.JPG) |
| Text publicerad i Göteborg-Posten 17 Juli |
Det pågår en debatt om barnkultur och dess brist på genusmedvetenhet. SVT-journalisten och debattören Joakim Lamotte startade det hela med texten ”Min dotter drabbas av sexismen i Alfons Åberg” på den egna bloggen (28/6). Om hur hans dotter hade reagerat på filmen Alfons och Milla som just nu visas på svenska biografer. Lamotte beskriver hur filmen förlöjligar flickor genom påståenden om att killar inte kan leka med flickor eftersom tjejer ändå bara kan leka två och två, kammar håret, är tramsiga och fega och så vidare. Sensmoralen är att Alfons leker med flickan Milla ändå. Inte enbart en solskenshistoria så klart. ”Det enda min treåriga dotter kommer minnas från filmen är att hon inte duger till att leka med pojkar på grund av sitt kön”, konstaterar Lamotte.
Gunilla Bergström hade givetvis goda intentioner när hon skrev boken som kom ut 1985. Något som hon även har förklarat i GP (1/7).
Lamotte har fått svar av både Martina Montelius (Expressen 1/7) och Linda Skugge (Expressen 11/7). Svar som Lamotte kommenterar som förlöjligande, samt att de innebär ett förminskande av hans dotter. ”Det är på grund av henne som jag har blivit feminist”, replikerar han på Expressens kultursida (15/7).
Joakim Lamotte är inte ensam om att ha blivit en feminismens förkämpe efter att ha sett världen genom sin dotters ögon. Förra veckan fick en statusuppdatering av entreprenören och programledaren Navid Modiri stor spridning och uppmärksamhet.
Där ger han utlopp för den ilska och uppgivenhet han upplever när hans femåriga dotter tycker att hon har en ful rumpa. ”Gudrun Schyman har försökt. FI! har försökt. Flera av mina kvinnliga och manliga vänner har försökt men jag har vägrat kalla mig feminist.” Efter den omvälvande händelsen med dottern, och därmed även insikten av hur hon i framtiden kommer att reduceras till de blickar som riktas emot henne, är Modiri däremot stolt feminist och strider för övertygelsen att män ska våga kalla sig feminister. Och får stående ovationer.
Åtminstone har hans statusuppdatering delats över 9 000 gånger och han har blivit uppmärksammad i svenska, norska och finska medier. En äldre man från Finland vågar nu kalla sig för feminist tack vare Navid Modiri. Plats för applåd.
Och inom mig gnager en frustration. Självklart behövs det hur många feminister som helst. Manliga såväl som kvinnliga. Alla vinner på jämställdhet mellan kvinnor och män. Ju fler desto bättre. Oavsett könstillhörighet.
Men en manlig feminist är inte värd mer än en kvinnlig feminist. En manlig feminist är inte mer beundransvärd än de kvinnor som kämpat i århundraden för jämställdhet och mänskliga rättigheter.
Visst är det bra att Joakim Lamotte och Navid Modiri har vaknat. Och fler med dem. Om än i grevens tid. Däremot är det är långt ifrån oproblematiskt med alla dessa män som blir feminister för sina döttrars skull. Själv kan jag bara beklaga att flickvänner, fruar, politiker, systrar, kollegor, vänner inte har blivit tagna på allvar eller sedda som jämlika i de här männens liv innan de fick egna döttrar. Att det är först när de får barn som de inser alla människors lika värde.
Problemet är nämligen att det sätt på vilket dessa nyfrälsta feministmän bemöts i samhället och i media ringar in hela den patriarkala strukturen på ett tydligt sätt.
Medan kvinnor har blivit hånade, bespottade och hatade för sitt feministiska engagemang i åratal så blir män bemötta som hjältar och tagna på allvar när de säger samma sak som kvinnor (främst) har sagt sedan Mary Wollstonecrafts dagar. Pappor som blir hyllade feminister blir till ytterligare ett bevis på att mäns ord väger tyngre än kvinnors.
Hej Hanna!
SvaraRaderaJag läste din kommentar i GP i morse och ville skriva till dig.
Jag förstår din frustration över att män får mer uppmärksamhet än kvinnor, speciellt när det kommer till något så viktigt som jämställdhet och lika värde. Feminismen har haft en riktigt lång kamp genom tiderna och nu kommer kanske den första och största vågen in i politiken och börjar ses som något riktigt, och det var verkligen på tiden.
Men i all denna uppståndelse så råder det såklart förvirring hos framför allt män men även kvinnor om hur en ska ställa sig till alla kommentarer och debatter. Vad är rätt och fel sak att göra eller säga?
När jag läser din kommentar så får jag delade meningar, ena sidan säger "Äntligen så finns det män med en måttlig status i media som står upp för sig själva och sina medmänniskor. Män som kan kalla sig feminister och kan bryta könsrollkoden inför alla".
Andra sidan känner att det som äntligen börjar bli något ska slås ner till marken för att sedan rätas upp igen, på grund av könsidentitet. Lever vi i ett patriarkat? Ja. Ska vi krossa det? Ja. Att världen styrs av endast män är sjukt, det degraderar minst halva jordens befolkning. Jag håller med, trots att jag är man men även feminist och vet du vad? Jag har ingen dotter.
Att det äntligen börjar hända något hos andra män är fantastiskt och viktigt, men att läsa det du skrev får mig att bli frustrerad. Dessa män gör det bästa av sin publicitet och försöker ändra på världen och du ger dem kritik för att de äntligen fattat, samtidigt pekar du på att det är män som om det är deras orsak till att media lyser upp dem med spotlights.
Jag förstår din frustration och jag är där med dig, fast på den sidan som ständigt blir ifrågasatt med höjda ögonbryn.
Hej Saru!
SvaraRaderaMin avsikt är inte att kritisera männen som blir feminister. Även om jag tycker att det är sorgligt och uppenbart att de inte har lyssnat på kvinnors åsikter och argument tidigare. Min avsikt är att problematisera strukturerna kring hur deras inlägg i debatten blir bemötta, vilket jag menar är ett tecken på de patriarkala strukturerna.
/Hanna
Hej Hanna och tack för en intressant artikel!
SvaraRaderaJag förstår din frustration och uppgivenhet, men samtidigt tycker jag inte att de stående ovationerna över Lamottes eller Modiris inlägg är särskilt konstigt. Absolut tror jag också att de patriarkala strukturerna är en av anledningarna, men jag tror inte det är hela sanningen.
Då den feministiska kampen länge drivits av främst kvinnor, ofta med offerkoftan på och med visst mansförakt och aggressivitet som följd tror jag den stora massan tröttnat. Jag tror att många fortfarande har en nidbild av feminister som extrema och manshatande etc och därför stänger av öronen så fort en kvinna pratar/skriver om feminism. I synnerhet män som känner sig hotade, men även vissa kvinnor som inte är lika engagerade som du själv.
Så att nu inflytelserika manliga mediaprofiler börjar ställer sig upp och visar sitt öppna stöd för feminismen, görs detta utan offerkofta, och "på egen bekostnad". Jag menar att en kvinna som säger att kvinnor ska ha mer makt är varken konstigt eller ögonhöjande. Att en man däremot går ut och indirekt säger att män ska ha mindre makt, till fördel för kvinnorna klingar lite annorlunda. Även om argumenten är samma, så kommer dom från olika sidor.
Jag är absolut för allt vad jämställdhet står för, men det är tröttsamt att läsa kommentarer som dina, som inte heller är särskilt ovanliga. Ofta skapar det en känsla av att kvinnor vill hålla kampen för sig själva, och hoppar på män för att dom försöker "stjäla showen". Det känns liksom som att män gör fel vare sig dom är feminister eller inte.