Twitter - ett problembarn i medielandskapet

Älskat och hatat glider Twitter likt en hal tvål mellan händerna på debattörer, forskare och journalister. Få är de som vågar älska mikrobloggen reservationslöst hela vägen ut. Hanna Jedvik undrar varför vi gjort Twitter till ett problem i det svenska medielandskapet. 

(GP 25 mars 2014)

Medieelit.

Åsiktkorridor.

Pajkastning.

Det är några av de tillmälen som ofta hörs i samband med mikrobloggen Twitter. En social nätverkstjänst som har funnits sedan 2006 och fungerar som en plattform för korta uppdateringar. Du som användare väljer själv vilka personer du vill följa. Deras tweets, som statusraderna kallas på Twitter, lägger sig i ett så kallat twitterflöde. Utrikesministrar, kändisar och hårfrisörskor om vartannat. Ni kan nu kommunicera med varandra. Det kan ju låta oproblematiskt. Men icke.

Twitter är nämligen ett problembarn i det svenska medielandskapet. Älskat och hatat. Likt en hal tvål glider Twitter mellan händerna på debattörer, forskare och journalister. Få är de som vågar älska Twitter reservationslöst hela vägen ut. Framför allt avfärdas ofta de debatter som förs på Twitter som onyanserade, gapiga och fördummande. Bland annat på grund av inläggens begränsade längd på 140 tecken, lika långt som ett genomsnittligt vykort. Eller som ett sms i mobiltelefonens ungdom.

Att Twitter inte står högt i kurs blev tydligt när Henrik Ekengren Oscarsson, professor i statsvetenskap, i en text på bloggen Politologerna i slutet av förra året lanserade begreppet Åsiktskorridor.

Ekengren Oscarssons åsiktskorridor är en symbol för det svenska debattklimatet. Ett debattklimat som inte tillåter ett vidare stort svängrum bland våra olika ställningstaganden. Exempelvis menar han att många av de åsikter som är vanliga bland den svenska befolkningen, som att varannan svensk enligt SOM-insitutets mätningar anser att det är fel att tillåta homosexuella adoptera barn, sällan eller aldrig representeras i den offentliga debatten. Det ska sägas att han aldrig själv nämnde Twitter i sammanhanget, men många skribenter har dragit paralleller åt det hållet.

Kanske även Ekengren Oscarsson själv. När han drar sitt resonemang i SVT:s Debatt låter det bland annat så här:

”Åsikterna kanske visserligen synas, men blir direkt nedslagna i en väldigt digital debatt där man antingen blir hissad eller dissad, antingen är det bu eller bä. Det är väldigt digitalt. Om man har lite avvikande åsikter har man aldrig möjlighet att utveckla.”

Mycket tyder på att det är de digitala plattformarna som utgör den torftiga debattens kärna, enligt hans resonemang.

Kanske är det inifrån Ekengren Oscarssons smala korridor som det svenska folket stod och kände sig trängda när de svarade på frågor i TNS-sifos och Medieakademins årliga undersökning Förtroendebarometern, som mäter allmänhetens förtroende för institutioner, politiska partier, massmedier och företag. Twitter hamnade längst ner, inte bara i jämförelse med andra digitala medier som Google och Facebook, utan fick även jumboplatsen bland samtliga medier i undersökningen. Dessutom lyckades Twitter norpa även bottenplaceringen i sammanvägningen, näst efter Expressen och Sverigedemokraterna.

Hur det ens kan vara relevant att ställa företag som topplacerade Sveriges Radio, med sitt tydliga public service-uppdrag, mot en plattform som Twitter framgår däremot inte av denna förtroendebarometer. Det framstår lika rimligt som att jämföra äpplen och päron. Eller Flashback med Dagens Nyheter. Huruvida undersökningens resultat grundar sig på svenska folkets uppfattning om Twitter som bolag eller dess användare framgår inte heller. Faktum kvarstår dock. Olycksbarnet Twitters anseende är inte högt.

Ett antagande kan vara att det inte är så värst många i undersökningen som har något nära relation till Twitter.

Bland Sveriges nio miljoner invånare finns det 641 746 aktiva twitterkonton, enligt Intellecta corporates kommunikationschef Hampus Brynolfs rapport Twittersencus 2014, som presenterades härom veckan. Sedan 2012 har han samlat ihop enorma mängder data om Sveriges twittrare. Utifrån det gör han ett moln och pekar ut olika kluster och ringar in hur vi hänger ihop med varandra på Twitter.

Bakom många konton står företag och organisationer. Sedan Barack Obamas massiva kampanj inför valet 2008, som bland annat framgångsrikt fördes på sociala medier, är alla företag, partier och organisationer med någon som helst kommunikationsstrategi medvetna av nödvändigheten i att befinna sig på Twitter.

Enligt Hampus Brynolf skedde den största tillströmningen till Twitter kring årsskiftet 2011/2012. Det var också under 2012 som debatten om Twitter och dess eventuella ”faror” kom igång på allvar. Ett av de främsta problemområdena som lyftes fram var att det till stor del är personer verksamma inom media som är aktiva på Twitter. ”Twitter har skapat en ny medieelit" skrev tidningen Journalisten i januari 2012, för att ta ett i raden av alarmerade exempel.

Skepticismen mot Twitter håller i sig. När samma tidning i sitt decembernummer förra året lät en rad mediepersonligheter lista det bästa och sämsta med medieåret 2013 gav Magasinet Filters chefredaktör Mattias Göransson riset till just Twitter.

”Årets flopp: Twitter. Tar alltför ofta fram det sämsta hos dagens medieamöba: substanslösa åsikter, rena gissningar och slappa gliringar. Den journalist som ställs inför en fråga har till yrke att söka dess svar. Inte att passa frågan vidare med en ironisk kommentar.”

Slö, slapp och likgiltig. Lägg därtill skrikigt och onyanserat och du får fram schablonbilden av en tonåring. Journalisten och krönikören Björn Häger uppmanar i ett par tweets från februari år att journalistkåren bör släppa taget om twittersargen och gå ut i verkligheten.

”Är det dags att börja prata om medias fixering vid Twitter. Borde vi testa en twitterfri vecka och leta åsikter på annat håll?” och ”Skriver krönika om att diskutera på 140 tecken. Vän säger: – Folk bara missförstår varandra. Twittra det så får du se.”

Vilka alla dessa journalister som letar citat på Twitter istället för kommunhuset eller bandyarenan framgår inte. Krönikan är ännu inte skriven, låter Häger meddela när jag frågar honom – på Twitter.

Visst stämmer det att Twitter till stor del består av journalister. Enligt Hampus Brynolfs klusterindelning ser topplistan ut som följer: på första plats kategorin teknik- och sociala medier, tvåa kultur, följt av trean politik och medier.

Uppenbarligen har skeptikerna en poäng med att Twitter domineras av åsikts- och medieeliten. Att det förhåller sig så visar Hampus Brynolfs kluster med all önskvärd tydlighet. Fast kanske kan det här vara på sin plats att påminna om att man faktiskt är fri välja sitt twitterflöde. I stor utsträckning följer journalister andra journalister. Kopplingarna mellan en gamer i Falköping och en debattredaktör i Stockholm är nästintill obefintliga.

Däremot bör man inte glömma att flera stora opinionsfrågor har startat på Twitter. När debatten om sexualbrottslagarna rasade på sociala medier tidigare i vintras, under hashtaggen #samtycke, ledde det till en manifestation och frågan växte sig så stor att Justitieminister Beatrice Ask sa att det finns anledning att se över lagstiftningen.

Ändå tycks det i dag råda konsensus om att det är finare att uttrycka sin åsikt i en demonstration än inne i ett forum som Twitter. Och att det är civiliserat när partiledarna läxar upp varandra med sarkastiska undertoner i riksdagens plenisal, medan ett likartat meningsutbyte på Twitter skulle ses som problematiskt.

Så frågan är varför vi har gjort ett forum för debatt- och yttrandefrihet till ett problem. Inte kan väl dessa kritiker mena att det var bättre då enbart de med tillgång till kulturuppslag och debattsidor hade möjlighet att delta i den offentliga debatten? Varför skulle inte de snabba meningsutbytena kunna finnas sida vid sida med den djupa debatten?

Det är svårt att se det dåliga i att en lastbilschaufför i Kalix kan ställa en fråga till Carl Bildt, Jonas Gardell eller Aktuellts Nike Nylander. Att medborgarna kommer närmare dem som bestämmer, om så bara i cyberrymden.

Precis som Åsa Beckman skrev i en krönika (DN 16/2) om att Stockholmare har en medfödd stark självkänsla tack vare att de växer upp och lever sina liv nära makten, på samma sätt får Twitter vår självkänsla att öka. Att avståndet mellan makten och folket minskas kan aldrig vara något negativt.

Fakta: Ämnet

Twitter hamnar längst ner i den årliga undersökningen Förtroendebarometern, inte bara i jämförelse med andra digitala medier som Google och Facebook, utan fick även jumboplatsen bland samtliga medier i undersökningen. Dessutom lyckades Twitter norpa bottenplaceringen i sammanvägningen, näst efter Expressen och Sverigedemokraterna.

Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten

I begynnelsen hette kärnkraft atomkraft. Det där nya som skulle vara så bra. Det där som skulle rädda energiförsörjningen och säkra framtiden. Men hur bra är det egentligen med kärnkraft? Hanna Jedvik läser Åsa Mobergs nya debattbok.

(GP 13 mars) 

Det där nya som skulle vara så bra. Det är titeln på en singel från 2003 av det svenska bandet Bob Hund, från 2003.. Dess titel ringer i öronen på mig när jag läser Åsa Mobergs Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten, med underrubriken En bok om kärnkraft.

I sin bok ställer sig Åsa Moberg på startlinjen. Året är 1943 och kärnklyvningen gick från teori till praktik. Två år senare fäller USA världshistoriens hittills enda atombomber över Hiroshima och Nagasaki. Leo Szilard som hade sett till att utvecklingen av bomben kom igång ville inte ens att den skulle användas i kriget. Hellre skulle man bjuda in Japan till en provsprängning och kräva omedelbar kapitulation. Som bekant fick han inte gehör för sitt förslag. Istället dog 
90 000-120 000 människor i Hiroshima och 60 000-70 000 i Nagasaki. Idén om att använda tekniken till att producera el ska enligt Moberg ha uppstått ur forskare och politikers dåliga samvete.

I begynnelsen hette Kärnkraften Atomkraft.  Det där nya som skulle vara så bra. Det där som skulle rädda energiförsörjningen och säkra framtiden, USA låg i framkant vad det gällde forskningen. Staten sköt in stora pengar till forskning med anledning av de militära användningsmöjligheterna.

Mellan 1950 och 1979 finns det ingen hejd på glädjen över Kärnkraften. Det lilla landet Sverige har varit en viktig spelare. Åsa Moberg låter oss se glimtar av socialdemokraternas studiematerial, där frågan om svensk atomkraft ivrigt förs. Ut med det gamla, in med det nya. Kärnkraften var ren, fräsch och pålitligt. Rent av miljövänlig. Ord som livsbejakande hördes i Riksdagens kammare 1954 när Tage Erlander pratade om atomproblemet. Det var bara den där lilla haken med avfallet. Men det kommer nog att lösa sig. Tids nog.

Åsa Moberg är sedan folkomröstningen 1980 en av de flitigaste kärnkraftsdebattörerna på motståndssidan. Hon är inte endast en flitig debattör - hon är även minutiöst noggrann och väl påläst.  Bland annat började Moberg 1979 föra bok över varje missöde som skedde i alla världens reaktorer. Efter ett halvår tvingades hon ge upp, att hinna skriva ner alla tillbud visade sig vara en övermäktig uppgift. Tiden fanns helt enkelt inte. Idag är situationen värre än någonsin vad det gäller säkerhetsaspekten i världens föråldrade kärnkraftverk, menar hon.

När jag slår ihop Ett extremt dyrt och livsfarligt sätt att värma vatten är jag uppfylld av en känsla av att det inte finns en enda enstaka rapport, någon avhandling, en enda utredning eller någon endaste liten interpellation eller riksdagsprotokoll om kärnkraft som Åsa Moberg inte har tagit del av. Som den trogna läsaren av Nucleonics weeks, kärnkraftindustrins eget nyhetsbrev, en oöverträffbar informationskälla, om man får tro Moberg, tycks hon veta mer än de flesta i det här landet. Publikationen är nämligen så dyr att exempelvis inte Dagens industri anser sig ha råd med den. 1986 kostade en prenumeration upp till 12 000 kronor för ett år.

Dokumentärfilmen Into eternity av den danska filmaren Michael Madsen inleds med långsam scen som består av kameraåkning långt ner i berggrunden i Onkalos kärnavfallsförvaring i Finland. Först sägs ingenting. Efter en stund läser en röst högt ur varningstexten som står att läsa vid infarten. En text vars avsikt är att varna kommande generationer för farorna att befatta sig med innehållet i berget. Snart hörs Timo Äikäs, VD för Onkalo beskriva utmaningarna, farorna och sårbarheten som ligger i slutförvaringens natur. I Filmen uttalar sig även forskare och övriga medarbetare om problematiken kring hur man exempelvis märker upp det livsfarliga avfallet så att framtidens invånare begriper. Kanske talar de inte samma språk som oss? Kanske uttrycker de sig inte ens med vår tids bokstäver? Hur hindrar man dem att befatta sig med det dödliga avfallet? Frågorna och farorna staplas på varandra för att drygt åtta minuter in i filmen varvas med klippbilder på det livsfarliga avfallet som paketeras till tonerna av Kraftwerks ödesmättade låt Radioactivity. Kalla fakta och ingen propaganda. Bara rakt utmejslade svårigheter om att hantera och förvara kärnavfall.

Till stor del gör Åsa Moberg samma sak i sin faktaspäckade bok. Hon presenterar siffror över kärnkraftens dåliga ekonomiska lönsamhet, hon redogör för saneringskostnader och den opålitliga säkerheten hos de föråldrade reaktorerna som finns på många av de 424 reaktorer som är i drift** i de 31 länder i världen som håller sig med egen kärnkraft. Inte minst pekar hon ut den svenska kärnkraftsparken som högst föråldrad och osäker. För att leva upp till de nya skärpta kraven, som infördes efter olyckan i Fukushima, beräknas kostnaderna uppgå till 25 miljarder euro, 220 miljarder kronor. Åsa Moberg visar på fakta och låter läsaren dra sina egna slutsatser. Även om hon då och då effektivt sticker hål på motståndarsidans argument, gärna lätt raljerande. Ändå är det först mot slutet som hon höjer tonläget, ger sig in i debatten på allvar och tar tydlig ställning för det ohållbara i kärnkraft som energikälla på grund av dess sårbarhet och höga kostnader. Men framför allt vänder hon sig emot hur frågan har drivits de senaste åren och mot regeringens senaste energiuppgörelse. Som vassast blir hon när hon ifrågasätter mängden skattepengar som går till att ”bekosta politiker och tjänstemäns som bedriver kärnkraftpropaganda på arbetstid. ” 

Under tiden gör hon ett par avstickare och redogör för hur kvinnor som Alva Myrdal och hennes diplomatkollega Agda Rössel har skrivits ut ur historien om kärnkraftsmotståndet och hur energiminister Birgitta Dahls kördes ”när de riktiga grabbarna skulle lösa energifrågan”, som Moberg uttrycker det. Hon poängterar även S-kvinnornas motstånd när den socialdemokratiska regeringen 1955 diskuterar anskaffandet av en svensk atombomb. Att Åsa Moberg skulle missa genusanalysen vore givetvis förvånande, men det är ändå värt att poängtera att den är levande även i en redogörelse för kärnkraftens historia och utveckling.

Kärnkraftsglädjen dog ut i Sverige i och med olyckan i Harrisburg 1979, vilken ledde till folkomröstningen om kärnkraft 1980.

Sen följde Tjernobyl 1986.

Fukushima 2011.

Tre osannolika händelser som ändå har lett till att sannolikheten för en kärnkraftsolycka torde ha slagit i höjden. Speciellt med tanke på att kärnkraftsförespråkarna redan innan Harrisburg som bekant ansåg det vara osannolikt med en olycka, raljerar Moberg och resonerar kring hur kärnkraftsförespråkarna ideligen propagerar för att kärnkraften har blivit säkrare. Detta trots att det redan från början var nästan totalt osannolikt att olyckor skulle ske. Då torde ingen säkerhet finnas att förbättra, konstaterar Åsa Moberg.

Men så utgör kanske kärnkraftsfrågan den moderna tidens största paradox. Att mänskligheten tror sig ha hittat ett sätt att lösa energiförsörjningen samtidigt som det är den enda energikällan som kan användas som massförstörelsevapen. Och är ett massförstörelsevapen.

Det där nya som skulle vara så bra har fortfarande en hel del problem att lösa. Om Åsa Moberg får råda finns redan en slutgiltig lösning på energifrågan. Och den heter inte Kärnkraft. Den heter sol, vind och vatten och bioenergi.

Sam Ghazi - Sången ur det kinesiska rummet

Sam Ghazi mejslar fram exakta formuleringar och rent utsökta beskrivningar som får även den största science fiction-skeptikern att läsa som fastnaglad, tycker Hanna Jedvik. Göteborgsposten 26 mars

Genre: Roman

Författare: Sam Ghazi

Titel:Sången ur det kinesiska rummet

Förlag: Norstedts

Först är den bara en hen. En könlös figur med ett medvetande som försöker begripa sin omgivning. Som läsare vet man inte om den är människa, maskin eller något helt annat. Kanske rent av någon som är en svårt sjuk eller skadad person? Så småningom får det, som visar sig vara en robot, både kropp, namn och kön. En robot som upptäcker poesi och börjar tänka självständiga tankar. Gör uppror. 

I Sam Ghazis debutroman Sången ur det kinesiska rummet är nämligen ingenting vad det först ser ut att vara. I denna science fiction­skildring lever forskaren Simona som i sin tjänst på ett sjukhus jobbar med roboten Cepheus vars uppgift är att med sin höga intelligens diagnostisera komplicerade cancerfall.

Perspektivet skiftar. Stundvis följer vi världen inifrån Cepheus, för att sedan förflyttas till Simonas tankevärld. Likaså böljar gestaltningen från att ena stunden bestå av kärnfulla poetiska iakttagelser till att sedan övergå i en mer traditionell prosa. Om än med bländande poetiska formuleringar. ”Lysdioderna i handflatan tindrar som stjärnor genom kroppen.” För att ta ett exempel.

Att beskriva världen utifrån någon som, likt denna robot, med ett skarpt intellekt upptäcker den för första gången ger också sitt avtryck i språket. Åtminstone för den som lyckas bemästra utmaningen. Det gör Sam Ghazi, som 2008 debuterade med diktsamlingen Sömn är tyngre än vatten, för vilken han belönades med Borås tidnings debutantpris.

Med sitt språk, sin inlevelse och med sina filosofiska frågeställningar experimenterar han med och utvecklar science fiction­genren. Han undersöker innebörden av att vara människa, men också vad som är fantasi och vad som är verklighet. Dessutom överraskar han ideligen sin läsare. Det jag tror är sanning ställs på ända, omprövas och jag får börja om på nytt med att bygga upp bokens verklighet i huvudet.

Sam Ghazi ger inga enkla svar, men ställer många frågor. Han gör det nyskapande, filosofiskt och vackert. Allt inramat av en klinisk miljö som skulle kunna utgöra en osedvanlig torr och tråkig inramning för en roman. I stället mejslar han fram exakta formuleringar och rent utsökta beskrivningar som får även den största science fiction-skeptikern att läsa som fastnaglad.

Ellen Ekmans Lilla Berlin

Skrev om Ellens Ekman seriealbum Lilla Berlin i Göteborgsposten onsdag 19 januari. 

Alla hipsters vet att allting är bättre i Berlin. Eller i Williamsburg. Och att ölen inte kan komma från ett bryggeri som är litet och genuint nog. Eller att tatueringarna måste vara retro och unika på rätt sätt. Dess strävan efter det unika och genuina kanske är det allra tydligaste kännetecknet för denna urbana och trendsättande art av homo sapiens som vi har lärt känna som hipstern.

Ellen Ekman har i arbetet med sina seriestrippar Lilla Berlin ägnat sig åt närstudier av samtidens medvetna storstadsmänniska, som hon gestaltar så träffsäkert att den som betraktar denna kulturella medelklass på behörigt avstånd gissningsvis inte ens ser skämten där de flyger förbi högt ovanför huvudet.

Här ironiseras friskt om att kommentera på det mest korrekta sättet på Instagram, om vikten av att checka in på ”rätt” hak på Facebook och om en självmedvetenhet driven in absurdum hos en generation som ständigt omformar sin identitet i det offentliga rummet.

Ellen Ekman har en bakgrund på Serieskolan i Malmö och hennes serier har sedan 2012 publicerats i tidningen Metro. Hon är även del av Dotterbolaget, ett feministiskt kvinno- och transseparatistiskt serieskaparnätverk med över 25 medlemmar. Hennes strippar har utöver sina komiska poänger ofta en tydlig politiskt tvist.

Med hjälp av vass cynism gör Ellen Ekman feministiska analyser, kritiserar Arbetsförmedlingen och vardagsrasism. Alltsammans nogsamt uttänkt och stilrent tecknat.

Tove Folkesson - Kalmars jägarinnor

Tove Folkessons debutroman är drömsk och poetisk men för mycket anas bara mellan raderna, anser Hanna Jedvik. (Göteborgsposten 21 januari) 

Titel: Kalmars jägarinnor

Författare: Tove Folkesson

Genre: roman

Förlag: Weyler 

De kallar sig för Kalmars jägarinnor, Jenna, Linden, Sudden, Jossan och Eva. De som är tonåringar tillsammans under ett 90-tal som skaver, värker, bultar och blöder. Festerna duggar tätt och framtiden ligger som en autobahn bred för deras fötter. Ändå tänker ingen av dem längre än till nästa party, nästa festival eller nästa kick.

I sin debutroman Kalmars jägarinnor skildrar Tove Folkesson de där åren i livet då förnuftet står på vänt och rastlöshet och längtan trängs i bröstet och dämpas med häxblandning, sattyg och dåliga hångel i parkeringshus.

När vuxenvärlden sviker och har fullt upp med sitt eget söker Kalmars jägarinnor tröst och trygghet i varandra. I vårt och torrt och med ledord om att man aldrig kan ha för mycket ögonskugga.

Samtidigt får vi nedslag i nutid där huvudpersonen Eva träffar mormor som visar sig vara den fasta punkt i tillvaron som hon saknade i hemmet under uppväxten.

Tove Folkessons prosa är drömsk och poetisk. Scenerna staplas omsorgsfullt på varandra och gestaltar skickligt känslan av att vara hungrig på livet men fastmurad i småstadens begränsningar och trångsynthet. Där blir något av det viktigaste att samla killpoäng och att aldrig bli som handbollstjejerna. Till priset av stelnat kräks och såriga armbågar.

I bakgrunden lurar också skulden över ett övergrepp som aldrig bromsades och skammen över att vara den enda av de gamla vännerna som har lämnat hemstaden och tagit akademisk examen.

Utforskandet av detta hade jag velat få mer av. Först på de sista sidorna bränner berättelsen till och blir riktigt angelägen. Tyvärr saknas den där starka berättelsen eller personskildringarna som griper tag och gör historien allmängiltig i Kalmars jägarinnor. Även om mörkret tränger sig på och vill säga något väger ögonblicksbilder och desperata upptåg över. Resten anas bara mellan raderna.

Istället för feminism - Belindas show

Frånvaron av program med feministisk utgångspunkt hos public service-bolagen är plågsamt uppenbar. Det skriver författaren och kultur­journalisten Hanna Jedvik med ­anledning av Belinda Olssons nya programserie i SVT. (Göteborgsposten 18 januari)

GP 18 januari

Belinda Olsson känner inte igen sig i dagens feminism. Den är, vad hon kallar ”väldigt självcentrerad och väldigt ego”. Därför vill hon undersöka feminismen och sätta den på prov. Se om den håller. Detta genom att i sin programserie Fittstim – min kampifrågasätta om feminismen är på rätt väg.

Under åren som har gått sedan hon och 17 andra unga kvinnor 1999 gav ut den feministiska debattboken Fittstim har hon själv stått vid sidlinjen och tittat på. Hon är inte märkbart insatt i dagens feministiska diskussion, vilket hon bekänner utan omsvep. Detta vill hon råda bot på genom sin resa genom det svenska feministiska landskapet.

Programinnehållet utgår i princip uteslutande i från Belinda Olsson själv. Likt Henrik Schyffert och Johan Rheborg som fotograferar sina barn i tv, eller Hanna Hellquist som söker lyckan med hjälp av skratt-terapi på bästa sändningstid, tar Belinda Olsson avstamp i sin egen person och sin egen medelklasstillvaro för att undersöka vad feministerna ägnar sig åt nuförtiden.

Att Fittstim – min kamp blir mer av ett livsstilsprogram där Belinda Olsson äter middagar och dricker kaffe med kända media- och kulturprofiler, snarare än ett djuplodande samhällsprogram, placerar det tryggt inom ramen för dagens populära programformat. Inom radio såväl som tv. På samma sätt som man gör lättviktig underhållning av ångest och depressioner kan man göra lättsam television om feminism och kampen för lika rättigheter.

Sin jakt på dagens feminism inleder Belinda Olsson hemma hos Gudrun Schyman på Österlen. ”Som en katolik på väg till påven för att håna hans kyrka”. Ett möte som inte visar värst mycket mer än att de har olika uppfattning om dagens jämställdhetskamp, men däremot synliggör Belindas Olssons kritiska hållning och känsligheten i att ägna sig åt så kallad internkritk. Även om det är synnerligen oklart vari hennes kritik exakt ligger.

Serien har marknadsförts hårt. ”Har feminismen spårat ur?” var en av frågorna SVT sköt ut från höften i pressmaterialet. Att ha en så pass mossig frågeställning som utgångspunkt i en programserie om en demokratisk rörelse är givetvis främst spekulativt. Uppenbarligen har SVT levt i tron om att den som strävar efter att vända sig till en bred publik och inte vill skrämma bort antifeminister och fördomsfulla tittare bör närma sig genusfrågorna med glimten i ögat.

Talande för denna ambition är när Belinda Olsson i slutet av sista avsnittet konstatera att hon ibland känner att feminismen inte är så folklig. ”Men måste den vara det?” replikerar Kristina Hultman vasst från änden av matbordet. ”Kan den inte få anarkistisk?”

Och detta är den springande punkten. Belinda Olsson vill vara folklig och inkluderande. Hon vill att alla ska med. Till och med Pär Ström som får gråta ut över en öl på en pub i Stockholm. Därför gör hon ett tv-program om feminism där hon försäkrar sig om att ingen stänger av och skriker feministfitta.

Det som är beklagligt är att vi är djupt svältfödda på program med fokus på genusfrågor, vilket gör att många av oss blir innerligt besvikna när Fittstim – min kamp gör entré i rutan. Om det i stället hade funnits ett större utbud av program med ett tydligt feministiskt perspektiv, med uppdrag att fördjupa, skulle den här typen av satsningar inte behöva utstå fullt så hård kritik. På samma sätt som det finns utrymme för både Debatt och Agenda i tablån hade det varit föredömligt om det fanns en större mångfald även när det kommer till produktioner som bevakar genusfrågor.

Efter tre timmar med grova generaliseringar och pinsamma osakligheter i Fittstim – min kamp blir behovet av ett program som tar de här frågorna på allvar skriande uppenbart.

Sedan Jobba jämt sändes i SVT 2006 har det, så vitt jag vet, inte förekommit något program med en renodlad feministisk utgångspunkt. Sveriges Radio har genom åren varit något modigare. Visserligen tystnade feministiska program som Radio Ellen och dess efterföljare Freja och Gender redan 2007, men sedan dess har man åtminstone vågat göra enskilda satsningar som exempelvis Maria Svelands uppmärksammande programserie Heliga Familjen i P1, för snart fem år sedan. Utöver det glimrar det till då och då när exempelvis Birgitta Stenberg och Märta Tikkanen släpps fram att besvara lyssnarnas frågor. Inte sällan med utläggningar saltade med en vass feministisk underton.

I P3 gjorde man ett försök med det feministiska programmet Pitbull under tidigt 2000-tal. Efter det har den unga kanalen valt bort programbeställningar med genusfokus. Även om man faktiskt gett utrymme åt skarpa feministiska röster som Liv Strömquist och Nanna Johansson. Om än under rubriken satir.

Frånvaron av program med en feministisk utgångspunkt hos public service-bolagen är således plågsamt uppenbar. Detta trots att behovet bevisligen finns. Det märks inte minst på pod-sändingar som Camilla och Mireyas podcast och Liv Strömquist och ­Caroline Ringskog Ferrada-Nolis En varg söker sin pod. Två exempel på kompromisslös och träffsäker feministradio. Här återfinns även de rasifierade feministernas röster och analyser. Något som i stort lyser med sin frånvaro i Fittstim – min kamp, men som däremot är signifikant för dagens feministiska debatt.

I ett medieklimat som lider av grav undernäring när det kommer till seriösa, renodlade feministiska kultur- och samhällsprogram är det föga förvånande att många feminister ser rött när Fittstim – min kamp ställer frågor som ”Varför måste man visa brösten för att protestera feministiskt?” till en Femen-­aktivist som genomför en aktion vid Tunisiens ambassad.

Det förlöjligar och gör genusdebatten infantil. Vilket givetvis är ett allvarligt demokratiproblem. Det urholkar journalistiken och sätter fingret på en stor brist i det svenska medielandskapet.

Läs även bra och viktiga texter till exempel här: 

Moa Svan: För mig är hen ingen struntsak

Maria Sveland: Driver du med mig Belinda Olsson? 

Marimba Roney - Belinda Olsson och jag lever i två helt olika världar

Tanvis Mansur: Belinda Olsson skapade en Straw feminist

Konsten att ha sjukt låga förväntningar.

Med ett rakt och enkelt språk gör Åsa Asptjärn sin antihjälte Emanuel Kent till en vardagsfilosof med stor självdistans och självinsikt.

Titel: Konsten att ha sjukt låga förväntningar

Författare: Åsa Asptjärn

Förlag: Bonnier Carlsen

Genre: Ungdomsroman

Själva essensen av att vara tonåring är att livet kan förändras på en vecka. Vips så är bästisen borta från skolan och du får möjlighet att forma om hela din persona. Vem du är, vem du umgås med och var i den ofrånkomliga hierarkin du blir placerad av din omgivning.  Kanske hinner du även med att blir kär och dumpad inom samma tidsrymd.

Denna möjlighet är utgångspunkten i Åsa Asptjärns ungdomsroman Konsten att ha sjukt låga förväntningar.

Huvudpersonen Emanuel Kent och hans bästa kompis Tore är på oklara grunder fastlimmade vid varandra sedan lågstadiet. Plötsligt när Tore stannar hemma från skolan en vecka öppnas möjligheten för Emanuel att börja hänga med Ammis och klassens nya coola katt Bianca.

Äntligen kan han vara den som det är tänkt att han ska vara. För han har ju potential, som hans syster säger. Potential som så här på höstterminen i nian ännu inte har kommit till sin rätt. Kanske är det nu Emanuel har chansen?

Här i ligger en del av charmen och tjusningen i ungdomslitteraturen: det fungerar alldeles utmärkt att fånga ett par veckor av ett tonårsliv för att det ska bli en hel bok med livsavgörande händelser.

Åsa Asptjärn debut rivstartar från första sidan och har driv och tempo rakt igenom. Utan att bli stressad eller forcerad. Med små medel får hon läsaren både att le och rodna av igenkänning.

Med ett rakt och enkelt språk gör Åsa Asptjärn sin antihjälte Emanuel Kent till en vardagsfilosof med stor självdistans och självinsikt. Med humorn som ständig följeslagare bjuder han generöst på sina svagheter och högst mänskliga missar.

Åsa Asptjärn leker såväl med självhjälpsgenren och det identitetsökandet som ofta präglar vardagen som tonåring. Detta utan att skriva någon på näsan eller bli övertydlig. Istället är allt är upp till läsaren att tolka eller ta till sig.

Recension publicerad i Göteborgsposten 12 januari.