop med cliffhangers och fram- och tillbakablickar. Gissningsvis skickligt guidad av en vass producent i Henrik Johnsson.Med sina 29 år på nacken faller det sig dock naturligt att denna skådespelare, musiker och låtskrivare har relativt begränsad livserfarenhet. Det ligger alltid de unga sommarpratarna i fatet jämfört med exempelvis en gigant som Evabritt Strandberg.
För att fylla ut hela sin sändningstid krävs av en unga sommarpratare att hen har en förmåga att levandegöra livserfarenhet och åsikter, eller brinna för en viss sak väldigt mycket. Så är inte fallet med Edda Magnason. I stället bjuder hon på ett par anekdoter och glimtar ur uppväxten och yrkeslivet. Det är när hon släpper fram musikern inom sig och med kärleksfull röst pratar om sin portastudio som blinkade och lyste likt en stad på golvet i tonårsrummet som en glöd hörs tändas i radiorymden.
Sista meningen: Så att jag kan fundera ut vad jag ska göra härnäst och i hemlighet hoppas på nästa överraskning.
Musiken: I låtvalet hörs Edda Magnasons breda och djupa intresse för musik. Allt ifrån Björks stökiga Declare independence och Scissor Sistors Pink Floyd-cover Comfortably numb – till Miles Davis, Tonbruket och Ulla Billquist.

tisdag 1 juli 2014

Sommar i P1 med Jason Diakité

Jason Diakité backar tillbaka till skolstarten och den rasism som han mötte redan i unga år och som har följt honom genom livet. (GP 21/6)

Jason Diakité är rapparen och musikskaparen som har gjort sig ett namn som Timbuktu. I december förra året blev han kanske mest känd som Jason för att han stod i Sveriges riksdag och tog emot Fem i tolv-rörelsens utmärkelse för sin kamp mot rasism. Detta efter att hans och Kartellens låt 
Svarta duvor och vissna liljor hade kritiserats skarpt från högerhåll och fått Riksdagens talman att bojkotta prisutdelningen. Jason Diakté bet ihop, visade upp sitt svenska pass och höll sitt numera historiska tal om sin självklara rätt att få leva i Sverige. 

I Sommar i P1 tar Jason Diakité avstamp i den där onsdagen i riksdagen, för att sedan backa tillbaka skolstarten och den rasism som han mötte redan i unga år och som har följt honom genom livet. Rättfram och hudnära berättar han om hur erfarenheterna har format honom och hans sätt att se på världen. Hur rasismen har väckt en vaksamhet och en känslighet inför mötet med nya människor och sammanhang.
Att Jason Diakité har talets gåva är ingen nyhet, men i sitt sommarprogram har han slipat sin retorik till en diamant som skiner bortom riksdagens salar. Han talar med en självklar auktoritet utifrån ett manus så välskrivet att det inte i en endaste formulering finns ens ett sandkorn som skaver.
Att han dagarna innan har gått ut och sagt att han kan tänka sig en framtid som politiker är givetvis ingen slump. Inte heller att Sveriges Radio väljer att sända hans sommarprat på självaste midsommarhelgen, den svenskaste av högtider.
Musik: Hip hop och soulpärlor som Kendrick Lamar och Nina Simone.
Sista mening: Jag påminner mig själv om detta idag, för det ger mig hopp.
Söndagens sommarvärd: Sanna Nielsen

Snyggast på festen

Stilsäkert blandar hon kärlek med uppror och en rejäl dos cynism som lägger ett lager av svärta över såväl teckningar som text. Snyggast på festen är lika mycket en konstbok som en seriebok, skriver Hanna Jedvik om Nina Hemmingssons nya bok.
(GP 23/6)

Trots att Nina Hemmingsson har varit verksam som konstnär och serietecknare i över ett decennium blev hon under förra året kanske mest uppmärksammad för en censurerad snippa i Småland. På affischen för sin egen utställning i Kulturparken i Växjö blottade nämligen en av hennes seriekaraktärer en strimma tecknat kvinnokön mellan sina särade lår.
I sin nya bok Snyggast på festen är det avklädda verket lyckligtvis publicerat i sitt originalutförande. Likaså ett pärlband av serier som har kunnat läsas i Aftonbladet. I boken finns även tidigare opublicerade små samhällskritiska berättelser och tänkvärda käftsmällar.
”Det känns som om du inte tycker att jag duger som jag är!
Var inte fånig, jag vill ju bara förändra dig lite så att det ska gå att älska dig. För det är du verkligen värd.”
Ett typexempel på det rappa meningsutbytet i Snyggast på festen.
En bok som tar med sin läsare på en guidad tur genom de krav som omvärlden ställer på framför allt kvinnor. En omvärld som låter dig förstå att du är vacker utan spackel, men som i sin välvilja enbart bygger på högen av måsten, som växer sig stor i kapp med att patriarkatets trångsynthet tränger sig på.
Många av karaktärerna i Snyggast på festen känns igen sedan tidigare. Den lite rundlagda kvinnan med stora, stirrande ögon och skarpa svarta ögonfransar dyker upp då och då likt en bekant och är ett givet inslag på festen för den som kan sin Hemmingsson. Ofta inramad av syrliga repliker och en svart skarpsynt blick på livet.
Men här finns också mer konstnärliga och något mer svårtydda bilder. Alltsammans tecknat i Nina Hemmingssons ständigt kreativa, fulsnygga och täta stil.
En av serieformens grundförutsättningar är det komprimerade berättandet, gärna kryddat med satir eller humor. Nina Hemmingsson är en av de få som lyckas dra denna konstform till sin spets.
Stilsäkert blandar hon kärlek med uppror och en rejäl dos cynism som lägger ett lager av svärta över såväl teckningar som text.
Snyggast på festen är lika mycket en konstbok som en seriebok.

tisdag 3 juni 2014

Det kommer bara leda till nåt ont





Snart flyttar jag ifrån den här ljuvliga balkongen. 
Men det blir nog bra på nästa också. 
Där man man dricka ett glas rosé 
Höra sorl. 
Tycka om. 
I kväll lyssnar jag på den här
Tänker på att Annika Norlin kommer till Way out west. 
Och bästa Conor Oberst.
Vill man se First Aid Kit i sommar måste man åka söderut. 
Till Malmö. 
Eller Popaganda. 
Borde till Stockholm. 
Där bor det folk som är fina. 

onsdag 21 maj 2014

Doften av sommar



Läget: Hyfsat. 
Gör: Slötittar på reprisen av Babel. 
Borde: Massor. 
Har: För mycket tid att tänka. 
Bäst idag: En stund i gräset. 
Längt: Vilsamhet. 


Cykelhäng. Den lilla gula fick vila i gräset en stund. 


Himmel. Under tiden fick jag titta upp i trädkronorna. 

söndag 18 maj 2014

Flykten till trädgården

Skrev om trädgårdsmagasin i Göteborgsposten 18 maj. Jag inleder visserligen texten med "Redan de gamla grekerna". Men sen ordnar det förhoppningsvis upp sig. 




Redan de gamla grekerna visste vikten av att låta intellektet frodas bland trädgårdens mättade grönska. Filosofen Epikuros hade som en av sina riktlinjer att människan till varje pris bör undvika det som skapar oro, så som politik och offentligt liv. Istället ska man sikta in sig på att tillbringa sina dagar i stillhet bland vänner och ägna sig åt lustfylld enkel njutning. Helts inte sex och mat som lätt går över styr. ”Lev i skymundan” var Epikuros främsta motto. Inte oväntat att just han köpte en stor trädgård i en förort till Aten, kan man tycka. Där grundlade han en filosofisk skola med namnet Epikuros trädgård, i vilken det strövade omkring lärjungar vars främsta intresse ska ha varit att ”hjälpa varandra i grupper”, medan världen därute spelade en marginell roll i deras liv.

Trädgården som oas, en plats att stilla bedja om lever kvar än idag. Det framgår tydligt vid en genomläsning av en handfull av de trädgårdstidningar som finns på den svenska marknaden. Jag har läst åtta av dem, varav två engelskspråkiga. Här tas jag med på en resa bland krukor och konstnärspar på Österlen, vidare till hårt disciplinerade renässansträdgårdar i Provence och toskanska villaträdgårdar som breder ut sig som parker över landskapet. Däremellan får jag mig en hel del byggtips och skötselråd till livs.

Den gemensamma nämnaren i dessa tidningar är onekligen att trädgården ska bjuda in till lugn och avkoppling, vara en flykt från världen. Påtagligt är också hur vid tolkning som faktiskt görs av begreppet trädgård. Som exempelvis tidningen Vi:s trädgårdsspecial som låter kända kulturpersonligheter berätta om sin favoritblomma, inte sällan en som växer i det fria. Den svenska kärleken till naturen som tempel och en plats för smultron och brunbrända barfotafötter blir uppenbar när samma tidning går på djupet i Astrid Lindgrens naturromantiska skildringar av uppväxt och barndom. Eller i reportaget om varför våra naturupplevelser som barn är så viktiga för oss att de dröjer sig kvar resten av livet. Insvepta i ett nostalgiskt skimmer letar sig gärna in i litteraturen.

Även i tidningen Trädgårdsliv, som under som under vinjetten ”Den ätbara trädgården” ger tips om hur man tillagar ramslök plockad i det vilda, beger sig en bra bit utanför växtligheten innanför villornas staket.
Personligen har jag enbart några pelargoner på balkongen och min trädgårdsskötsel på landet sträcker sig till att med skräcksvett lackandes i händerna klippa gräset med P1 i öronen och en isande rädsla inombords för att köra över ännu en ringlande reptil med gräsklipparen. Ändå dras jag in i de prunkande trädgårdarnas verklighetsflykt när jag bläddrar igenom trädgårdstidningarna där våren redan står i full blom. Kanske för att jag har en rik inre trädgård, som en vän sa till mig häromdagen. För att nämna ännu en sinnebild av vår syn på trädgården som något som utvecklar och stimulerar. Får oss att växa som människor.

Jag inledde min resa i trädgårdstidningarnas värld med att fördjupa mig i hur man skapar rabatter och lyckas med pelargoner i den bonnierägda och lagom folkliga Allt om trädgård. Här riktar man in sig mot en bred målgrupp och skryter om att vara ”Sveriges största trädgårdstidning”. En bildrik publikation där läsarna bland annat får följa med hem på ett klassiskt hemma hos-reportage hos konstnärsparet i Ysby i södra Halland.

Konstnärer och formgivare är relativt vanligt förekommande i dessa tidningar. Inte oväntat då även förmågan att vårda och forma en trädgård kräver ett visst mått av konstnärlig talang och en uppenbar känsla för färg och form.  I nämnda tidskriftenTrädgårdsliv möter vi formgivaren Signe Persson-Melin som tar oss hem till sin radhusträdgård med bokhäckar och formklippta boxbombuskar. Persson-Melin, som bland annat är känd för sin glasburk Sill i kvadrat och serviserna Chess och Signum, berättar om hur det tog henne tre omgångar att hitta rätt pion. 

Trädgårdsliv trycks på tjockt, strävt papper och av innehåll och annonser att döma vänder den sig till en kulturintresserad äldre målgrupp, som har råd att resa till Provance och uppskattar att få en guidning i skandinavisk keramik av toppklass, samt att blicka in hos landskapsarkitekt Mona Wembling och hennes trädgård med de många rummen. Det senaste tillskottet är den aromatiska kretaträdgården. Att trädgårdar kan ha flera rum är en helt ny kunskap för mig i denna för mig obekanta kultursfär.

Hus och Hem trädgård handlar det till min stora besvikelse mest om att bygga terrasser och snickra väggfasta bänkar. Här trängs bilder på parasoller, hängmattor och trädgårdsmöbler med ritningar och skisser för den händiga. Här finns inte en lugn stund för njutning, istället ska här konsumeras och monteras i det oändliga. Jag blir stressad bara vid en första genombläddring. En likartad upplevelse får jag av Allt i hemmet uterum- och trädgård som främst fokuserar på inredning på Östermalm, soffgrupper och olika typer av terrassmöblemang. Det enda som egentligen osar trädgård är annonserna och ett par avstickare till krukor och enstaka exteriörbilder.

Annat är det i den brittiska tidskriften The English garden. Här får man lära sig att beskära buskar och odla i växthus. Här görs även besök i slottsparker med hårt friserade häckar. För den som har sett filmen Edward Scissorhands, där Johnny Depp spelar en ledsen tonårspojke med saxar istället för fingrar, och som upplever äkta lycka för första gången när han hittar en talang som ingen annan besitter, förstår på ett ungefär hur dessa formklippta skapelser ter sig. Även i Small gardens bjuds det på buskar som ser ut som dansande flickor i kjol. På det hela taget ser den senare tidningen ut att vända sig till samma publik som Alexander Mc Call Smith gör med sina böcker om Damernas detektivbyrå.

The English garden är den enda av magasinen som faktiskt skvallrar om att alla dessa perfekta trädgårdar kräver ett ansenligt mått av hårt arbete. I de flesta svenska varianterna tycks de prunkande trädgårdarna och grönskande bakgårdarna mestadels vara något som kommer till den med det rätta sinnelaget. En oas som bara uppstår. Jordiga naglar, stela knän och värkande ryggar lyser med sin frånvaro. Överlag står påfallande lite att läsa i dessa nischade tidningar om hur folk hittar all denna tid som trädgårdsskötseln kräver. Även om till och med jag inser att det är en fråga om intresse och prioritering. När ska man hinna läsa alla böcker? tänker jag och sneglar på mina pelargoner som tydligen skulle ha beskurits redan i början av mars.

Som den kulturskribent jag ändå är får jag väl erkänna att det är Vi trädgård som tilltalar mig mest. Redan på omslaget lockar man till läsning med Linda Skugge och KG Hammar som pratar mull. Några sidor in i tidningen breder Göran Greider och hans Springer spaniel Stina ut sig på ett helt uppslag där den ordträngde poeten och talar ut om sin kärlek till nässlor. Ska man vara ärlig är väl detta främst en kulturtidning med natur- och trädgårdsvinkel. Så värst mycket jordvändande och gödslande blir det aldrig.
Som allra folkligast blir det däremot i Allers Trädgård som inramad av grälla färger och skrikande rubriker visar hur man klär in en möbel i blomstermönstrad tapet eller gjuter deokrationsstenar. Men även här strösslas med en hel del med handfasta tips och bilder på leende kvinnor som kryper på alla fyra i rabatten eller står rofyllda på trädgårdsgången. Oftast med solen som en ständig följeslagare.

Som inspirationskälla och vägledare fungerar dessa tidskrifter väl. Till och med jag kan se mig själv med en sekatör i handen på balkongen medan kvällssolen sänker sig över Älvsborgsbron. Kanske kan även jag en dag gräva i jorden utan att yvas över insekter och ormbett, tänker jag och låter mig dras djupare in bland vattenspeglar och perenner. Om inte annat kan jag ju tänka på hur min inre Ronja Rövardotter kommer till sin rätt i mötet med en skogstjärn, en vitsippsbacke eller under stjärnhimlens gnistrande valv. Som levandes och uppväxt i naturlyrikens Sverige kommer nämligen ingen undan naturbarnet inom oss medan vi framlever våra dagar i livets trädgård.