Sam Ghazi - Sången ur det kinesiska rummet

Sam Ghazi mejslar fram exakta formuleringar och rent utsökta beskrivningar som får även den största science fiction-skeptikern att läsa som fastnaglad, tycker Hanna Jedvik. Göteborgsposten 26 mars

Genre: Roman

Författare: Sam Ghazi

Titel:Sången ur det kinesiska rummet

Förlag: Norstedts

Först är den bara en hen. En könlös figur med ett medvetande som försöker begripa sin omgivning. Som läsare vet man inte om den är människa, maskin eller något helt annat. Kanske rent av någon som är en svårt sjuk eller skadad person? Så småningom får det, som visar sig vara en robot, både kropp, namn och kön. En robot som upptäcker poesi och börjar tänka självständiga tankar. Gör uppror. 

I Sam Ghazis debutroman Sången ur det kinesiska rummet är nämligen ingenting vad det först ser ut att vara. I denna science fiction­skildring lever forskaren Simona som i sin tjänst på ett sjukhus jobbar med roboten Cepheus vars uppgift är att med sin höga intelligens diagnostisera komplicerade cancerfall.

Perspektivet skiftar. Stundvis följer vi världen inifrån Cepheus, för att sedan förflyttas till Simonas tankevärld. Likaså böljar gestaltningen från att ena stunden bestå av kärnfulla poetiska iakttagelser till att sedan övergå i en mer traditionell prosa. Om än med bländande poetiska formuleringar. ”Lysdioderna i handflatan tindrar som stjärnor genom kroppen.” För att ta ett exempel.

Att beskriva världen utifrån någon som, likt denna robot, med ett skarpt intellekt upptäcker den för första gången ger också sitt avtryck i språket. Åtminstone för den som lyckas bemästra utmaningen. Det gör Sam Ghazi, som 2008 debuterade med diktsamlingen Sömn är tyngre än vatten, för vilken han belönades med Borås tidnings debutantpris.

Med sitt språk, sin inlevelse och med sina filosofiska frågeställningar experimenterar han med och utvecklar science fiction­genren. Han undersöker innebörden av att vara människa, men också vad som är fantasi och vad som är verklighet. Dessutom överraskar han ideligen sin läsare. Det jag tror är sanning ställs på ända, omprövas och jag får börja om på nytt med att bygga upp bokens verklighet i huvudet.

Sam Ghazi ger inga enkla svar, men ställer många frågor. Han gör det nyskapande, filosofiskt och vackert. Allt inramat av en klinisk miljö som skulle kunna utgöra en osedvanlig torr och tråkig inramning för en roman. I stället mejslar han fram exakta formuleringar och rent utsökta beskrivningar som får även den största science fiction-skeptikern att läsa som fastnaglad.