Medusas skratt av Helene Cixous

"Samtidigt som Medusas Skratt med sin högtravande ton och under stundom svårsmälta prosa kan vara svår att palcera i samtiden är den tidlös och träffsäker, skriver Hanna Jedvik" (Text publicerad i GP 25 januari) 

Essä

Författare: Helene Cixous
Titel: Medusas Skratt
Förlag: Modernista

Översättning: Sara Gordan & Kerstin Munck

Vid en första genomläsning av Helene Cixous feministiska manifest Medusas skratt från 1975, som nu kommer ut i svensk översättning, tycks den mig den något förlegad. Som ett eko från en tid då kvinnors röster och skrivande inte nådde ut i offentligheten. Från en tid då Helene Cixous filosofiska stridsrop om kvinnors frigörelse genom skriften sågs som radikala. När mannen var likställd med vad det är att vara människa.

Mest för att hennes sätt argumentera för en uppvärdering av det kvinnliga ter sig aningen daterad i dagens läge då vi snarare strävar efter det motsatta: att utjämna skillnaderna mellan män och kvinnor och gränsen däremellan är flytande och rymmer en mångfald som sällan tidigare skådats. Jag vill ju så gärna tro att vi har kommit så mycket längre idag.

Sen läser jag om Margot Wallström. Om hennes så kallade lägenhetsaffärer, som påstås vara muta. Framför allt läser jag DN:s ledarsida (16/1) som på ett effektivt vis förminskar Utrikesministern. ”Det ramlar dock ofta saker ur munnen på Wallström, som hon inte har tänkt igenom eller förstått följderna av.”  Än en gång ser vi ett tydligt exempel på hur kvinnor i offentligheten granskas hårdare än män. Hur deras ord näst intill förlöjligas och påstås brista i underbyggnad och därmed även kompetens. Att Utrikesministern rent av inte begriper bättre. Ändå kan väl ändå ingen påstå att Margot Wallströms företrädare på posten Carl Bildt var ett under av stringens och logik. Att sitta i styrelsen för ett oljebolag som utreds för folkrättsbrott samtidigt som man är utrikesminister torde även det ses som lite ogenomtänkt.

Olika falla domen över kvinnor och mäns ord i offentligheten. Förnuft och känsla.
”Nästan hela skriftens historia är sammanvävd med förnuftets, där den är på en gång resultatet, det som bär upp den, och ett av dess viktigaste alibin. Den har gått hand i hand med den fallocentriska traditionen. Den är rent av fallocentrismen som betraktar sig själv, som njuter och hyllar sig själv.” Skriver Helene Cixous och kallar hela detta system för en maskin som snurrar och upprepar sin ”sanning” sedan århundranden. 

Inom ramen för detta system tar hon i sin essä strid för kvinnorna som ska låta sina ord ljuda för att protestera mot den samhällskropp där penisen och dess enkelspåriga erotik regerar. Helene Cixous gör täta kopplingar mellan skrivandet och sexualiteten, på samma sätt som man tidigare i historien satte likhetstecken mellan en skrivande kvinna och en dålig kvinna uppmanar hon personer av kvinnokön att utforska sin libido och sina kroppar. För att bryta sig loss från det hat och den skam som kvinnor bär på gentemot den egna kroppen. Nedärvt genom generationer.

Hon går i polemik med Freud och hans syn på den hysteriska kvinnan och den så kallat ”Mörka kontinenten”.  Här har vi det igen: kloka män och galna kvinnor. Så enkelt.

Samtidigt som Medusas skratt med sin högtravande ton och under stundom svårsmälta prosa kan vara svår att placera i samtiden är den tidlös och träffsäker, inte bara när det kommer till Cixous tankar om kvinnors skrivande, språk och trovärdighet. Hon ringar även in mycket av dagens debatt när det kommer till synen på moderskap och sexualitet, som fortfarande låser fast kvinnor världen över i en förutbestämd roll där mannens behov sätts främst.  

Tyvärr är Helene Cixous manifest lika angeläget idag som för fyrtio år sedan.  Det gör Medusas skratt brinnande aktuell. På ett plågsamt vis.