Serieromanen Pappa handlar om sorgen efter en försvunnen far. Stundtals smärtsam, men med en försoning som gör historien mindre tung att bära, skriver Hanna Jedvik. (Text i GP 21 januari)
Föfattare: Hanneriina Moisseinens
Titel: Pappa
Förlag: Lystring
Översättning: Jocke Laitala
Ibland händer det att jag upplever en viss likriktning bland svenska serietecknare. Stundvis känns stilen, tonen och budskapet krafsande nära varandra. Något som leder till en slags mättnadskänsla. Inte sällan stöttar dess tecknare varandra och möjligtvis blir de även isnpirerade av varandra. Ofta utbildar de sig på serieskolan i Malmö. Inget fel i det. Att Sverige har en vital och högljudd scen för serietecknare är mer än välkommet. Ibland känns dock det hela lite väl likartat.
Då kan det vara uppfriskande att läsa något annat. Som exempelvis finska Hanneriina Moisseinens självbiografiska serieroman Pappa. När Hanneriina Moisseinens var tio år försvann hennes far spårlöst i samband med en jobbkickoff på en ö i finska Karelen. Svaret på gåtan om pappans försvinnande är obesvarad än i dag.
I boken blandar Moisseinen blyertstecknade självbiografiska sekvenser med poetiska partier som har scannats in från broderade bonader, tillverkade i olika handarbetstekniker. Resultatet blir vilsamt och manar till eftertanke.
Pappa är en smärtsam läsning om en familj där faderns försvinnande blir ett öppet sår och där den tioåriga Hanneriina lever utelämnad till såväl en sörjande och trasig mor som hårdbarkade högstadiekompisar och ett lokalsamhälle som inte direkt är finkänsligt när det kommer till den sorg och det kaos det innebär att förlora en förälder. Speciellt för den som ändå ständigt hoppas. Trots det rymmer Pappa försoning och en mjukhet som gör historien mindre tung för mig som läsare att bära. Helt utan att något förenklas eller förminskas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar