Svinn av Lars Berge

En satirisk samtidsskildring som klarar sig bra. Även om personskildringarna stundvis blir något stereotypa så är driften med konsumtionssamhället och dess övervakning träffsäker. (Text publicerad i GP) 

Författare: Lars Berge

Titel: Svinn

Förlag: Wahlström & Widstrand

Sven är en av dem som har hamnat på botten. Efter sju års frånvaro från yrkesliv och socialt umgänge befinner hos arbetsförmedlaren Steffani som låter honom veta att det är hög tid att sätta in åtgärder. Ett personlighetstest och någon dag senare befinner sig Sven på det nyöppnade gigantiska köpcentret Folkhemmet söder om Stockholm, i uppdrag att arbetsträna med övervakning och säkerhet under den Willy Wonka-artade kvinnliga köpcenterchefen Willy Fonzega. Denna karaktär är inte det enda i Lars Berges roman Svinn som ter sig surrealistisk. 

Lars Berge är författare, journalist, dokumentärfilmare och manusförfattare. Han debuterade 2013 med romanen Kontorsninja och dessutom är Lars Berge krönikör i Svenska Dagbladet och en del av det kollektiv som skriver texter till P3-programmet Mammas nya kille. Och det är utan tvekan den där förmågan att skruva till verkligheten på ett lagom underfundigt vis, utan att det blir påklistrat, som utmärker Lars Berges författarskap.

Den här gången är det konsumtionssamhället och modeindustrin som får sig en känga. Inte minst fallet med den misogyna modefotografen Boy Bobby Roy delar likheter med verklighetens avslöjanden kring modeföretaget American Apperel och dess utnyttjande av unga tjejer.

För att vara en satirisk samhällsskildring klarar sig Svinn bra. Gestaltningen av huvudpersoners Svens öde, från framgångsrik PR- och reklamperson till kraschlandningen på samhällets botten och hans väg tillbaka, är både rörande och relativt trovärdig. Däremot är personskildringarna stundvis väl karikatyrartade. Extra stereotyp blir gestaltningen av anarkisten och lyxliraren Isa, som är någon slags modevärldens Lisbet Salander med sin sexiga, totalt orädda stil och förmåga att förföra förvirrade män.

Svinn är en välskriven historia som vågar sig på att ifrågasatta och ställa viktiga frågor om tiden vi lever i. En roman som är både träffsäker och underhållande.

Pappa av Hanneriina Moisseinen

Serieromanen Pappa handlar om sorgen efter en försvunnen far. Stundtals smärtsam, men med en försoning som gör historien mindre tung att bära, skriver Hanna Jedvik. (Text i GP 21 januari)

Föfattare: Hanneriina Moisseinens

Titel: Pappa

Förlag: Lystring

Översättning: Jocke Laitala 

Ibland händer det att jag upplever en viss likriktning bland svenska serietecknare. Stundvis känns stilen, tonen och budskapet krafsande nära varandra. Något som leder till en slags mättnadskänsla. Inte sällan stöttar dess tecknare varandra och möjligtvis blir de även isnpirerade av varandra. Ofta utbildar de sig på serieskolan i Malmö. Inget fel i det. Att Sverige har en vital och högljudd scen för serietecknare är mer än välkommet. Ibland känns dock det hela lite väl likartat.

Då kan det vara uppfriskande att läsa något annat. Som exempelvis finska Hanneriina Moisseinens självbiografiska serieroman Pappa. När Hanneriina Moisseinens var tio år försvann hennes far spårlöst i samband med en jobbkickoff på en ö i finska Karelen. Svaret på gåtan om pappans försvinnande är obesvarad än i dag.

I boken blandar Moisseinen blyertstecknade självbiografiska sekvenser med poetiska partier som har scannats in från broderade bonader, tillverkade i olika handarbetstekniker. Resultatet blir vilsamt och manar till eftertanke. 

Pappa är en smärtsam läsning om en familj där faderns försvinnande blir ett öppet sår och där den tioåriga Hanneriina lever utelämnad till såväl en sörjande och trasig mor som hårdbarkade högstadiekompisar och ett lokalsamhälle som inte direkt är finkänsligt när det kommer till den sorg och det kaos det innebär att förlora en förälder. Speciellt för den som ändå ständigt hoppas. Trots det rymmer Pappa försoning och en mjukhet som gör historien mindre tung för mig som läsare att bära. Helt utan att något förenklas eller förminskas. 

Vi kom från överallt av Karin Brygger

Här finns likheter med både Ljungberg och Åkesson som blir påtagliga i hur det personliga blir politiskt och när vardagen får stå i textens centrum, skriver Hanna Jedvik om Karin Brygger diktsamling Vi kom från överallt. (Text publicerad i GP) 

Genre: Lyrik

Författare: Karin Brygger

Titel: Vi kom från överallt

Bokförlaget Korpen

Jag har skrivit om det förr. Om att som ensamstående mor bära på en rädsla för att falla mot avgrunden. Känslomässigt eller ekonomiskt. Och hur svagt skyddsnätet är och hur hård marken därunder kan vara. Framför allt har Ann-Marie Ljungbergs skrivit om det i boken I fallinjen – en essä om prekärfeminism (Bokförlaget Korpen 2015).

Karins Bryggers diktberättelse Vi kom från överallt kan läsas som en förlängning på Ann-Marie Ljungbergs essä. Även här möter vi de ensamstående mammorna. De som stöttar varandra, som överlever på havregrynsgröt och lämnar arbetsplatsens lunchrum när kollegorna pratar om att det inte finns någon fattigdom i Sverige.

De som lever med en ständig oro över vinteroveraller och skolutflykter, i den karga verklighet där ensamstående mammors inkomst är trettionio procent lägre än ensamstående pappors. Där de ensamstående mammorna tar sig fram i en skuggtillvaro bakom medelklassens solsida.

I Bryggers lyrik finns rent av samma förening för ensamstående mammor som i Ljungbergs I fallinjen och här finns närapå samma miljöer (Bangatan, Ghettoplayan och Sjömanshustrun) och samma personer. Men där Ljungbergs essä är filosofisk och argumenterande är Bryggers diktning än mer personlig och självbiografisk.

Karin Brygger, som skriver på en avhandling om Sonja Åkesson, associerar och jämför sitt liv och sin tid med Åkessons. Om den trygghet som försvann tillsammans med folkhemmet och kampen som dagens ensamstående för i jakten på förstahandskontrakt och en skälig månadslön. Brygger lyfter även fram Sylvia Plaths fattigdom som en möjlig bidragande orsak till hennes öde. Åtminstone som ett faktum svårt att blunda för.

Här finns likheter med både Ljungberg och Åkesson som blir påtagliga i hur det personliga blir politiskt och när vardagen får stå i textens centrum.

Men Brygger utforskar även sjukdom, politisk övertygelse och längtan efter kärlek. Tack vare att Karin Brygger är en skrivande person som lever i sitt liv i en kulturell medelklass för hon de fattiga mödrarnas talan. Hon gör det rått, ömt och uppriktigt.

Kusinerna Tamakis Den sommaren

Den sommaren är en gripande växa upp-skildring som tar ungas funderingar på allvar och gestaltar såväl vänskap som familj med uppriktighet och värme, tycker Hanna Jedvik. (Text publicerad i GP) 

Grafisk roman

Bild: Jillian Tamaki 

Text: Mariko Tamaki
Förlag: Placebo Press
Översättning: Sara Årestedt

Den där speciella sommaren då allting händer. Då man står på en språngbräda in i vuxenvärlden, men ännu inte har lämnat barnet inom sig och man ser på världen omkring sig med nya ögon. Just den sommaren handlar de kanadensiska kusinerna Mariko Tamaki och Jillian Tamakis fina grafiska roman Den sommaren om.

I den får vi följa Rose som varje sommar sedan ”typ alltid” har tillbringar sommarveckorna i det lilla samhället Awago Beach. Nu är det dags igen och som vanligt hänger hon med sommarbästisen Windy. Båda två har de vuxit upp sedan sist de sågs, kropparna har förändrats och tankarna rör sig i nya banor. Mot sex, relationer och det nya intresset för blodiga skräckfilmer som de hyr i närbutiken där det jobbat spännande bofasta, något äldre ungdomar från en annan samhällsklass. Här spirar också en förälskelse.

För Rose del präglas även den här sommaren av tystnaden och grälen mellan föräldrarna. Konflikten ligger som våt filt över hela semestern. Mammans depression, missfall och föräldrarnas tröstlösa försök att få ett barn till äter sig in i märgen på Rose. ”Som om det inte räckte med mig”, är den outtalade frågan som vilar över familjens sorg och som skaver i hjärtat på Rose.

Den sommaren är en gripande växa upp-skildring som tar ungas funderingar på allvar och gestaltar såväl vänskap som familj med uppriktighet och värme. Det är Mariko Tamaki som står för texten medan Jillian Tamaki, vars illustrationer bland annat brukar publiceras i New York Times och The New Yorker, står för det bildliga berättandet. Hennes indigofärgade grafiska teckningar bär på både ett vemod och en känsla av att allting är möjligt. Här ryms eftertanke, sårbarhet och en träffande detaljrikedom. Exempelvis en mamma med Bikini Kill-tröja och en mormor med hatt och en fäbless för cocktails.

Text och bild tillsammans blir en inlevelsefull läsupplevelse, som garanterat talar till unga med en passion för manga och anime. Givetvis också till alla som är intresserade av livet och existentiella funderingar. Oavsett ålder.

Tschick och Det är dags att inte freaka ur

Hanna Jedvik läser två aktuella ungdomsromaner som handlar om vad som händer när den där mystiske och lite farlige vännen dyker upp och vänder upp och ner på den uttråkade tonårstillvaron. (GP 3 december) 

Författare: Wolfgang Herrndorf
Titel: Tschick
Nilsson Förlag

Författare: Stephanie Tromly

Titel: Det är dags att inte freaka ur
Opal Förlag

Ni vet den där dåliga kompisen. Den där som inte riktigt följer vare sig norm eller ström. Den som går sin egen väg och är alldeles förtjusande förförande med sin dragningskraft, men som ingen riktigt förstår sig på. Den där vännen som kan utgöra en fristad för den uttråkade, kanske lite utstötta tonåringen som rör sig i de sociala sammanhangens utkant i skolans benhårda hierarki. Vi har sett det många gånger förr, oavsett om den plötsligt uppdykande vännen är Hagrid, som i Harry Potter-böckerna, eller Eli likt den unga vampyren i Johan Ajvide Lindqvist Låt den rätte komma in.

I två aktuella ungdomsromaner heter denne mystiska och lite farliga vän Tschick respektive Digby. Böckerna det handlar om är den tyska författaren Wolfgang Herrndorfs Tschick och Det är dags att inte freaka ur av den amerikanska författaren Stephanie Tromly.

I Herrndorfs Tschick möter vi fjortonåringen Maik Klingenberg som inte är vidare populär i skolan. Han saknar kompisar, är olyckligt förälskad i Tatiana och blir givetvis inte bjuden på några fester. Dessutom har han inte direkt medvind hemma i familjen där hans mor är gravt alkoholiserad och med jämna mellanrum lägger in sig på ”skönhetsinstitut”, vilket är en omskrivning för behandlingshem. Därtill en far som vänstrar med sin sekreterare.

När ryssen Tschick, som egentligen heter Andrej Tschichatschow, dyker upp som ny elev i den stränga tyska skolan, med en och annan despotisk lärare, bryts tristessen. Tschick är udda, våghalsig och ständigt berusad, vilket inte skrämmer berättelsens huvudperson. När Maik får huset för sig själv i ett par veckor på sommarlovet dyker Tschick upp och de unga två beger sig ut på en vindlande bilfärd i en stulen Lada genom den östtyska landsbygden.

Självfallet infinner sig problem på vägen, men under historiens gång uppstår också oväntade möten som leder till förståelse och en djupare berättelse. Föräldrarna är som bortblåsta när de båda ynglingarna möter världen, inte helt olikt en klassiker som Huckleberry Finns äventyr för att nämna ännu en oväntad vänskap i litteraturens värld. Den gode Tschick är heller inte helt olik den ryske vännen Boris i Donna Tarts roman Steglitsan. Som läsare vet man redan på ett tidigt stadium att tiden för friheten på vägarna är utmätt. Katastrofen väntar runt hörnet.

Wolffgang Herrndorfs berättande har ett envist driv och dialogen är rapp, humoristisk och lite skruvad. Herrndorf har även den utsökta förmågan att gestalta den utsatta tonåringen Maik på ett sätt som inte gör honom till ett offer. Snarare tvärtom. Han tar makten över sitt eget liv och ställer sig själv inför nya utmaningar. Visserligen ivrigt påpiskad av Tschick, men redan från början har Maik mer distans än vad man kan tro till sin dysfunktionella familj och låga status.

Tschick är översatt till 24 språk och blev Wolfgang Herrndorfs stora genombrottsroman, trots att han debuterade redan 2002 med In Plüschgewitten. I augusti 2013 tog Wolfgang Herrndorf sitt liv efter att ha levt en längre tid med en obotlig hjärntumör. Han hade då hunnit påbörja en tredje roman.

I Stephanie Tromlys Det är dags att inte freaka ur, med ursprungstiteln Trouble is a friend of mine, utgår alltså ifrån ett liknande tema med den lockande farlige vännen, men hyser en helt annan intrig.

Zoe Webster är nyinflyttad i det inte alltför fashionabla River Hights, ”en urtråkig håla i norra änden av delstaten New York”. Helt klart ett nerköp efter att ha bott i ”en nästan fin del av Brooklyn” med båda sina föräldrar. Även här har fadern haft en otrohetsaffär. Något som har lett till skilsmässa och därmed även en social degradering för Zoe, som har tvingats lämna sina väninnor i New York. På det nya stället har hon liksom aldrig riktigt ansträngt sig för att smälta in. Hon ska ju ändå därifrån. Till privatskolan Prentiss Academy i hemstaden där hon ska påbörja sin vandring mot elituniversitetet Princeton.

Men saker kommer emellan. Nämligen Philip Digby som ringer på Zoes ytterdörr en dag. I sin svarta lite illasittande kostym minner hans uppenbarelse om en tonårig begravningsentreprenör. Zoe blir indragen i Digbys skruvade värld, som är fylld av en ständig hunger en aldrig sinande kunskap om- och konsumtion av psykofarmaka. Inte minst är Digby översmart för sin ålder och tvekar inte att bryta mot lagen i sin iver att lösa mysteriet med den försvunna tonåringen Marina Miller, ett rättsfall som har skakat det lilla samhället och som Digby har bestämt sig för att lösa. Även här finns inslag av maktfullkomliga lärare och vuxna som sviker.

Stephanie Tromly har en bakgrund som manusförfattare i Los Angeles och det är inte utan att det märks. Det är inte dags att freaka ur innehåller samtliga byggstenar som en klassisk amerikansk ungdomsfilm i high schoolmiljö kan tänkas bestå av. Dramaturgin förvånar föga i denna spänningsroman där ungdomsdeckaren Veronica Mars möter kultserien Twin Peaks. Den gode Digby besitter en rad liknande egenskaper med den excentriske Agent Cooper i Twin Peaks. Inte enbart kostymerna binder dem samman. Här finns också mysteriet med den försvunna tonårstjejen vars bakgrund inte är helt olik Laura Palmers i Twin Peaks.

Berättelsen är filmisk vad det gäller såväl detaljer som gestaltningen i stort. Och frågan är om inte denna bok hade gjort sig bättre som långfilm rent av. Framför allt mot slutet där upplösningen blir full av maskeradartade kostymer och när ett fullmatat persongalleri som är svårt att hålla i huvudet tränger sig på. Men visst är detta en välskriven spänningsroman för slukaråldern, därom råder ingen tvekan. På gott och ont.

För där Tschick väcker filosofiska frågor om identitet, vänskap, sexualitet och social hierarki blir Det är inte dags att freaka ur mer av en underhållande och välskriven deckare. I slutändan landar den inom ramen för ett väldigt traditionellt berättande en ganska förutsägbar sensmoral.

-

Blodsbunden av Augustin Erba

Augustins Erbas roman Blodsbunden är väl utmejslad, nogsamt skriven, utforskar blodsband och arvet från ursprungsfamiljen  Ändå har den något rent, klart och okonstlat över sig, tycker Hanna Jedvik (Text publicerad i GP i oktober). 

Det här är Augustin Erba. Han har skrivit en fin roman om blodsband, arvet från ursprungsfamiljen och kampen det innebär att göra sig från från allt som tynger från förr på vägen in i en ny parrelation och en egen familj. 

Genre: Roman

Författare: Augustin Erba
Titel: Blodsbunden

Albert Bonniers förlag

Frågan om arv och miljö brukar ofta väckas för den som får barn och bildar familj. Åtminstone för den som själv har vuxit upp under dysfunktionella former på ett eller annat vis. För Amadeus i Augustin Erbas andra roman Blodsbunden blir viljan så stark att göra rätt att han nära på utplånar sig själv. Framför allt har han svårt att släppa in andra. Exempelvis sin fru Petra som han älskar högt, men som ändå får stå utanför och knacka på.

Amadeus växer upp i Fisksätra med en far som är atomfysiker, invandrad från Egypten och väl medveten om nödvändigheten i att ha en utbildning som ingen kan ta ifrån dig. Därför drillas Amadeus i multiplikation dag ut och dag in. Ofta viner örfilarna om svaren är fel. Och där hemma i lägenheten går mamma, den ungerska prinsessan som har blivit fråntagen allt i och med flykten till Sverige. Migränanfallen är näst intill dagliga och pappan säger sig ha fyra barn och inte tre.

 Skildringen av uppväxten med familjen och pennalismen i den Franska skolan varvas med berättelsen om hur Amadeus träffar sin stora kärlek Petra och hur de utan större tveksamheter flyttar ihop och bilar familj. Stillsamt rullas hans historia upp i takt med att Amadeus för första gången får uppleva vad det kan innebära att känna trygghet och kärlek inom familjen. Det är smärtsamt och ömt på samma gång.

Augustin Erba är författare, journalist, dramatiker och radioproducent. 2009 romandebuterade han medEnsamhetens broar. När han nu kommer med sin andra roman Blodsbunden känns den med sina 539 sidor aldrig lång. Augustin Erbas gestaltning har något rent, klart och okonstlat över sig. Inget är onödigt och allt är väl utmejslat och nogsamt skrivet. 

Språket rör sig hemtamt över sidorna, utan vare sig metaforer eller poetiska utvikningar. Det självbiografiska berättandet till trots finns här inget utelämnande eller spektakulärt. Antagligen för att Erba inte tvingar in oss bearbetningen av sitt liv. Istället nöjer han sig med berätta sin historia.

Sex, lögner och revolution

Laurie Penny skriver med glödande penna en feministisk handbok. Starkast och mest personligt blir det när hon berättar om patriarkatets krav på kvinnor och deras kroppar (text publicerad i GP) 

Relaterat

”Det här är en feministisk bok. Det är ingen hurtfrisk handledning i hur man slingrar sig fram i det moderna patriarkatet med en kaxig blinkning och tummen upp. Det är ingen charmig trivselbok om sex och shopping och skor. Något sånt skulle jag aldrig kunna skriva.” Detta är några av de rader som inleder den brittiska journalisten, kolumnisten och feministen Laurie Pennys fjärde bok Sex, lögner och revolution.

Och det tackar jag Laurie Penny så hemskt mycket för. Jag säger tack för att hon inte är hurtfrisk och insmickrande. Att hon i stället skriver med glödande penna och en eld i bröstet när hon argumenterar för feminismens kamp och mot könsmaktsordningens triumf. Hon går också hårt åt nyliberalismen och dess förtryck av kvinnor och hur den ständigt göder oss med idén om hur karriärkvinnan ska nå chefspositioner, släppas in i styrelserummen och på vägen mot toppen hjälpa andra kvinnor att bli fria. Snarare är det precis tvärtom menar Laurie Penny.

”Det har funnits en föreställning om att feministiska landvinningar, liksom välstånd, skulle ’sippra neråt’. Felet med den planen var förstås att det var rent skitsnack. Feminism sipprar lika lite neråt som välstånd, och medan ett litet antal extremt privilegierade kvinnor bekymrar sig över glastaket fylls källaren med vatten, och där står miljontals kvinnor och flickor och deras barn hopträngda och tittar uppåt medan vattnet kryper upp runt deras vrister, sluter sig om deras knän och centimeter för centimeter stiger upp mot deras halsar.”

Laurie Penny är född 1986 och slog igenom med sin blogg Penny Red som hon lanserade 2007. Hon har därefter jobbat på, och skrivit för, tidningar som socialistiska Morning star, The Statesman, The Independent och The Guardian. Laurie Penny har till stor del deltagit i den feministiska kampen på nätet och när man läser henne är det faktum att hon är ett barn av internetgenerationen något som ger tyngd åt hennes argumentation. Inte minst när hon skriver om cybersexism och kvinnohat på nätet.

Hon ringar tydligt in varför hatet mot kvinnor drabbar så hårt när det florerar bland internets manliga avsändare. Det beror inte på att kvinnohatet tar sig i extra starka uttryck just där. Nej, Laurie Penny pekar på att det handlar om samma hat mot kvinnor som alltid har funnits i slutna och manligt kodade rum. Den enda skillnaden med det så kallade näthatet är dess synlighet.

Starkast och som mest personlig blir Sex, lögner och revolution när Laurie Penny berättar om patriarkatets krav på kvinnor och deras kroppar, hur det leder till självsvält, självhat och självskador. Starkt skildrar hon sina egna upplevelser som inlagd på psykiatrisk klinik där hon och de andra unga kvinnliga patienterna inte enbart skulle lära sig att äta och få ett sunt förhållande till sin kropp. De skulle även skolas in i att bli duktiga flickor med ett prydligt yttre i stället för de kortklippta tjurskalliga brudar med queer könsidentitet, som många av dem var.

Laurie Penny är en aktivist med extra allt som lever sitt liv på resande fot och med internet och det egna intellektet som bas. Sex, lögner och revolution är en bok att sjunka in i och att slungas iväg av. I riktning mot frigörelse för kvinnor, transpersoner och queera.